Hon förlorade sin dotter i en husbrand: ”Ville bara hålla om henne”

Efter reklamen: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg

Det har snart gått ett år sedan den värsta dagen som Anca upplevt. Det var då hon förlorade sin dotter i en husbrand. Martine, som borde ha haft hela livet framför sig, dog bara 25 år gammal.

– Hon var mellanbarn av tre systrar. Vi var alltid så sammansvetsade när vi var tillsammans. Hon var ung och hade en barnslig själ.

– Vi pratade mycket om vardagsglädje. Martine blev glad av att vara i naturen. Hon gladdes åt det lilla, det är kanske det jag saknar mest. Hon kunde se saker som andra missade.

– Hon var så lätt att göra glad, och så fruktansvärt smärtsam att förlora, brukar jag säga.

”Martine älskade djur och att vara med hästarna”

Vi reser tillbaka ett år i tiden. Det var höst och naturen var fylld av färger, grönt, gult och orange. Löven föll från träden som regndroppar, innan de äntligen lade sig på marken.

Anca tänker tillbaka på den där dagen då hennes dotter plötsligt togs ifrån dem. Efter det var ingenting längre sig likt.

Döttrarna hade precis börjat flytta hemifrån, men de spenderade fortfarande mycket tid tillsammans.

– Martine kom ofta hem för att vara med hundarna och hästarna på gården, berättar Anca, som tidigare berättat sin historia för TV2.

För en månad sedan fick hon reda på att hon ska dö – så hittar hon ro

Under den här perioden bodde hon hos sina morföräldrar. Mormor hade utvecklat demens, och Martine ville hjälpa henne om dagarna så att hon inte skulle behöva flytta till ett vårdboende.

När morföräldrarna skulle åka på en resa till Kreta i höstas passade hon lägenheten i Eik i Tønsberg.

– Jag pratade med Martine i telefon på söndagen. Sedan kom vi överens om att hon skulle komma hem nästa dag för att vara med mig och hästarna. För Martine älskade djur, och hon älskade att vara med hästarna.

Telefonsamtalet hon aldrig glömmer

Det var morgon måndagen den 9 september. Hon hade precis gjort kaffe, fyllt sin kopp och hann knappt ta en klunk innan telefonen ringde.

Telefonsamtalet som förändrade allt.

– Mamma ringde mig från Kreta och sa att grannen berättat att det brann i deras lägenhet.

Anca blev plötsligt förvirrad. Hon trodde att hennes mamma kanske hade glömt att de hade pratat dagen innan, att hon var förvirrad, hon var ju trots allt dement.

– Men jag insåg snabbt allvaret i situationen och hoppade in i bilen för att köra dit och kolla.

Anca satt i passagerarsätet bredvid sin man som körde ut mot lägenheten i Sildreveien i Eik.

– På vägen pratade jag med polisen. De kunde bekräfta att det var en pågående insats i Sildreveien i Eik.

Hon kände paniken komma, för hon visste att hennes dotter troligtvis var i lägenheten.

– Jag minns att jag berättade för dem att min dotter var där. Jag visste det, för jag skulle köra dit för att hämta henne samma dag.

Sedan kom beskedet hon hade bävat för.

”Ja, din dotter är där. Vi har hittat henne och försöker få liv i henne.”

Charlotte riskerade livet för sin son – bröt ryggen på tre ställen: ”Nu dör jag”

Det värsta en mamma kan uppleva

Bilresan kändes som en evighet. Hennes tankar rusade och hon försökte nå sina andra döttrar för att informera dem om situationen.

– Jag insåg att jag inte skulle kunna prata med någon när jag kom dit. Så jag försökte desperat nå dem på vägen.

Sedan närmade de sig. Från bilfönstret kunde hon se början av radhuset i brand. Utanför var det fullt av poliser, brandbilar och ambulanser.

– Jag fick panik och hoppade nästan ur bilen medan den var i rullning. När vi äntligen kom fram sprang jag mot platsen, men stoppades av polisen.

Hon skrek så högt hon kunde:

”Jag är hennes mamma, jag måste få komma in.”

Tillsammans med sin man togs hon om hand av ambulanspersonal.

– Jag minns att jag sneglade på en vit filt. Och jag visste att bakom den filten höll de på att ge min dotter hjärt- och lungräddning.

Ett hopp om livet

– Min kropp gick in i panikläge. Allt jag ville göra var att springa. I efterhand insåg jag att det var kamp-eller-flykt-reaktionen som gjorde att jag bara ville därifrån.

– Samtidigt ville jag bara hålla om henne. ”Jag måste få hålla henne”, skrek jag.

Så småningom anlände hennes två andra döttrar. De var alla skräckslagna, men hoppfulla om att Martines liv kunde räddas.

Då hörde de ljudet av ambulanshelikoptern som närmade sig. Ljudet var så intensivt och vibrerande att hon kunde känna det i hela bröstet.

– Jag fick panik, men insåg att de hade hopp om att hon skulle överleva.

Men hoppet var kortvarigt. En läkare kom fram till familjen och berättade för dem att Martines liv inte kunde räddas.

Det som orsakade branden var en elsparkcykelladdare som inte var från originaltillverkaren. Martine, hennes pojkvän, och hundarna miste livet.

En elsparkcykel var allt som krävdes för att döda djuren och de två ungdomarna.

Familjen blev erbjudna ett kristeam och åkte till akuten där de i ett enskilt rum fick prata om sina känslor.

– Jag tycker att det är viktigt att ta emot den hjälp man får, även om man kanske bara vill ha sina närmaste omkring sig, säger Anca.

– Den första natten sov jag inte alls. Min kropp var i chock. Jag kunde inte få bilderna ur huvudet och trodde att jag höll på att bli galen.

Några dagar senare kom en psykolog till Ancas hus. Hon berättade att det hon kände var helt normalt, att det var kroppens reaktion på det som just hade hänt.

– När hon sa det var det som om flera kilon lyftes från mina axlar. Jag insåg att jag inte skulle bli galen, och att detta var en del av min sorgeprocess och bearbetning.

Linda utsattes för stalkning: ”Hör jag ringklockan börjar jag hyperventilera”

Tiden efteråt har varit svår. Särskilt jobbiga är situationer som påminner henne om olyckan, som att köra till adressen där branden inträffade, eller att höra ljudet av en helikopter

– Ljudet av en helikopter gör mig illa till mods. Jag får en känsla av att något är fel, det var jag inte beredd på.

Bara några dagar efter branden skulle de ha en minnesstund för Martine, hennes pojkvän och hundarna som dog.

– Jag kämpade verkligen för att kunna åka dit. Vi skulle köra samma bil, i samma kurvor.

När hon var ute ur bilen flög en helikopter lågt över dem.

– Det är det sista jag minns. Plötsligt satt jag på marken. När jag var tillbaka igen höll min äldsta dotter om mig och sa:

”Mamma, hör du fåglarna sjunga?”

– Då fick jag fokusera på något annat. Hon grundade mig. Men jag blev verkligen rädd av min egen reaktion.

Det är hennes drivkraft

Två saker är särskilt viktiga för Anca: Natur och familj. Hon har ett åttaårigt barnbarn som hon ofta umgås och går på promenader med. Det har motiverat henne att bearbeta sin ångest och sitt trauma kopplat till helikoprar.

– Jag vill inte förstöra den frihet jag har i naturen. Samtidigt vill jag kunna vara ute med mitt barnbarn, Anton. Det är mina två största drivkrafter.

En dag bestämde hon sig för att utmana sin rädsla. Medan hon stod på vid dotters grav flög en helikopter förbi. Hon trotsade sin rädsla och stod kvar. För sig själv, sina döttrar och sitt barnbarn.

– Inuti kändes det som om hela min kropp skakade, trots att jag stod helt stilla.

Martines träd

– Jag har också världens vackraste hund. Han går ofta framför mig, men när vi går på en promenad och hör ljudet av en helikopter vänder han sig om och går tillbaka till mig.

– Han heter Liam. Det betyder beskydd, och på många sätt är han mitt beskydd.

Det är inte bara vid graven som hon minns sin dotter. Martine är med henne överallt. Särskilt i naturen.

– En dag tog jag med mig min fickkniv på en promenad. Jag hittade ett träd och repade ett hjärta. Det var så terapeutiskt. Nästa dag gick jag tillbaka till samma träd och ristade in ”Martine”.

– Jag går dit flera gånger i veckan. Martine skulle egentligen följa med mig dit för att plocka björnbär. Även om jag aldrig fick ta med mig henne dit, är hon liksom med mig där. Bara på ett lite annorlunda sätt.

Vill hedra sin dotter

Hösten närmar sig, och det är nästan ett år sedan hon förlorade sin dotter.

– Man känner sig lite ensam i sin sorg.

För sorgen kan lugna ner sig och inte komma i lika stora vågor som den är, men havet står aldrig stilla.

Tårarna väller fram när Anca pratar om sin dotter.

– Det är fortfarande för smärtsamt, men en dag ska jag ha en konstutställning. Martine var en konstnärlig själ och jag har tagit hand om många av hennes målningar.

Några av målningarna har också överlevt branden, men bär fortfarande spår av den – flera av dem är delvis sotiga.

– Konstutställningen kommer att heta Resan. Bilderna som överlevde branden kommer att finnas med, för de är också en del av den.

När tiden är mogen vet hon inte. Men en sak är säker. Martine kommer för alltid att vara med sin mamma på hennes resa.

Anca hoppas att berättelsen kan hjälpa andra som också sörjer. För henne är det viktigt att öka medvetenheten om branden.

– Jag vet att Martine skulle ha varnat andra för att ladda sina elsparkcyklar på natten om hon hade överlevt. Därför kommer jag att använda min röst för att varna andra.

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Feminas norska systertidning KK.no.