inspirerande kvinnor

Jag är pappa till tre döttrar och en son. Jag vill att mina döttrar och min son ska växa upp i en värld där man respekteras för den individ man är, oberoende av vilket kön man råkar födas till.

Mycket har hänt sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige 1921. Det är hoppingivande att dyka ner i litteraturen och läsa om starka, modiga kvinnor som kämpat mot patriarkala strukturer genom historien och mot alla odds lyckats ta sig fram i en värld dominerad av män.

Men mycket återstår också att göra, det visar inte minst #metoo. För bara någon månad sedan blev den saudiska tonåringen Rahaf al-Qunun en världsnyhet när hon sökte asyl i Kanada efter att ha flytt sin familj. Hon hade modet att bryta med ett sammanhang där hon inte fick bestämma över sin kropp, inte var fri att välja utbildning, inte kunde välja den man hon ville leva med.

I Ulla Britta Ramklints fina Fem kvinnor som förändrade världen (reklamlänk från Apprl) (Historiska media), som kom i nyutgåva som ljudbok förra året (och häftad som ”print on demand”), presenteras fem kvinnor som på olika sätt tagit världen med storm: Coco Chanel, Gertrude Bell, Sarah Bernhardt, Agnes von Krusenstierna och Dorothy Parker. ­Ulla Britta Ramklint går inte heller hon av för hackor, 91 år fyllda och med många böcker bakom sig, är hon still going strong!

Coco Chanel

Coco Chanel

Det finns något bitterljuvt i att sjunka ner i en biografi över en sedan länge död människa. Man påminns om livets korthet och förgänglighet och hur allt en gång var. Stora känslor, kärlek, dramatik och karriär ska en gång blekna bort och förvandlas till historia. I Coco Chanels fall lever i alla fall kläderna kvar, inte minst ”den lilla svarta”, och dofterna.

Det är också inspirerande att läsa om människoöden som visar att ingenting är omöjligt. 1885, när Coco, som då hette Gabrielle och var 12 år, sitter på en hästkärra på väg till ett barnhem tillsammans med sina systrar, finns det inget som talar för att hon ska bli mode­världens mest lysande stjärna ett par decennier senare.

Mamman har just dött och pappan lämnar de tre döttrarna på barnhemmet och försvinner ur deras liv. På hemmet, som drivs av stränga nunnor, lär sig Gabrielle att sy. 21 år gammal öppnar hon en syateljé och provar sig fram som varietéartist, under namnet Coco Chanel. När hon börjar göra hattar, händer det saker. En rik engelsman hjälper henne med pengar och lokal och resten är, som man säger, historia.

Coco Chanel skapar med tiden ett helt nytt mode, med lätta bekväma kläder, och hon är den första att presentera en parfym under eget namn. Hon blir vän med tidens mest omtalade personligheter och Hertigen av Winchester, Europas då rikaste man, är ohjälpligt kär i henne. Han ger Coco ett checkhäfte med signerade checker ”in blanco”. Coco ger tillbaka häftet, med kommentaren att hon är van att själv betala för sina inköp. Hon är generös med pengar och försörjer en stor skara fattiga konstnärer och släktingar. Samtidigt är hon en smula cynisk (känd för sin snärt i replikerna): ”Man kan inte kalla sig verkligt generös, om man väntar sig något annat än otacksamhet.”

Hon dör 1971, 87 år gammal. 2009 blir hon film, Coco – livet före Chanel, som nomineras till en Oscar.

Dorothy Parker

Dorothy Parker

Hon föds i USA 1893 som Dorothy Rothschild, men refe­rerar till släkten som ”those Rotschilds” och ”these Rotschilds”. De förra var de stenrika Rotschilds, ­Dorothys gren var inte riktigt lika rik. Men det går ingen nöd på Dorothy när hon växer upp, huset är fullt av tjänstefolk och skolorna privata och exklusiva.

Hon blir journalist, poet, författare både till romaner och filmmanus, har skarp penna och en vass tunga som gör henne till den mest citerade kvinnan i Amerika.

Hon skriver teaterrecensioner för Vogue, fruktas av Broadway, älskas av läsarna, och fortsätter som reporter på Vanity Fair. Hon far till Paris och röjer med Ernest Hemingway, blir osams med honom (han anklagar henne för att inte ha lämnat tillbaka en skrivmaskin hon lånat) och kallar honom framöver ”Heming­­stein”.

Privatlivet är en konstant berg- och dalbana, hon gifter sig och skiljer sig, älskarna avlöser varandra. Om männen skriver hon i ett poem, ”I loved them/ until they loved me.” Vid några tillfällen försöker hon ta livet av sig, men över­lever, och konstaterar i dikten Man kan lika gärna leva (1970):

Rakblad gör ont/ Floder är blöta/
Syror fräter/ Droger ger kramp/
Vapen är olagliga/ Snaror lossnar/
Gas luktar illa/ Du kan lika
gärna leva.

Hennes samlade verk ges ut 1944 och en recensent i The New Yorker skriver: ”Hon är ingen Emily Brontë eller Jane Austen, men hon har fyllt det hon skrivit med en röst, en sinnesstämning, en epok och några få ögonblick av mänsklig erfarenhet, som ingen annan har lyckats med.”

Dorothy Parker dör 1967.

Sarah Bernhardt

Sarah Bernhardt

Sarah Bernhardt var sin tids Lady Gaga, Beyoncé och Madonna – plus mycket mer. Hon var världens första globala kulturpersonlighet; vykortet där hon ligger fotograferad i en likkista, överströdd med blommor och med korslagda händer och slutna ögon, såldes i miljonupplagor. Vykortet, dåtidens Youtube och Instagram, var det bästa sättet att skapa personlig PR under andra halvan av 1800-talet.

Sarah föds 1844, som dotter till en holländsk kurtisan, fadern okänd. Hon kommer tidigt in på en teaterskola, får anställning på Comédie Francaise, spelar komedier och tragedier, och får rykte om sig att ha en magnetisk personlighet och en magisk röst.

Hon turnerar världen runt: England, Nord- och Sydamerika, Australien och Europas stora städer. 1883 kommer hon till Stockholm och tar in på Grand Hôtel med ett sällskap på 22 personer. Kung Oscar II bjuder in till slottet, där hon får en medalj. På sin 66:e födelsedag gör hon en ”avskedsturné” till USA (det skulle bli flera) i sällskap med en 27-årig älskare, Lou Tellegen, som också är hennes motspelare.

När hon dör 1923, 78 år gammal, kantas liktåget i Paris av hundratusentals gråtande människor. Och börjar minnet av henne blekna bort, lever hon ändå kvar – som biskvin Sarah Bernhardt!

 

Agnes von Krusentierna

Agnes von Krusenstjerna

När Agnes von Krusentierna lämnar in manus till fjärde delen av sitt stora roman­projekt om fröknarna von Pahlen, Porten till Johannes, 1933, får hon nobben av Tor Bonnier på Albert Bonnier förlag:

”… därför att jag har en så stor veneration för Er begåvning, är det som jag med sorg konstaterat Er sjukliga lust att så detaljerat skildra erotiska scener, vilka man – även utan något slags pryderi – måste bannlysa ur litteraturen.”

Det blir början på en kulturdebatt som stormar vilt under några år, där författare som Vilhelm Moberg, Karin Boye, Artur Lundqvist och Gunnar Ekelöf ställer upp till Agnes von Krusenstjernas försvar.

Agnes prisas som en sanningssägare och stilist som röjer upp bland gammal unken konservativ sexualmoral, där kvinnlig sexualitet ansåg som något skamligt. Hon blev en banbrytare för kommande kvinnliga författare, som skildrare av den kvinnliga sexualiteten. Hon dör 1940, knappt 50 år och drabbad av en hjärn­tumör som inte går att operera.

Gertrude Bell

Gertrude Bell

Gertrude Margaret Lowthian Bell kom till världen den 14 juli 1868, och även om familjen hörde till de rikare och mer framstående i England, kunde ingen ana att den nyföddas liv 2015 skulle gestaltas av Nicole Kidman i filmen Queen of the Desert (i regi av Werner Hertzog).

Gertrud växte upp som ett formidabelt yr­väder. Hon tävlingssimmar, ror, spelar landhockey och beter sig inte alls som en flicka av fin familj bör göra.

Hon börjar studera som en av de första kvinnorna någonsin i Oxford och tar den treåriga kursen i modern historia på två år med högsta betyg. Hon lär sig arabiska och persiska, studerar konst och arkeologi och far till Mellanöstern för att göra utgrävningar.

1914 får hon Royal Geograpical Societys guldmedalj, och tillsammans med Lawrence (världsberömd som Lawrence av Arabien) hjälper hon den brittiska regeringen att styra upp politiken i regionen. Hon blir (som enda kvinna) utnämnd till major i brittiska armén och förhandlar med schejken Fahad Bey Ibn Hadhbhal, en av de mäktigaste männen på arabiska halvön vid den här tiden.

Efter förhandlingen förklarar schejken för sina män: ”Mina bröder, ni har hört vad denna kvinna har att säga oss. Hon är bara en kvinna, men mäktig och modig. Vi vet alla att Allah har gjort kvinnor underlägsna männen, men om inglizernas kvinnor är som hon, måste männen vara lika lejon i kraft och tapperhet. Det är säkrast att vi håller fred med dem”. Gertrud bygger också upp Iraks Nationalmuseum i Bagdad, där hon verkar som riksantikvarie fram till sin död 1923.

 

Läs även:

Gör Aller Medias jämställdhets-quiz!

Ulrika Norberg:  Nej, jämställdheten har inte ”gått för långt”

Kristina Loveby: ”Allt det hemska jag varit med om har fått en mening”

Mariann Eriksson: ”Att satsa på flickor är livsviktigt”

Bästa kvinnliga biografierna – från Stina Wollter till Frida