Eva Röse Femina

Det är en kylig natt i Nepal, 2015. Eva Röse ligger under en filt i ett rum utan ytterväggar och kan inte sova. Hon har besökt platser som dessa för Unicefs räkning flera gånger sedan hon blev ambassadör 2007 – men den här gången är intrycken extra påtagliga. Besöken i safe houses, med kvinnorna på kvinnocentren, de unga flickorna som försöker vända på maktstrukturer … Upplevelserna håller henne vaken.

– Jag kunde inte bara sms:a hem, det skulle inte räcka, säger Eva Röse och sluter händerna om kaffekoppen.

– Jag hade väntat med att skaffa sociala medier i tio år. I flera år hade jag fått påtryckningar om att jag borde finnas där, men aldrig förstått varför. Jag hade ganska mycket fördomar, hade sett många dåliga exempel. Men den där natten tog jag klivet. Jag skrev ut min frustration och förklarade läget.

För de som följer Eva vet att hon inte bara har skådespelandets gåva, utan också talets och det skrivna ordets. Kanske för att hon skrivit dagbok sedan hon var sju, har en förkärlek för handskrivna brev och tycker om att formulera sig i alltifrån poesi till noveller. Responsen på inlägget från mörkrets Nepal var överväldigande.

– Då kände jag att man kanske visst kan öppna upp vissa luckor hos sig själv utan att förlora sin integritet. Jag insåg att hela mitt yrkesliv har gått ut på att säga något som andra har skrivit. Nu ville jag också använda min egen röst.

Eva Röse Nepal

På uppdrag för Unicef i Nepal 2015, resan som väckte Evas lust att nå ut till fler med sina viktiga budskap.

Några år har passerat sedan den natten. Och nog har Eva Röses röst hörts, inte minst i sociala medier och som språkrör för uppropet #tystnadtagning (i skrivande stund är hon bara dagar från sitt anförande i riksdagen i samband med Metoos ettårsdag).

– Det största och mest revolutionerande är att vi har brutit en tystnadskultur. Nu talar vi om sexuella kränkningar och övergrepp, det är på agendan. Allt har förändrats och det finns ingen väg tillbaka.

– I min bransch ser jag det tydligt genom att vi har organiserat oss, vi är inte längre ensamma öar. Jag har fått en hel armé av systrar som jag anade fanns men inte visste var så nära. Jag upplever också ett starkare självförtroende hos kvinnor som vill skriva och regissera. Just nu filmar jag serien Heder som är skapad av fyra kvinnor och handlar om fyra kvinnliga advokater som kämpar för kvinnors rättigheter. Den ligger så extremt bra i tiden.

Eva Röse Tystnad tagning

En jämställd filmbransch är en av hjärtefrågorna och där har Eva hittat gemenskap i ”en hel armé av systrar”.

Efter ett alltför stimmigt brus på kaféet vi träffats på har vi bestämt oss för att trotsa vinterkylan och fortsätta intervjun i lugnet utomhus. Eva tar på sig ett par stora svarta solglasögon för att möta eftermiddagssolen. Hennes läppar är knallröda och det annars självlockiga, tjocka håret ligger spikrakt längs hennes svarta kappa. Hon ser ut som den filmstjärna hon är med sina snart 25 år i branschen, med otaliga teateruppsättningar, Maria Wern-filmer, och en lång rad andra film-, serie- och humorroller på meritlistan.

I julas medverkade hon i SVT:s nya storsatsning, Jonas Gardells De dagar som blommorna blommar. Men stjärnglansen är inte riktigt Eva Röses melodi och i själva verket suckar hon och utbrister ”Gud, jag har så mycket smink på mig från dagens inspelning. Säg till om jag ser ut som Cruella de Vil”, och försöker torka bort läppstiftet med en servett.

Det är lättare att bli tagen på allvar om man inte alltid ler, tyvärr.

Det ligger helt enkelt inte riktigt för henne att vara till lags. Redan efter den första tv-intervjun i tidernas begynnelse fick hon höra att ”man behöver inte le hela tiden” av sin mamma.

– Då blev jag skitledsen och kände mig dum. Jag hade ju varit exalterad och bara velat svara glatt på frågorna. Man det ligger mycket i det, det är lättare att bli tagen på allvar om man inte alltid ler, tyvärr. Du kan ha ditt ”resting face”, det är faktiskt helt okej.

Påståendet påminner om samtalen hon har med inredaren Isabelle McAllister i den podcast som de startade i våras. När Isabelle frågade Eva om ett podd-samarbete var det helt i linje med Evas dröm om att få göra sin egen röst hörd mer. Med teknikens hjälp jobbar de på distans och har bara träffats på riktigt två-tre gånger. Ändå vågar de vara rättframma och ifrågasätta varandra på ett sätt som nästan blir smått obehagligt ibland. Eva skrattar.

– Visst är det lite läskigt? Jag kan nog vara ganska direkt, orkar inte med den här trevlighetsnormen. Jag menar inte att man ska vara otrevlig och oförskämd, men man måste kunna vara rak ibland.

Jag ska inte behöva krympas för att du ska känna dig bekväm

Det är lätt att bli avundsjuk på den där inre tryggheten som Eva verkar ha. Ängslighet känns liksom fjärran.

– Nej, ängslig är jag inte. En stor grej är att inte jämföra sig med andra eller låta andras storhet förminska en. Eller tvärtom, jag ska inte behöva krympas för att du ska känna dig bekväm. Jag känner mig inte hotad av andra.

Hon säger det med erfarenhet i ryggen.

– I många år gjorde jag det där – förminskade mig själv för att andra inte skulle bli obekväma i mitt sällskap. Även som barn. Jag kunde säga att ”jag fick inte heller några rätt” fast jag i själva verket alltid hade alla rätt på proven.

I likhet med familjerna i De dagar som blommorna blommar växte Eva upp i en Stockholmsförort på 1970-talet, närmare bestämt i ett medelklasshem i Vårberg.

– Min mamma var bibliotekarie och vänster, men mina föräldrar var inte superpolitiskt aktiva. Det var dock noll fokus på det entreprenöriella, att ha egen business eller att framhäva sig själv fanns inte på kartan. Pengar hade inte så mycket värde.

– Jag har aldrig som mål att bli rik. För mig handlar det snarare om att kunna leva så att även själen får plats, där jag får odla det som är icke mätbart och inte går att köpa, såsom relationer, insikter, upplevelser och att bli berörd. Det är ju det många längtar efter och tror att de kan få på något sätt utifrån och in, när det måste komma från andra hållet. Att försöka formulera sig, bli nyfiken och lära sig nya saker och inte bara jaga pengarna eller dunket i ryggen är det jag uppfattar som livskvalitet.

Eva Röse man barn

Med maken Jacob Felländer och barnen Florian, Flynn, Floyd och Franke.

Kanske är det därför hon drivs av att testa nya roller, vare sig det är i humor, drama eller action (hon gör ofta sina egna stuntscener och har provfilmat för flera James Bond-filmer), inte tvekar på att engagera sig i samhällsfrågor eller att jobba stenhårt ena halvåret för att vara ledig det andra. Under flera år har familjen bott i såväl Thailand som USA i längre perioder.

– Jag värnar om långa pauser. Det betyder att jag ibland jobbar väldigt intensivt, men också vågar ta ledigt i tre månader. Man ska inte vara så rädd för luckorna.

Det låter självklart, men i en samtid där vi definierar oss mycket utifrån våra prestationer handlar det nog om, som Eva säger, att ”våga” kliva av och leva med att inte ha något på gång hela tiden.

– Den här jämförelsesjukan är helt absurd. Jag tror att många mår otroligt dåligt av pressen, att konstant visa att de har så mycket. Nu är jag ganska ny på sociala medier och känner mäktet i den egna plattformen som innehåller ganska lite snajdiga selfies eller kommersiella samarbeten. Den världen tillhör inte jag. Med näbbar och klor kommer jag att hålla mig ifrån den. Jag tror att integritet blir den diamanthårda kärnan som folk kommer att sträva efter snart.

Evas första skådisroll fick hon redan som 11-åring i en tv-serie. Och planen att upptäcka världen efter gymnasiet lades på hyllan i samma sekund som hon som 18-åring blev programledare på bästa sändningstid i Disneyklubben.

Karriären skulle sedan gå på speed. Hon var 20 år när hon kom hon in på scenskolan, 21 när hon började praktisera på Dramaten och som 23-åring gjorde hon sin första stora huvudroll på SVT. Sedan dess har hon försörjt sig som skådespelare. Och levt sin dröm.

 

Eva Röse intervju

Eva har många gånger hört att folk är lite rädda för henne, men bakom hennes allvar och stridslystnad finns också mycket hjärta och humor.

Inte förrän tio år efter debuten, under en workshop i New York, upptäckte hon något hon saknat i hela sitt liv: att få definiera sig själv.

– Innan jag blev programledare var jag mina storasystrars syster. Alla visste vilka de var, och visste därför vem jag var. Och jag hann ju inte gå ut skolan förrän jag var i tidningarna. Det var först då, 31 år gammal, som jag kom in i ett rum där ingen kunde veta något om mig. Så när vi skulle presentera oss tänkte jag att nu har jag min chans. Nu kan jag få bestämma vem jag är, utan att leva upp till folks förväntningar.

– När jag hade suttit där ett tag och iakttagit insåg jag att jag är en person som vill vara med, vill utsätta mig för saker. Det är skitläskigt, men jag vill testa. Jag vill stå där på glasskärvan och balansera i ovissheten.

Jag vill använda min röst till det mitt hjärta brinner för

Nyfikenheten driver henne, så till den grad att hennes man Jacob utrustar henne med en gps så att hon inte går vilse under sina långa promenader. Hon måste ju se vad som väntar även bakom nästa krön.

Promenaderna är ett av flera sätt att få andrum i livet, vilket kan behövas ibland när man driver egen business, är gift med en egenföretagare och är fyrabarnsmamma. Att uppfostra fyra pojkar apropå dessa Metoo-tider är något hon och Jacob tänker mycket på.

– När jag ska byta blöja på min tvååring säger han högt och tydligt: ”Stopp min kropp”, säger Eva och berättar att de pratar mycket om integritet hemma.

– Det går inte att prata om Metoo utan att prata om porren. Jag kan inte komma undan med att inte tala med pojkarna om det, fast de är för små, eftersom barn nås av porr ofrivilligt från jättetidig ålder. Det som porren förmedlar i dag är ett vidrigt sätt att se på intimitet, kärlek, sex och kvinnor och flickor. Det här är nästa fråga på min agenda.

Engagemanget bubblar vidare. Kanske är det därför det känns som om vi bara har börjat vårt samtal när vi måste avrunda. Men innan vi skiljs åt vill Eva försäkra sig om att det som är viktigt kommer fram i intervjun.

– Att skådespela är mitt yrke och det jag älskar. Men jag vill också använda min röst till det mitt hjärta brinner för.

 

EVA RÖSE
ÅLDER: 45 år.
YRKE: Skådespelare.
FAMILJ: Maken Jacob Felländer och barnen Florian, Flynn, Floyd och Franke.
BOR: Strax utanför Stockholm.
AKTUELL: Med Jonas Gardells serie De dagar som blommorna blommar på SVT, som hade premiär på nyårsdagen. Kommande serien Heder på TV3/Viaplay och säsong 2 av humorserien Helt perfekt på Kanal5/Dplay, båda med premiär under 2019.
MERA EVA: På Instagram @missevarose och i podden Röse & McAllister.

4 snabba om …

… året efter #metoo och #tystnadtagning

– Mycket har förändrats. Definitivt! I min bransch har det gått till facklig nivå, politisk nivå, chefsnivå. Det finns numera kontrakt och en policy med nolltolerans för sexuella kränkningar, på samma sätt som man exempelvis alltid har haft en alkoholpolicy. Men vi gör alldeles för lite och vi har alla en lång väg kvar till ett jämlikt samhälle.

… en ledig kväll

– Mitt liv är så flängigt att det är en ovanlig lyx att sitta i soffan med min man och kolla på tv. I går låg jag i hans knä och kollade på en svensk serie som sändes för typ 300 år sedan. Det gör vi nästan aldrig, men när det händer firar vi!

… bästa inspirationen

– Att konsumera kultur. Jag vill bli påfylld: gå på konsert, se teater. Jag vill bli knockad. Och snart finns det inget annat ställe än teatern kvar där vi kan sitta tillsammans utan alla telefoner och grejer. På teatern får du inte ha telefonen framme, till skillnad från på konserter.

… första kärleken till teatern

– Jag växte upp i en familj där vi läste mycket sagor, historier och berättelser. Mina föräldrar tog ofta med oss på teater och jag var helt fascinerad. Det är någonting med fiktionen och att genom förmågan att berätta få människor att dras in i nya världar som jag älskar.

AV ELIN LILJERO ERIKSSON

FOTO STAFFAN LÖWSTEDT/TT, DAN LEPP/UNICEF, IBL

 

Läs även:

Eva Röse hyllas efter brandtal på Fotbollsgalan: ”Det är dags nu”

Eva Röse utsedd till årets röst för sitt arbete för jämlikhet

Svenska skådespelerskor vittnar om övergrepp i branschen

Se mer inspirerande innehåll från oss på Femina: