Emma Frans är ute på en promenad med sin son när han plötsligt ställer den stora frågan:

– Mamma, hur blev allt så här?

Barn ser världen på ett helt annat sätt än vi vuxna. De ställer frågor om allt mellan himmel och jord, funderar på våra svar och ifrågasätter om de verkligen stämmer. Att söka efter sanningen – om meningen med allt – är en egenskap hos barn som många förlorar i vuxen ålder. För hur ofta granskar vi egentligen vad som är sant eller falskt?

Emma Frans är forskaren och vetenskapsskribenten som dessutom är doktor i epidemiologi. I sitt sommaprat berättar hon om hur viktigt det är att tänka efter, särskilt i dagens digitala samhälle:

– När vi försöker förstå världen vinner ofta den bästa berättelsen. Och den behöver inte vara sann. I stället kan det handla om den berättelsen som är mest tilltalande och lättillgänglig. I den tävlingen vinner inte alltid den vetenskapliga förklaringen, säger hon i Sommar i P1.

På samma sätt läser vi gärna berättelser om hur framgångsrika personer lyckats, om avgörande händelser som formats deras liv. Våra genetiska förutsättningar talas det däremot mindre om, konstaterar Emma:

– Det är obehagligt att tänka på möjligheten att det enda som skiljer den lyckade från den misslyckade, är att den ene haft tur i livet och i det genetiska lotteriet, medan den andra haft otur. Det ger större sinnesro att bara tänka att vi får de liv vi förtjänar.

En bild på forskaren Emma Frans, en av årets sommarpratare i Sommar i P1.

Forskaren Emma Frans är en av årets sommarpratare.

”Det kändes orättvist och pinsamt”

Vad är det då som formar vilka vi blir? Emma tror att det är en kombination av arv och miljö, och kanske inte bara de där dramatiska livshändelserna som vi så gärna läser om. I alla fall inte för hennes egen del.

Däremot minns hon att kunskapen alltid varit närvarande i hennes liv. Hon växte upp i ett hem fullt av böcker, böcker som flyttades ned i otaliga flyttkartonger när hennes familj vräktes. En tonårig Emma, som på den tiden bara ville läsa Veckorevyn, skämdes för sin mamma som inte kunde betala hyran:

– Jag hade föredragit ett hem med tomma böcker och feta bankkonton. Det kändes orättvist och pinsamt att vår telefon var avstängd, samtidigt som en av mina klasskompisar hade pool i sin källare, berättar hon.

Men kanske var de där böckerna rätt bra ändå. Forskning har nämligen visat att många böcker i barndomshemmet ökar chanserna för akademisk framgång senare i livet, en teori som Frans dock inte stödjer fullt ut.

– Vi vill ju att det ska gå bra för våra barn i skolan, och tror att vi kan se till att det blir så. Men alla forskare köper inte den här berättelsen, och jag är en av dem.

Frans tror snarare att det handlar om våra egna, individuella egenskaper än att bara exponeras för böcker. Dock uppmanar hon alla att fortsätta läsa och bor i dag i ett hem med fulla bokhyllor. Men någon pool i källaren har hon fortfarande inte.

– Jag saknar väl ”pool i källaren”-genen, säger hon skämtsamt.

”Jag minns känslan av panik”

För Emma är den vetenskapliga förklaringen alltid den bästa, även om den ibland är svår att höra. Vid födseln av hennes dottern Klara för tio år sedan blev just det smärtsamt tydligt.

Graviditeten hade varit okomplicerad och forskaren hade inga skäl att tro att något skulle gå snett. Hon var visserligen förstföderska, men ung och frisk. Men när vattnet slutligen gick var det brunt – en illavarslande indikation. Emma åkte snabbt till sjukhus, där hon efter stor dramatik sövdes för ett så kallat urakut snitt:

– Jag minns känslan av panik och samtidigt befrielsen över att förlora medvetandet, att mitt öde skulle läggas i någon annans händer.

Klara lades in på intensivavdelningen och fick kort därefter ett krampanfall, något som enligt personalen var relativt vanligt bland nyfödda. Det behövde inte vara någon fara – men i själva verket hade dottern fått en stroke:

– När jag fick beskedet bröt jag ihop. Hur blev allt så här?

Ingen kunde ge Emma något tydligt svar på vad hjärnskadan skulle innebära för dottern, en ovisshet som var tung att bära. Hon älskade givetvis sin dotter från första stund, men tiden som nybliven mamma var tuff:

– Det var en tid av avgrundsdjupt mörker. Ibland upplevde jag en akut rädsla för att hon skulle få kramper och ständigt en gnagande oro om långsiktiga problem. Och såklart en undran om jag någonsin skulle få höra henne säga ”mamma, jag älskar dig”.

Här kan du höra Emma Frans sommarprat i sin helhet.

Läs mer:

Carina Bergfeldt i Sommar i P1 – talar ut om mörka uppväxten

Caroline Farberger i Sommar i P1 – talar ut om könskorrigeringen

Stina Wollters Sommar i P1 – en ljus berättelse om döden

Foto: TT//Henrik Montgomery//Fredrik Funck//DN