Därför är Pride livsviktigt & mer än bara en fest

Med 50000 personer i tåget har Prideparaden blivit en höjdpunkt i Stockholm med en halv miljon längs gatorna. I tåget samsas alla från HBTQ-rörelsen. Till och med polisen, vilket på sätt och vis sluter cirkeln. För Prides ursprung tar avstamp i det hårda polisvåldet mot homosexuella och för att förstå måste vi resa tillbaka till Greenwich Village i New York i slutet av 1960-talet.

Då var området mittpunkten för den kulturella revolution som kännetecknades av protesterna mot Vietnamkriget och musiklivet runt artister som Bob Dylan och The Velvet Underground. Det var också ursprungsplatsen för upploppen för homosexuellas rättigheter och den enskilt viktigaste händelsen som ledde till kampen för HBTQ-rättigheter i USA och i förlängningen hela världen.

Polisen gav sig på homosexuella

1967 hade baren Stonewall Inn byggts om till en sjaskig klubb ägd av maffian. I den enkla 1800-talsbyggnadens bottenvåning samlades en ny publik: homosexuella, bisexuella och transpersoner. Men det var knappast tal om en respit. New York-polisen genomförde ständigt razzior där och på barerna runt om. Trakasserierna mot gaypersoner gjorde att diskrimineringen ökade. Få ville ha HBTQ-gäster när polisen systematiskt gav sig på ställen de befann sig på.

Så kom den 28 juni 1969 – en till synes ordinär sommarnatt. Men när polisen för andra gången samma vecka genomförde en razzia på Stonewall Inn under de tidiga morgontimmarna var det som att gästerna fick nog. Lamporna tändes, musiken stängdes av och polisen gav order om att alla gästerna skulle ställa upp sig och legitimera sig. De kvinnliga poliserna skulle ta in personer i kvinnokläder på toaletten för att försäkra sig om att de verkligen var kvinnor, annars gripa dem. Här började folk spjärna emot.

– Min största rädsla var att bli gripen. Min näst största rädsla var att jag skulle hamna i tidningen eller på tv klädd i min mammas klänning, berättade Maria Ritter, vars familj inte visste att hon identifierade sig som kvinna, i en intervju i boken Stonewall: The riots that sparked the gay revolution.

De gäster som släpptes ut av polisen stannade kvar ute på gatan. Snart växte folksamlingen som blev allt mer upprörd. Så kastades det första myntet. Och ett till. Snart regnade det mynt över polisbilar och inte långt senare började flaskor att kastas. Protesterna pågick i flera dagar och ledde till att två gayaktivistiska organisationer bildades i New York. På årsdagen för upploppet genomfördes de första gaypride-marscherna i New York, Los Angeles, Chicago och San Francisco.

RFSL bildades 1950

I Sverige pågick samtidigt en egen kamp för homosexuellas likaberättigande genom att RFSL bildades redan 1950. Då var förvisso homosexualitet avkriminaliserat sedan åtta år tillbaka, men det klassades fortfarande som en mentalsjukdom.

1979 fick den svenska gayrörelsen nog och genomförde den klassiska aktionen på Socialstyrelsens trappa som föregicks av en fredlig men effektiv kampanj: att sjukskriva sig. Så länge som homosexualitet klassades som en sjukdom ringde aktivister till Försäkringskassan och sjukanmälde sig. Sedan samlades de på Socialstyrelsen och krävde att sjukdomsstämpeln skulle tas bort. Nyligen hade Barbro Westerholm – nu liberal riksdagsledamot – tillträtt som generaldirektör för Socialstyrelsen och hon hörsammade demonstranterna.

Mindre än två månader efter protesterna vann beslutet laga kraft.

Men det var inte förrän 1998 som Europride anordnades för första gången i Sverige. Den föregicks av en ansökningsprocess snarlik en nation som vill anordna OS. Tidigare hade London, Paris och Köpenhamn fått stå som värd men sommaren 1998 var det för första gången Stockholms tur. Det ska sägas att ända sedan slutet av 1970-talet hade Homosexuella frigörelseveckan funnits i Sverige, något som RFSL låg bakom. Europride, vilket fortsättningsvis blev Pride Stockholm, tog över den stafettpinnen.

Så gick det till när Stockholm pride grundades

Helena Westin, då projektledare på en reklambyrå, var en av grundarna av Stockholm Pride och var med och tog Europride till svensk mark. Hon minns planeringen inför den första Pride-veckan och hur svårt det från början var att samla en brokig skara människor under en och samma regnbågsflagg.

– Vi var några flator av en sort som satt i en källare, några andra i en annan källare, sedan satt lite läderbögar på ett ställe och vi möttes aldrig förutom i en liten parad med ett par hundra människor. Det blev maktkamper och strider, säger hon.

Hur såg Sverige i slutet av 90-talet ut då? Jo, Jonas Gardell och Mark Levengood var ett etablerat par i likhet med Efva Attling och Eva Dahlgren. Men från början var de lesbiska oroliga för delta i en Prideparad om bögarna skulle få allt utrymme. Kändisarna var heller inte så sugna på att delta. Många var de som tidigare stått som åskådare till föregångaren till Pride – frigörelseveckans lilla parad, men inte vågat ta steget själva att komma ut offentligt.

Under denna tid fick gaypar inte adoptera barn och det var förbjudet med inseminering. För att kunna bilda familj var det många lesbiska par som skrev sig på olika adresser och på så vis kunde adoptera som ensamstående låtsas-heterosexuella kvinnor.

Helena Westin drömde då om barn och insåg snabbt att om hon skulle vara ett av ansiktena utåt för Pride, skulle också drömmen om barn ta slut. Som ensamstående lesbisk kvinna skulle hon inte ha en chans i adoptionsprocessen.

– Jag levde öppet för familjen och på jobbet, men jag stod inte på barrikaderna. Men vi behövde någon som kunde leda stora projekt. Efter mycket vånda och modigt övervägande insåg jag att det blir kanske inte barn, men sa ja till att bli lesbisk ordförande för Pride. Mitt jobb var att övertyga alla grupperna om att samverka, vilket var tufft i början, säger hon.

Men Helena Westin och hennes kärntrupp lyckades. En efter en anslöt till den stora Prideveckan som då var 10 dagar lång.

Det började som en kamp i motvind. Ett mål var att hissa regnbågsflaggan i Stockholm. Men de stötte på patrull hos Stockholms stad – de behövde betala för flaggorna själva. Genom en kampanj inom rörelsen lyckades de finansiera egna flaggor, men när de frågade var de skulle leverera dem sa Stockholm stad plötsligt nej. Då inleddes en stenhård övertalningskampanj och slutligen stod de med tillståndet i handen.

– När regnbågsflaggan hissades utanför Stockholms centralstation grät folk. Det var en enorm symbolhandling, berättar Helena Westin.

En skillnad mellan Stockholm Pride och andra Pride-firanden var att fokus redan från start inte bara låg på fest. Nästan lika mycket krut läggs på konferens och politik i det koncept som går under namnet Pride house, som bygger på det demokratiska samtalet. Det är här politiska partier, organisationer, företag och individer kan mötas och diskutera frågor som berör HBTQ-rörelsen.

– Det var vi som hittade på detta och tack vare RFSL har vi kunnat para party med kunskap. Partyt är det som syns i de breda medierna, men Pride hade inte överlevt så länge om det bara hade varit fest, säger Helena Westin.

Under årens lopp har Prideparaden blivit en regelrätt folkfest som lockar ut en halv miljon stockholmare och turister längs gatorna. Och många vill också synas i paraden – både politiska partier och företag.

Kritik efter granskning

I siffror som SVT tog fram 2016 visade det sig att företag betalar 75000 kronor för att delta i paraden. Om ett företag sponsrar festivalen med 300000 kronor eller mer, får det en framträdande plats under veckan och en plats i paraden. Samtidigt betalar politiska partier en symbolisk summa på 1000 kronor – detta eftersom det främst är partiernas egna HBTQ-organisationer som deltar. De stora summorna ligger långt ifrån den motvind som Pride arbetade i från början. Det har genom åren också riktats kritik mot Pride och att festivalen ska ha blivit ett ”kommersiellt jippo” och en propagandamaskin för politiska partier som vill skryta med sin värdegrund.

När till och med KD anslöt 2016, ett parti som inte direkt gjort sig känt som förespråkare för HBTQ-rörelsen, fick både Ebba Bush och Pride kritik.

Kritiken kommer även inifrån den egna rörelsen. Reclaim Pride GBG startade 2018 som en motrörelse för att återerövra Pride från kapitalistiska och partipolitiska intressen. De tröttnade på att se företag och partier gå i Prideparaden, men ”resten av året strunta i våra livsvillkor”.

– Vi vill ge mer utrymme till dem av oss inom communityt som är mest tystade, som utsätts för olika förtryck som inte annars får det utrymmet. Politiker eller partier kapar något som från början var en verklig kamp för queeras liv till att handla om en flagga i en reception på en myndighet, säger Kristina Sancova, aktiv i Reclaim Pride.

Helena Westin tror att företag och politiker som inte är ärliga i sitt engagemang riskerar att det slår tillbaka på dem i längden.

– Det finns en jättedebatt om att det är så kommersialiserat och att politiker skor sig. Låt dem göra det. De som bara är med i Pride och inte gör något mer av det kommer att straffas, medan de företag som på riktigt delar värderingen kommer att bli belönade. Det påminner om klimatdebatten och företag som sysslar med ”greenwashing”. De blir också straffade. Det kommer kanske något företag och snyltar lite på Pride, men jag vill hellre ha många företag och politiker i paraden än inget alls, säger Helena Westin och fortsätter:

–Den dagen det bara blir en företagsparad, då behövs inte Pride längre och då är det något bra.

Men där är vi inte än.

Enligt ILGA-Europe behöver man bara rikta blicken en liten bit bort och där hittar man Polen, Ryssland och Lettland på bottenplatser när det gäller HBTQ-personers säkerhet och rättigheter.

det räcker att ta en titt på Sverige för att förstå att de rättigheter som HBTQ-rörelsen kämpat för inte kan tas för givna. 2019 beslutade Sölvesborgs kommun att hala regnbågsflaggan. Sverigedemokraternas Louise Erixon drev frågan tillsammans med Kristdemokraterna och Moderaterna och de möttes av stark kritik. Samtidigt har hatbrotten mot HBTQ-rörelsen ökat i Sverige, enligt Brå.

– Vi stärks ännu mer i att vår kamp är viktig. Och vi måste fortsätta att hjälpa våra systrar och bröder i andra länder, säger Helena Westin.

I pandemins spår är Pridefirandet ett digitalt event för andra året i rad. Men förhoppningsvis går det att genomföra 2022. Frågan är vilken effekt Pride har haft i Sverige sedan starten för 23 år sedan.

– Jag är subjektiv, men Pride har varit fullständigt avgörande för hela HBTQ-kampen. Pride har skapat synlighet och gjort att så många personer vågat räta på sin rygg och gå ut och vara stolta. Det går nästan inte att mäta betydelsen för den enskilda och alla runt om dem, säger Helena Westin.