Ditte, 23, började tappa håret i tonåren: "Så smärtsamt"
Ditte Brændegaard Sørensen var 13 år och skulle konfirmeras. Hon hade satt på sig klänningen, makeupen var lagd och nu skulle bara håret fixas. Sedan var Ditte klar för den stora dagen. Men allt gick inte som förväntat.
När hennes storasyster skulle sätta upp hennes hår ändrade hon plötsligt den frisyr de hade bestämt sig för. Hon sa inte varför och håret blev fint ändå.
– Hon berättade senare att hon hade upptäckt en kal fläck stor som en krona i mitt bakhuvud. Hon ville inte säga något då eftersom hon inte ville att jag skulle vara ledsen på min konfirmationsdag, berättar Ditte hemma i vardagsrummet i danska Middelfart medan hon fixar med sin peruk innan hon sätter på den igen.
Det var då hon upptäckte att något inte var som det skulle. Men hur allvarligt det var hade hon inte klart för sig då.
– Jag ville inte riktigt erkänna att jag tappade hår. Jag såg ju tydligt att min huvudkudde var full med hår på morgonen och när jag duschade kunde jag dra av stora tussar med hår, men jag vägrade inse det.
Även om Ditte hade svårt för att erkänna det så var det en realitet. Hon tappade håret.
– Jag blev mycket kreativ när det gällde håruppsättningar. Jag ville för allt i världen inte visa att jag saknade hår. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det skulle vara så pinsamt om någon upptäckte det.
Drabbades av alopecia areata
Så Ditte höll tyst under lång tid. Bara familjen och de närmaste vännerna fick veta. Men ingen visste vad det var som var fel. Varken Ditte eller läkarna.
– Det var megafrustrerande att ingen kunde komma på vad det var för fel på mig. Som om det inte var tufft nog att vara tonåring även utan att tappa håret. Att ingen kunde säga varför gjorde det hela ännu svårare, berättar Ditte.
Rädslan för vad det var som var fel upptog mycket tid. I Dittes huvud snurrade tankar om allt från cancer till vitaminbrist. Hon provade många olika behandlingar för att försöka få tillbaka håret.
– En gång sprutades binjurebarkhormon in i huvudbotten i hopp om att håret skulle växa ut igen. Jag har aldrig upplevt något så smärtsamt. Jag skrek och skrek, säger Ditte.
Håret kom tillbaka, men bara för en kort tid, sedan kunde hon åter dra loss stora hårtussar.
– Det var nästan värre att tappa håret andra gången. Då hade jag börjat hoppas att jag skulle få tillbaka håret, men så gick den drömmen i kras och läkarna sa att de hade kommit fram till att jag lider av det som i dagligt tal kallas fläckvis håravfall.
Jag ville inte riktigt erkänna att jag tappade hår
Och då började ännu fler tankar snurra i Dittes huvud. Vem skulle vilja vara tillsammans med en skallig tjej? Hur skulle hennes vänner reagera? Och skulle det vara så resten av livet?
Sjukdomen tog hårt på Dittes självförtroende och hon hade svårt för att acceptera den. Men så för fem år sedan tog hon beslutet att hon inte orkade med allt det besvär det innebar att försöka dölja de kala fläckarna med sitt eget hår.
– Jag la så många timmar och ännu fler liter hårspray på att dölja de kala fläckarna. Och varje gång jag gick ut tänkte jag bara på om det syntes att jag var skallig på flera ställen. Det tog för mycket plats.
Därför klippte hon av allt hår och köpte en peruk.
– Vi såg förstås att hon var ledsen i början, säger Dittes pappa Kim.
– Men när hon hade vant sig vid peruken märkte vi att hon blev gladare och oroade sig mindre än när hon hela tiden skulle fixa med håret.
Gick ut utan peruk
Ditte tittar på sin pappa och nickar.
– Jag tror att det jag var mest ledsen över var hur lik dig jag plötsligt var, säger hon och skrattar stort för att sedan kärleksfullt stryka över hans flint.
– Med peruken på kände jag mig plötsligt hel även om det fortfarande var lite deprimerande att jag skulle sätta på och ta av mitt hår. Jag kände ju trots allt att jag gömde mig när jag satte på peruken för att gå och handla eller gå någon annanstans där jag kunde träffa folk.
Långsamt började Ditte strunta i peruken. Inte hemma, men på familjens årliga tur till Rhodos skippades peruken på grund av de höga temperaturerna.
– Med peruken på kände jag mig plötsligt hel även om det fortfarande var lite deprimerande att jag skulle sätta på och ta av mitt hår. Jag kände ju trots allt att jag gömde mig när jag satte på peruken för att gå och handla eller gå någon annanstans där jag kunde träffa folk.
Långsamt började Ditte strunta i peruken. Inte hemma, men på familjens årliga tur till Rhodos skippades peruken på grund av de höga temperaturerna.
– Det spelade faktiskt inte så stor roll. Jag kände ju ingen där. Det var mer nervöst hemma, säger Ditte.
En dag var det ändå dags, Ditte gick ut utan peruk i hemstaden. Hennes dåvarande pojkvän var trött på att hon klagade över att hon skulle ta på sig peruken varje gång hon skulle gå ut. Så han föreslog att hon bara skulle låta bli den. Om folk ville stirra så fick de väl göra det.
– Folk stirrade verkligen, berättar Ditte och fortsätter:
– Men det var också en befrielse. Jag kände mig både tuff och stark eftersom jag vågade stå upp för vem jag är.
Vill visa att det är okej att se annorlunda ut
Sedan den gången har det blivit mycket viktigt för Ditte att visa att det är helt okej att se annorlunda ut. Därför har hon också intervjuats i dansk tv för att uppmärksamma sjukdomen.
– Det är flera som har skrivit till mig att de har samma sjukdom och att de är glada över att jag ställer upp och pratar om den. För man ska inte skämmas över den man är.
Jag behöver bara tro på mig själv
Och det vill Ditte också förmedla till dem som skriver till henne.
– För mig är nog det viktigaste att bara säga: Strunta i vad andra tycker. Det är inget fel på dig. Det önskar jag i alla fall att jag hade vetat lite tidigare. Nu inser jag ju att jag bara behöver tro på mig själv för att jag ska se bra ut.
Både med och utan hår.
Av Signe Fage Jensen
Översättning: Anette Bülow
Foto: Gregers Overvad