Följ Ira och Alyana som flydde med barnen från krigets Ukraina

För en månad sedan tänkte Ira och Alyona, båda 31 år, inte på krig. De två bästa väninnorna bodde i den mindre staden Volotjysk, 20 mil från Lviv och 40 mil väster om huvudstaden Kiev, i västra Ukraina, och hade en vardag med evigt livspussel som vilka småbarnsföräldrar som helst.

Ira var precis i slutet av sin mammaledighet och skulle börja jobba om en vecka. Minstingen Kamila hade börjat på förskolan och pojkarna Maksim, 6 år, och Timur, 11, gick i skolan som vanligt.

Alyona arbetade som souschef på en restaurang och hennes son Illya gick i samma klass som Timur.

Militärt angrepp fanns inte på världskartan

Att det var oroligt i Ukraina visste de så klart, men också det hörde till vardagen. Ett militärt angrepp däremot fanns inte på världskartan.

– Tänk att man 2022 startar ett krig som drabbar civila människor i ett vanligt demokratiskt samhälle. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig, säger Ira.

I stället för att få barnen klara i tid till skolan och planera kvällens middag, blev det skarpt läge för de två väninnorna i Volotjysk.

Ira och Alyona installerade en app i telefonen som skulle varna för flygangrepp, sökte desperat efter landsmän i andra, säkrare länder på Facebook och gömde sig med barnen i en källare om nätterna, i väntan på smällen.

Flyglarmen och de tjutande sirenerna var konstanta och rädslan i den mörka kalla natten så isande att det inte fanns någon annan väg.

– Vi måste fly – i morgon. Vi hann inte tänka efter eller planera. Det var bokstavligen ett beslut i flykten. Det fanns inget annat val. Vi packade i panik och gav oss i väg, berättar Ira.

Samtidigt, 200 mil norrut, på en hästgård utanför Uppsala, satt Malin Annell och följde nyhetsrapporteringen om Rysslands invasion av Ukraina. Hon såg bilder på bomber och flyende människor, kvinnor och barn, och kände att hon bara måste göra något. Plats fanns, hon hade en gäststuga på gården som för det mesta stod tom, och hon tvekade aldrig när hon postade sina inlägg.

I 15 olika Facebook-grupper skrev Malin att hon hade möjlighet att ta emot 6–8 personer på sin gård utanför Uppsala.

Efter bara ett dygn fick hon svar från en ukrainsk kvinna som varit bosatt i Sverige i 20 år – och som skulle bli Iras och Alyonas hjälp bort från bomberna.

Kvinnan, som via sociala kanaler och kontakter i sitt gamla hemland fick kontakt med de flyende väninnorna från Volotjysk, började pussla och jobba för en väg mot säkerheten.

Ira och Alyona visste när de lämnade sina hem och sitt land hals över huvud att de skulle till Sverige, men inget om vägen dit, eller hur jävlig den skulle bli.

– Barnen var fullständigt utmattade. De spydde av trötthet och anspänning, berättar Ira och beskriver flykten fram till den första anhalten som ren och skär fasa.

Väl över gränsen till Polen släppte rädslan något. De var långt ifrån trygga, men mötte människor som öppnade famnen, redo att hjälpa dem.

– Det var så många fantastiska volontärer på den polska sidan. De gav oss information om olika rese­alternativ och transportmedel, och alla bussar och tåg var gratis för flyktingar. Det gjorde mig överraskad. Jag kommer för alltid att vara otroligt tacksam över all hjälp vi fick.

Framme i Sverige

När Femina pratar med Ira och Alyona har det gått lite mer än en vecka sedan de kom med sina barn till Sverige – och möttes av Malin på gårdsplanen utanför stallet i Uppsala.

– Att se dem komma gjorde att allt plötsligt blev väldigt, väldigt verkligt. Ofta är man på avstånd från katastrofen, säger Malin och berättar om den lilla flickan Kamila som hulkade av gråt, de lite större pojkarna som var tagna och tysta och de två mammorna som föll henne om halsen.

Hon hade redan när hon visste att familjerna var på väg skrivit ett inlägg i en lokal grannsamverkansgrupp på Facebook och mötts av enorm respons. När Ira och Alyona flyttade in i gästhuset fanns pussel, kritor och ritblock och en docksäng med en docka i.

Kamila plockade direkt upp dockan och klev in i en värld av fantasi och lek.

– När vi var hemma och under flykten pratade vi med barnen om kriget. Nu när vi är här försöker vi att inte göra det så mycket. De har fått energi och är på barns sätt nyfikna på allt det nya. Deras nyfikenhet och öppenhet hjälper också oss, säger Ira med hjälp av en tolk.

Det är svårt att hitta rätt med orden och språket men hon betonar att hon talar för Alyona också.

De är som systrar, säger hon. Alyona är Kamilas gudmor och deras band har blivit ännu starkare av att fly och komma till Sverige tillsammans. Just i dag är Alyona lite orolig, hennes son Illya är sjuk i hög feber och hon håller sig i bakgrunden.

Men de vill berätta. Det är viktigt att folk får veta och att sanningen kommer fram, säger Ira. Hon har släktingar i Ryssland som är vilseledda av den ryska desinformationen, vilket innebär en enorm maktlöshetskänsla.

Hon kan inte ens ta Vladimir Putins namn i sin mun utan att börja gråta

– Han är en ond person som har vänt upp och ner på hela världen. En ickemänniska som har orsakat att mina barn inte får bo hemma och gå i skola, tvingat oss att gömma oss i en källare och att fly vårt land. Han måste försvinna.

I dag vet de alltför väl vad ett krig innebär, spåren kommer de att få bära med sig resten av livet. Trots att både Ira och Alyona har nära till skratt sitter sorgen och oron i ögonen. För bara några veckor sedan såg de fram emot att gå till jobbet och att planera för barnens skolgång, nu vet de ingenting. Allt är omkullkastat och bortryckt, och framtiden vet de inget om.

– Just nu kan vi inte ha någon plan. Det bara snurrar i huvudet.

Men de har bestämt sig för att hålla fast vid ljusglimtarna: att de är i trygghet och barnens lek och livsglädje. Pojkarna har fått cyklar, de spelar fotboll på gården och har redan blivit flinka på att göra sig förstådda via Google translate.

Malin, som har sett deras iver att kommunicera, har lagt ut en ny trevare på Facebook och hoppas denna gång få kontakt med lärare och pedagoger som kan stimulera de vetgiriga killarna.

Och lilla Kamila fick trots allt en fin födelsedag, så bra den kunde bli. Dockan som låg och väntade i en gäststuga i Sverige är treåringens ständiga följeslagare, och om några veckor fyller Timur 12.

Då planerar Ira och Alyona att bjuda Malin och hennes familj på födelsedagsmiddag. Fred står högst upp på allas önskelista. Under tiden vävs nya vänskapsband.