Under torsdagens pressträff meddelade Stefan Löfven att reserestriktionerna inom landet hävs i god tid innan midsommarhelgen. ”Då behöver jag inte mörka att jag reser till Gotland i juli”, kommenterade en person som satt längre än två meter ifrån mig.

Ja, det har sannerligen varit extra synd om våra influencers på senaste.

Om vi andra, vanliga dödliga med bara en bråkdel av så många följare har drabbats av ängslighet och skam – hur har då inte de mått?

Låt mig ta det från början. Förra veckan umgicks jag med två vänner och deras bekanta på en kolonilott när jag plötsligt utsattes för Instagramrycket, ni vet det där som kommer till en när allt är underbart och Man Bara Måste Dela Med Sig.

Plötsligt frös mitt inre till is.

Var det vi gjorde verkligen okej? Skulle jag behöva lägga in slitna brasklappar som att vi är nära vänner, tvättar händerna såriga varje dag och aldrig befinner oss i kollektivtrafiken? Skulle jag bli hatad av alla – utesluten, bannlyst?

”Var inte så ängslig”, sa min kompis och jag klickade på dela.

Jag ångrade mig genast. Före publiceringen var jag dum och glad och hade inte en tanke på ifall vårt sorglösa möte vid kolonilotten var fel eller inte. Nu övermannades jag i stället av skamkänslor och ånger. Hatad av alla – utesluten, bannlyst.

När Folkhälsomyndigheten kommer med rekommendationer istället för regler är det svårt att veta var gränsen ska dras.

Får vi sitta på en uteservering om det är två meter till nästa bord? Får vi träffas över en middag hemma hos varandra? Får vi krama våra vänner eller är det fortfarande den bedrövliga armbågshälsningen som gäller?

Så länge rekommendationerna lämnas fria för tolkning blir det i stället sociala mediers självutnämnda domare som bestämmer vad som är tillåtet – eller snarare vad som inte är det.

Underskatta inte kraften i gruppskammen, en känsla så pass rotad för att vi ska kunna läsa av vår omgivning och i förlängningen inte uteslutas ur flocken. Primitivt, javisst, men så ser det ut.

Självklart har inte alla varit rädda för andras fördömande. Redan i april delade Calle Schulman med sig av en bild från ett ölhäng på uteservering där brodern Alex Schulman räcker fingret åt kameran, ett inlägg som snart skapade rubriker efter besvikna och hatfyllda kommentarer från följarna.

Förra veckan fotades själva statsepidemiologen Tegnell på samma uteservering som bröderna Schulman en dryg månad tidigare hade vistats på. Även han drack en öl, något Folkhälsomyndigheten aldrig har avrått från.

Men ängsligheten står ändå stark. I de arga emojisarnas spår verkar det ha uppstått ett helt nytt Instagram-beteende: Det ständiga mörkandet.

Nyligen pratade jag med en vän bosatt i Stockholm som varit på snabbvisit i Malmö men inte vågade lägga upp bild av rädsla för att bli hatad av alla – utesluten, bannlyst.

Jag hörde en annan viska om hur hon förmedlar en bild till föräldrarna om lugna helger med ensliga skogspromenader och pusselläggande vid köksbordet – i själva verket en omskrivning för puss och liggande med diverse Tinder-matchningar.

En tredje åkte till sitt sommarställe i två veckor och tystnade i sociala medier under lika lång tid. Ständigt var han rädd för att kollegorna skulle märka att den vita väggen bakom honom inte var densamma som i lägenheten i stan.

Den ena efter den andra har erkänt att de kommer att resa långväga i sommar.

Trots ängsligheten verkar människor fortsätta att leva sina glada liv. Enda skillnaden är att de inte berättar om det. 10-talets obstinata delningskultur där en resa till utlandet inte hade inträffat om den inte också bevittnats av 567 Instagram-följare känns som ett kapitel i en dammig historiebok man hittar i bibliotekens mest otillgängliga vrår.

For now, i alla fall. För innebär coronapandemin en verklig förändring för våra sociala medier-beteenden på sikt? Antagligen inte.

Ju mer socialt accepterat det blir att umgås i grupp igen – att sitta nära vänner med en öl i handen – desto fler gränser kommer dessutom att suddas ut och gamla regler kommer åter att råda.

Sveriges influencers kan långsamt börja pusta ut. Så länge instagrambilden har en geotagg som inte når utanför landets gränser löper de inte längre risk att utsättas för skamstraff à la la medeltiden. Och inte vi andra, vanliga dödliga heller för den delen.

Var inte oroliga, narcissismen och bekräftelsebehovet kommer att överleva även det här.

Se mer inspirerande innehåll från oss på Femina: