Intervju med Gunhild Stordalen

Gunhild Stordalen möter upp i hotellbaren på hotellet At Six vid Brunkebergs torg i Stockholm. Håret är kort och klackarna höga och jag kommer att tänka på Lill-Babs gamla schlagerhit, En tuff brud i lyxförpackning. Gunhilds man Petter Stordalen äger hotellet, själv har hon med nöd och näppe undgått döden två gånger under de senaste åren samtidigt som hon har som ambition att rädda världen.

Jag har precis läst klart Gunhilds självbiografi, Den stora bilden (reklamlänk från Apprl) (Mondial förlag), som också är en kampskrift för hur mänskligheten ska kunna förbättra produktionen av livsmedel och därigenom också folkhälsan och klimatet. Det är angelägen läsning; det går inte att blunda längre.

– Fixar vi inte maten så kommer vi inte att fixa planeten, säger Gunhild. Så enkelt är det. Om vi inte ändrar politik och får fram företag som börjar med produkter som är bra för både hälsa och miljö, klarar vi om fem, tio år inte av maten för tio miljarder människor.

Hon står bakom organisationen EAT Foundation som hon satte igång som ett initiativ under Stordalen Foundation, den välgörenhetsstiftelse hon startade 2011 tillsammans med sin man Petter.

Hon började med att knyta till sig den svenske professorn i miljövetenskap, Johan Rockström, och har i dagsläget ett fyrtiotal anställda, som samarbetar med världsledande universitet, myndigheter, städer, kockar, FN och World Economic Forum i Davos. Gunhild ses som en av världens viktigaste influencers på hälso- och klimatområdet.

Gunhild Stordalen

Gunhild Stordalen står bakom organisationen EAT Foundation som i sin tur samarbetar med universitet, myndigheter, städer och kockar världen över.

Men allt började en gång i lilla byn Muggerud utanför Kongsberg i Norge. Det var där Gunhild växte upp bland katter, hundar, får, fritt gående höns och stora skogar. Med en mamma som var läkare och som flytt Oslo för ett lugnare liv på landsbygden och en pappa som var civilingenjör men mest av allt ville vandra i fjällen.

– Mamma sa alltid till mig att det var bra att vara engagerad i något och att det var möjligt för en människa att göra stor skillnad. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, sa hon.

Pappan tar med henne ut i skogarna, upp på fjällen och förklarar att allting har en uppgift. Allting hänger ihop, allting fyller en funktion. Också skalbaggarna. Utan insekter skulle världen vara obeboelig.

– Jag minns en gång då vi kom till en skog med döda träd, det var något utsläpp som var orsaken till det, och hur tyst det var. Det påverkade mig mycket, jag kände att jag ville göra något.

Jag glömmer aldrig den känslan jag fick då, den att jag var med och hjälpte till, om än bara lite

Gunhild och några kompisar anordnar en loppis där de säljer alla sina leksaker.

– Pengarna satte vi in på en fond för att rädda regnskogen. Jag glömmer aldrig den känslan jag fick då, den att jag var med och hjälpte till, om än bara lite. Det var en fin känsla.

Hon utbildar sig till läkare, med sikte på att bli traumakirurg och arbeta för Läkare utan gränser i Sydafrika. Flyttar till Oslo, flyttar ihop med Knut, och får en stökig man till granne i huset mittemot som verkar ha fester mest hela tiden.

– Jag blir galen på allt oväsen, sa jag. Det är omöjligt att sova. Jag funderar på att gå dit och säga till.

– Gör inte det, sade han.

– Men vilka tror de att de är? Vet du vem som bor där?

– Det är den där rika och nyskilde stekaren, sade Knut. Stordalen.

Med tiden flyttar Gunhild ifrån Knut och så en dag springer hon på Petter på en fest. Petter visar intresse, men Gunhild håller distansen.

Petter Stordalen var en uppmärksamhetstörstande testosteronbomb. En överentusiastisk miljardär i blanka skinnbyxor med ett brett grin, sexton år äldre än jag, kapitalist och nyskild. Och till synes stolt över alltihop.

Mamma grät när hon fick höra att jag och Petter var ett par

Det går ytterligare ett år innan de kommer i kontakt med varandra igen. Petter ringer upp och frågar om hon vill följa med på ett bröllop i Finland. Det tycker Gunhild är lite att ta i för en första dejt. Då föreslår Petter att de ska springa ikapp, han har sett genom fönstret hur Gunhild börjar varje morgon med en joggingtur.

Petter tycker att de ska springa Gunhilds vanliga runda och om Petter vinner så följer Gunhild med till bröllopet i Finland. Gunhild har sprungit varje dag sedan hon var fjorton, och är i toppform.

– Det blir utmärkt, sade jag.

– Du känner dig säker på att vinna, frågade han.

– Ja, jag är ganska säker på att slå partyprinsen.

Men partyprinsen visade sig bakom fasaden var någonting helt annat, han springer som en vind och Gunhild följer med till Finland. Och så går det som det går.

– Mamma grät när hon fick höra att jag och Petter var ett par, säger Gunhild. Allt hon visste om honom hade hon läst i skvallertidningarna. Men det ändrade sig när hon fick lära känna Petter, som jag känner honom. Den Petter jag känner är klok, reflekterande, lyssnande och hysteriskt rolig. Nu har mamma också tagit honom till sitt hjärta.

I morgongåva inför bröllopet fick hon ett kuvert med en bunt stiftelsehandlingar.

– Petter hade gett mig Stordalen Foundation.

Det var början till EAT.

– När jag studerade medicin handlade det mest om att hjälpa människor när de kom till sjukhuset, även om patienterna i många fall inte skulle behöva knacka på sjukhusdörren om vi läkare arbetade mer med preventiva åtgärder. Fast preventiva åtgärder var den minst sexiga av alla studieinriktningar, jag ville ju själv bli traumakirurg och reparera kroppar från skottskador och knivstick i Sydafrika.

– Men det är ett faktum att fler dör av fetma i världen i dag än av svält. Mat är en större risk mot hälsan i världen än alkohol och tobak, narkotika och oskyddat sex sammanräknat. Och det beror på matindustrin, vi producerar i alltför stor utsträckning fel mat, och vi gör det på fel sätt.

– När jag gifte mig med Petter kände jag att jag fick ett mycket större ansvar. Om vi med alla de pengar Petter tjänar inte klarar av att göra skillnad, vem ska då klara det?

Gunhild och Petter Stordalen

Paret Stordalen på invigningen av hotel At Six i Stockholm.

Gunhild är Sommarpratare i Sveriges Radio sommaren 2016. Där berättar hon om den sjukdom hon börjat känna av redan under studieåren och som förvärrats alltmer. Hur hon som läkare själv i det längsta förträngt symptomen, i hopp om att det var något annat än det hon fruktade. Men vid ett läkarbesök hos en vän och kollega, hon är där för att operera en liktorn, bestämmer hon sig också för att ta ett vävnadsprov på en förhårdnad som dykt upp på bröstet. Diagnosen kommer, och det är som hon befarat: Systemisk skleros.

– Det är en sjukdom som gör att immunförsvaret felaktigt börjar angripa friska celler. Systemisk skleros angriper all bindväv, från små blodådror till inre organ. Man vet inte varför sjukdomen uppstår, man vet bara att kroppen angriper sig själv.

Sjukdomen är dödlig, det finns inget botemedel.

– Men så upptäckte vi att några forskare i Nederländerna skrivit en rapport om en experimentell metod som de utvecklat. Jag hade ingenting att förlora, jag lyckades övertyga dem om att pröva den på mig. Den innebar stora doser kemoterapi, lagrande av stamceller som frös ned för att injiceras igen efter att mitt immunförsvar slagits ut.

Att ha någonting man brinner för, vill kämpa för, det hjälper en också att orka

Gunhild svävar mellan liv och död, med Petter vid sin sida. Behandlingen tar ett halvår och lyckas mot alla odds. Hon får krafterna tillbaka och börjar arbete igen med EAT. Men sjukdomen kommer tillbaka, hon berättar i Sommarpratet att hon är på väg till kliniken i Nederländerna igen för samma behandling en gång till.

– Det var tufft, det går inte att beskriva hur tufft det var. Men det gick och tanken på EAT hjälpte mig, att ha någonting man brinner för, vill kämpa för, det hjälper en också att orka.

Hon tror mycket på fysisk aktivitet som ett sätt att må bättre.

– Jag har försökt träna så mycket som jag orkar genom hela behandlingsperioden, det är min personliga medicin och min antidepressiva metod. Jag har pinat mig igenom pass med yoga och så fort krafterna har återkommit så har jag försökt springa lite. Ibland tillsammans med Petter, men oftast inomhus på löpband. En del av sjukdomen är Reynards fenomen, vilket betyder att många små blodkärl är ödelagda, de klarar inte att reglera blodflödet ut i fingrarna så jag har stora problem med kyla. När det är dåligt väder och kallt måste jag ha elektriska handskar.

Gunhild stordalen utan hår

Bilden är tagen från en EAT-konferen 2016 då Gunhild tappat allt hår efter sin behandling.

Att ha varit så nära döden två gånger, hur förhåller man sig till livet då?

– Jag har alltid känt att jag har ont om tid, men nu känner jag det mer än någonsin. Jag vet inte vad som händer nästa månad, jag är fokuserad på att göra det mesta av vad vi har här och nu.

Hon skriver i boken att hon tidigt valde bort att skaffa barn, hur hon avskräcktes av hur mamman arbetade heltid som läkare och samtidigt fick ta huvudansvar för hus, hem och barn, och ibland kunde ligga och gråta på soffan av trötthet.

– EAT är mitt hjärtebarn, säger Gunhild. Nu har det börjat gå själv och jag kan släppa lite på kontrollen. Vi har massor av duktigt folk som kan ta ansvar. Men jag tänker inte säga farväl, vi har ett oerhört stort arbete framför oss.

Vad Petter Stordalen säger om saken?

”Gunhild tror hon kan rädda världen. Jag tror på Gunhild.”

Det är han inte ensam om.

 

Ålder: 39 år.
Bor: I Oslo.
Familj: Gift med Petter Stordalen.
Yrke: F d läkare, har doktorerat med en avhandling om patologi och ortopedi, driver stiftelsen The Stordalen Foundation och EAT Foundation.
Aktuell med: Självbiografin Den stora bilden (reklamlänk från Apprl) (Mondial förlag).

 

Läs mer:

Gunhild Stordalen kämpar för att rädda världen

Gunhild Stordalen: ”Jag förälskade mig i miljömässigt fel man”

Femina möter Gunhild Stordalen

Stordalen öppnar konst- och designhotellet At Six

 

AV KENNETH GYSING

FOTO JØRGEN GOMNÆS/PILAR FÖRLAG och IBL

Se mer inspirerande innehåll från oss på Femina: