Helenas man omkom i en olycka
HELENA SWÄRD
BOR: Stockholm.
FAMILJ: Barnen Alma, 14, Ella, 12, Nils, 10 år.
GÖR: Sångpedagog och musiklärare.
NÄR JAG VAKNADE den där måndagsmorgonen hade jag ingen aning om att det skulle bli den värsta dagen i mitt liv. En februaridag som egentligen borde ha varit som alla andra, men som skulle fyllas av smärtsamma timmar, minuter, sekunder. Och jag skulle minnas varenda en.
Mina döttrar hade redan gått till skolan men jag var hemma med Nils då samtalet kom: ”Anders har varit med om en olycka. Han har blivit påkörd.”
Min mans chef på brandkåren i andra luren lät samlad. Ovanligt samlad. Jag hade svårt att ta in det han precis sagt. Anders var liksom inte en sådan person som kunde bli påkörd. Visst, han var brandman och det kunde innebära stora risker, men han var stark, stabil och hade ett inbyggt säkerhetstänk i allt. Påkörd?
DRYGT 24 TIMMAR tidigare hade Anders gått upp extra tidigt för hinna åka skidor innan han klev på dygnspasset. Jag hade hoppats att hinna säga hejdå till honom, men han hade redan åkt. Det gjorde egentligen inte så mycket. Vi skulle garanterat höras många gånger under det kommande dygnet. För så höll vi på, vi sms:ade och ringdes mycket. Nu i efterhand är jag så tacksam för det. För jag har kvar allt vi skrev. Att han älskade mig, att han saknade mig. Blandat med vardagsbestyr och annat vi behövde prata om, såklart. Alltid ord fyllda av uppmuntran och kärlek. Han var bara sådan.
Trots att livet som trebarnsförälder innebär mycket pussel och slit, inte minst när man lever med någon som jobbar långa pass, älskade jag att få dela vardagen med honom. Vi fanns för varandra och var angelägna om att vi båda hade det bra. Vi var bra tillsammans.
NÄR JAG STÅR DÄR med luren mot örat och hör de få meningarna – om att Anders varit i färd med att plocka ihop efter en trafikolycka då en bil kommit farande mot olycksplatsen och kört på honom – ekar det tomt i mig. Men den samlade rösten i luren får mig ändå att fråga: ”Är det allvarligt?” Och trots att svaret blir ”Ja, han är medvetslös” kan jag ändå inte ta in allvaret. Är det någon som klarar vad som helst så är det ju Anders. Han som är så trygg. Och hans fysik är det inget snack om.
Luren räcks över till insatsledaren. ”Klarar du det här? Ska jag komma och hämta dig, Helena?” ”Nej, nej, varför då? Jag ska bara lämna Nils på skolan så kommer jag.”
DET SISTA SAMTALET från Anders sent kvällen innan hade jag tryckt bort för att inte störa ett av barnen som sov bredvid. Vi hade ju redan pratat flera gånger under dagen och han ville nog bara säga godnatt. Då skickade vi sms i stället, och det sista meddelandet jag fick från honom var så fint. Jag är så tacksam för att få ha det kvar, och att det inte finns några ord jag ångrar att jag inte sa.
På väg till sjukhuset sms:ar jag familj och vänner i kyrkan och vädjar om bönehjälp. Jag skickar bara till några få, men inte långt senare har det bildats en lång kedja av människor över hela världen som ber för Anders. Det var fantastiskt, jag kände mig buren.
Det går en evighet, eller det kändes så, tills läkaren informerar om läget: ”Om det här går bra så kommer vi att behöva ha honom nersövd i en vecka.” Jag blir arg. Vad menar hon med om? Det är ju Anders! De behöver göra allt de kan!
Men ett dygn senare får vi beskedet. Anders liv gick inte att rädda. Jag vill inte höra orden. Vägrar. Händer detta? Hur ska jag säga till barnen att de förlorat sin pappa? Jag ville bara klamra mig fast vid alla som var omkring mig på sjukhuset.
TVÅ DAGAR SENARE sitter jag kvar ensam med Anders. Jag håller hans hand. Den är kall, precis som när han hade kört ett långt skidpass. Och precis som då värmer jag hans händer med mina. Han känns så levande. Men ändå inte. Att ta farväl av honom är det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Jag vill aldrig lämna rummet, vill inte sluta ha honom nära mig. Jag hade gjort vad som helst för att han bara skulle öppna sina vackra grönbruna ögon och se på mig, prata med mig!
Jag bävade inför begravningen som skulle vara en månad senare. Vi behövde tid att planera eftersom vi fick indikationer på att många ville komma. Hur skulle jag klara av att begrava min egen man? Men den dagen blev jag översköljd av kärlek. Brandkåren ordnade en otrolig kortege med brandbilar, polisen fick spärra av gator. Vi hade bokat den största kyrka vi hittade för att kunna ha plats till de drygt 800 som kom. Allt var otroligt fint. Och det var nog då jag blev påmind om hur stor kärleken mellan människor kan vara.
DET VAR EN OVERKLIG tid jag skulle gå in i, som änka. Ljuset var alla de människor i min närhet som slöt upp på det mest fantastiska sätt. Inte bara släkt och de som länge funnits nära, utan också nya vänner och bekanta. Även brandkåren var ett stort stöd. Att så många visade att de ville finnas för mig och barnen var inte bara något de sa eller skrev, vi kände och såg äktheten. Vi blev inbjudna till middagar, släktkalas, fredagsmys, man fixade i vår trädgård och hittade på aktiviteter med barnen.
I början hade vi släktingar boende hos oss så att jag fick chans att dra mig undan ibland. Jag hade en dörr att stänga, jag fick gråta hur mycket jag ville, och jag fick prioritera min tid med barnen. Jag fick hjälp med matlagning och hushållsarbete och behövde inte hålla upp en fasad och ”vara stark”.
Att släppa in människor och att få hjälp blev avgörande i min och mina barns sorgeprocess. Det jag alltid har trott på – att vi ska älska och finnas till för varandra – är på riktigt. Jag har fått uppleva det nu. Och det funkar.
JAG HAR HÖRT andra i liknande situation beskriva det som att de inte lever, utan överlever. Jag har inte känt så. Det kan nästan låta dramatiskt vackert, att man skulle sluta leva då ens älskade dör. Lite Romeo & Julia. Men nej, jag har velat leva hela tiden. Därför har vi tillåtit oss att skratta, jag och barnen och andra runt oss, vilket har varit så viktigt, hälsosamt och befriande.
Ofta har jag förundrats över hur hoppet hela tiden varit så starkt och levande i mig mitt i sorgen. Det har skjutit upp inifrån, som ett slags ankare och när stormarna kommer så finns det kvar längst inne. Jag är så innerligt tacksam för det.
Det har snart gått två år nu och häromdagen gjorde vi det. Besteg berg. Anders älskade berg. Som jag önskar att han hade upplevt det med oss, en gång till. Att han hade fått se hur våra fantastiska barn sprang upp på toppen och rullade nerför slänten. Och han hade inte behövt bära någon på sina axlar längre. De har blivit så stora nu. Undrar om han såg oss? Såg hur duktiga barnen var och packade sina väskor. Hur vi gick upp till högsta toppen. Hur jag körde bil i åtta timmar utan honom vid min sida. Så mycket jag aldrig hade trott att jag skulle klara av. Allt det där är en piece of cake nu. Vi klarar oss.
Att han inte är här med sin närvaro, det är det som gör ont. Men där på berget kändes det verkligen som att han gick bredvid mig. Att han hejade på, sa att jag var grym. Jag vet att han skulle tycka det. Jag vet att han vill att vi ska fortsätta uppleva, utvecklas och utmanas. För Anders stretchade gränser. Det ingick i hans personlighet och det tog oss framåt, det tar oss framåt. Vi har blivit ett bra team, jag och barnen.
ÄVEN OM ALLT är förändrat är ändå mycket sig likt. Men det som fötts är en mäktig flod av kärlek, en flod jag ständigt får falla ner i när tårarna och sorgen gör sig påmind som mest. Kanske är det en gåva jag fått från himlen för att kunna leva vidare. Är det något som hedrar Anders, så är det att vi lär oss att bli bättre människor. Mer kärleksfulla, inte dömande. Jag vet att han vill det. Och jag vill inget hellre än att få honom tillbaka, men tills vi ses igen ska jag verkligen försöka leva som han gjorde – för andra mer än sig själv.
Jag älskar att hjärtat kan läka, att själen kan helas. Även om det är en lång väg kvar, så har vi faktiskt kommit en bit på vägen. Jag ser det nu. Vi har tagit ett steg till.
MED FARA FÖR LIV
Efter flera döds olyckor med räddningspersonal under de senaste åren har allt fler räddningstjänster i landet ändrat sina rutiner och valt att stänga vägen helt där en trafik olycka inträffat, tills arbetet är avslutat. Köerna blir omfattande, men säkerheten högre och skadorna desto färre.
AV ELIN LILJERO ERIKSSON
FOTO RICKARD L ERIKSSON
