Elinor Sundfeldt

Vem är du?

Jag är 28 år och jobbar som till vardags på neurointesnsiven på Nya Karolinska i Solna. Jag blev färdig specialistsjuksköterska inom intensivvård i början av 2020 men pluggade på halvfart och jobbat i vården parallellt. Jag bor i Bromma.

Var jobbar du nu under coronakrisen?

Nu jobbar jag på ett av våra intensivvårdgolv med covid-19-sjuka patienter. Vi har slagit ihop alla intensivvårdsavdelningar på sjukhuset för att klara av den här krisen.

Varför ville du att bli specialistsjuksköterska?  

Jag har alltid velat jobba med människor, det är det jag kan bäst. Min morbror är sjuksköterska i botten, vi har nära kontakt och jag var där mycket när jag var liten och det var där poletten föll ner. Jag gjorde praktik på neurointensiven under min grundutbildning och föll direkt för intensivvård. Det är fantastisk häftigt att både få jobba med helhetsvård, både medicinsk och med omvårdnad. I vanliga fall har jag ju en till två patienter som ligger väldigt uppkopplade och det är häftigt att få lära sig in i minsta detalj hur jag kan styra dem. Det driver mig att kunna bli så duktigt på något ända ut i fingerspetsarna.

Vad tycker du om att göra när du inte är på jobbet?

Jag umgås väldigt mycket med familj och vänner när jag är ledig. Jag har fyra syskonbarn och älskar att umgås med dem. Jag brukar hämta på dagis eftersom jag ibland är ledig eller jobbar tider som gör att jag kan ta dem lite tidigare och så. Jag tränar mycket både för att jag älskar det och för att orka med mitt jobb. Jag gillar också att åka skidor och vara ute mycket, det är skönt när man annars är ganska instängd på jobbet.

DAG 1

2 April

Nu är jag äntligen ombytt och på väg hem.

Jag har jobbat långa dagar förut men det här är verkligen något utöver det vanliga.

Mina ben känns som jag har sprungit ett maraton men när jag kollar på telefonen så har jag gått nästan 10 000 steg. Men har jag suttit något idag? Knappt alls på dessa 12,5-13 timmar.

Trots den känslan är jag euforisk. Jag jobbar med världens bästa jobb och just nu är jag och mina kollegor med om något som aldrig förut har uppstått.

Jag har idag varit med och extuberat en patient, tagit ur den ur respiratorn, och det var en magisk känsla. Samtidigt som jag hade tre andra patienter som har ett fortsatt stort behov av intensivvård. Tiden går fort, för fort för att hinna allt vi vill göra med patienterna. Klockan hinner bli 19 och vi väntar in nattpersonalen som kommer strax innan 19.30 trots att min arbetstid slutar 19.30. Det är lite tid att rapportera över mina nu endast tre patienter.

Men då precis har en av de andra patienterna blivit extremt dåligt och jag måste göra allt för att den här patienten ska återhämta sig. Jag får till slut ändå lämna över till min kollega för att kunna skynda mig hem för att få några timmars sömn.

Att tillägga är att när jag kommer ut får höra att det nu öppnar upp sig för krisavtalet, det ger mig lite glädje i detta rådande krigssjukvård läge.

Från en trött IVA-sjuksköterska som börjar igen kl 07.00

DAG 2

4 april

Här kommer dagens uppdatering :

Dag 3 i rad. Jag har sovit bra! Det känns skönt att ha den känslan i kroppen inför det sista passet. Jag åker till jobbet tillsammans med min kollega Maria, vi bor nästan grannar, vi bestämmer vilken tunnelbana vi ska åka för att hinna ses lite. Vi har jobbat de senaste passen ihop men vi hinner inte ses mycket om dagarna så vi passar på att umgås den lilla tid vi får.

Jag tar över samma patienter som jag hade förra passet, det känns skönt att jag inte måste börja om och lära känna nya patienter. Det har varit att göra säger sjuksköterskan som har jobbat natten. Det förstår jag svarar jag och skyndar mig att ta rapport så hen får gå hem och sova. Sen drar arbetet igång. Jag sätter mig in i vilka mediciner som ska ges eller fyllas på. Försöker skapa mig en överskådlig blick om vad ska göras och stämmer av med mina två undersköterskor i teamet.

Tiden går återigen fort, jag håller koll på klockan för att jag vet vad som behöver göras varje timme men jag vet egentligen inte vad klockan är, jag kan inte relatera till den faktiska tiden är. Det hade lika gärna kunnat vara mitt i natten, all vård behöver göras utan inverkan på tid.

Mina patienter är inte helt stabila och kräver många åtgärder för att bli lite bättre. Men det är svårt, jag springer fram och tillbaka i ett försök att få till allt som jag behöver göras.

En patient börjar bli riktigt dålig och jag får öka takten på de åtgärder som jag gör för att nå någon slags förbättring. Det blir också tydligt: blir en patient försämrad får de andra patienterna mindre av den vården de behöver.

Någonstans i bakhuvudet vet jag ju att det kommer bli så här, att jag inte kommer räcka till, att jag kommer behöva prioritera mina resurser på den som behöver det mest där och då för att hoppas att de andra klarar sig under tiden.

Det känns som att jag trampat vatten större delen av kvällen. När nattskiftet kommer försöker jag lämna över en så tydlig bild som möjligt för att underlätta deras kommande tolv timmar  så mycket som möjligt. Jag räcker inte till men vi alla hjälps åt.

Jag har gjort det jag har kunnat denna dag, mer kan jag inte göra.

Jag känner mig lättad över att jag ska få vara två dagar ledig och få ladda batterierna för att vara åter i detta på måndag.

/en IVA-ssk som är taggad på helg

DAG 3

7 april

Jag och mitt team, som tillsammans med mig består av minst en undersköterska och en läkare, har fyra patienter vi vårdar. Hela tiden gör vi olika medicinska åtgärder för dem beroende på vilka behov de har och hur deras kropp reagerar. Vi försöker ge dem allt de behöver för att förbättras av pågående behandling.

Men trots alla insatser var det idag en av patienterna som inte svarat på behandlingen vi gett. Vi har vårdat hen så pass länge att vi i teamet kom fram till att den vård vi ger just nu inte gynnar personen. Vi förstod att patienten inte kommer att överleva. Läkaren tog beslutet att respiratorn skulle kopplas bort, och om hjärtat slutade pumpa eller patienten slutade andas skulle vi inte göra hjärt- och lungräddning.

I vanliga fall brukar vi, både läkare, sjuksköterska och undersköterska, träffa anhöriga för att ge besked om att vi måste avsluta livsuppehållande vård för en patient. Men den här gången fick läkaren ta det samtalet över telefon. Det fanns ingen möjlighet att göra ett undantag för besöksförbudet så de anhöriga kunde inte heller komma och ta farväl i verkliga livet.

Vi skrev en sista dagbok för patienten och tog bilder som vi skickade till de anhöriga. Ingenting var som det brukar när vi behöver göra sådant här.

Det är en märklig plats och stund att vara med i en persons slutskede i livet. Vi försökte göra det så värdigt som möjligt för patienten och kompensera för att anhöriga inte kan vara på plats. Vi stod allihop runtomkring sängen och höll i handen. Inte heller efter var något som det brukar. Vi fick inte tvätta patienten och klä på kläder. Kroppen lades i en säck som spritades på utsidan.

Det är den första patienten som avlider på mitt vårdgolv.

Det är en stund jag aldrig kommer att glömma.

Fortsättningen på Elinors dagbok hittar du här.

Foto: Privat, TT

LÄS MER: 

Gravida Sandra smittades av corona: ”Jag fick panik”

Dessa grupper av kvinnor drabbas värst av coronakrisen

Därför får vi så olika symtom av coronaviruset