INGRID ELFBERG

ÅLDER: 59 år.
FAMILJ: Syster, sambo, två utflugna söner, katt, sköldpadda och bin.
GÖR: Författare, lektör, redaktör, föreläsare, biblioteksassistent. Har fem utgivna böcker.
BOR: Ulricehamn.
PÅ GÅNG: Skriver på en ny bokserie, håller kurs i skrivande dramaturgi i Italien i höst.

”Till min 40-årsfest kom över 100 gäster. Vi bjöd på fantastisk mat och dansade till en inhyrd DJ. Champagnen flödade i vårt stora havsnära hus strax utanför Göteborg. De inbjudna såg ett vackert par med framgångsrika karriärer och två fina barn. Och där någonstans i vimlet fanns jag. Lyckligt leende i en nyinköpt klänning – men med någonting oroligt som skavde inom mig. Det fanns inte längre harmoni i vår familj. Men för att ni ska förstå mina känslor behöver jag ta det hela från början.

Jag var snart 30 år. Älskade mitt arbete i reklambranschen, umgicks med vänner och var aktiv på gymmet. Där, bland gymredskapen, fann vi varandra. Jag imponerades av hans liv med extremsporter, kreativt arbete och jordnära framtidsplaner. Han uppvaktade mig och var stolt som en tupp när han presenterade mig för sin familj. Mina vänner tyckte att han var snygg och supertrevlig. Jo, det fanns också några få som tyckte att de såg en riktig don Juan. Men själv var jag smickrad av att han valde mig.

På min 30-årsdag ringde en man i overall på min dörr med ett fång rosor i famnen. Presenten var att jag blev kidnappad och skulle få hoppa ett tandemfallskärmshopp. Vi levde så. Med påkostade överraskningar, kulturella solsemestrar och skidåkning i Alperna. Allt ackompanjerat av ett passionerat kärleksliv.

Vi trivdes ihop och hade fantastiska stunder av kreativitet, då var vi oslagbara!

Efter något år bestämde vi oss för att flytta ihop och jag fick även träffa hans pappa som sedan länge levde frånskild från mamman. Min pojkvän hade varit öppen mot mig om sin trassliga uppväxt där pappan hade misshandlat hela familjen. Han hade berättat hur han sökt sin fars bekräftelse men aldrig fått den. Jag uppfattade att han hade fått distans till det jobbiga och tyckte synd om honom för att han blivit så kränkt.

Vi trivdes ihop och hade fantastiska stunder av kreativitet, då var vi oslagbara! Vi började planera att flytta till hus. I den vevan, några år in i förhållandet, började också min biologiska klocka att ticka allt högre. Jag har funderat på vad som hade hänt om den inte hade vrålat så högt. Hade jag reagerat mer på hans svartsjuka? På hans kontrollbehov och korta stubin? Men när min mage började växa skiftade mitt fokus.

Han snickrade mycket nere i källaren.

Så föddes vår första son och planerna på huset blev verklighet. När vår andra son var ett halvår gammal flyttade vi in. Något hände i den vevan. Främst var min man trött och irritabel och jag försökte att vara överseende med tanke på att han ofta arbetade övertid, hade två små barn och mycket praktiskt runt det ofärdiga huset. Jag skjutsade barnen, ordnade stora barnkalas, satt i styrelsen för förskolan och bjöd på middagar. Han snickrade mycket nere i källaren. Om kvällarna sjönk han ner i soffan med en whisky och jag klandrade honom inte.

Enligt honom var alla andra idioter

Några år senare, när hans syster och mamma var hos oss på middag, undrade systern hur han kunde bli så påverkad av några glas vin. Jag följde då efter honom ner i källaren och såg en spritgömma. Jag blev chockad, men ville inte riktigt förstå att han antagligen drack där nere varje dag. Jag berättade för systern som blev lika chockad, men vi behöll saken för oss själva.

Genrebild, destruktiv relation

Ingrid flydde med sina två söner och byggde upp livet på nytt. Hon har nu fått deras godkännande till att berätta om deras pappa.

Vid den här tiden arbetade jag inom it och älskade varje sekund av mitt yrkesliv, satt i företagets styrelse. Min man bodde näst intill på sitt jobb. Vi umgicks fortfarande med vänner och hade fina middagar. I de sammanhangen förde han sig och var en charmant underhållare. Med tiden förstod jag också att han blandade alkohol med tabletter. De sista åren tog han ”värstingen” av lugnande tabletter, rohypnol, tillsammans med sprit vilket ledde till ohyggliga scener av aggressivitet.

Jag kunde vakna mitt i natten med honom ståendes över mig med en iskall blick

Bland annat stövlade han in påverkad på ett föräldramöte och hotade både föräldrar och lärare. Vid ett annat tillfälle hotade han sonens fotbollstränare och blev anmäld till socialen. Men varken socialtjänsten eller någon annan rådde på honom och enligt honom var alla andra idioter. Jag upplevde inget stöd alls från socialtjänsten. Hemma var han inte fysiskt aggressiv mot våra barn, men väldigt hård och elak. Vi gick alla tre som på äggskal och försökte undvika att uppröra honom, jag var alltid på helspänn. Jag kunde vakna mitt i natten med honom ståendes över mig med en iskall blick.

Mitt jobb försvann och arbetslös med två barn kunde jag inte fly

Några gånger fick jag klä mig med hög krage om morgonen för att dölja märken, men jag gick alltid till arbetet och höll fasaden uppe. När jag frågade barnen om de hört något om nätterna nekade de, men jag visste att de såg vad som pågick. Inom mig började planen på att ta oss ur helvetet att gro.Vad jag absolut inte hade räknat med var it-kraschen som slog till i början av 2000-talet. Mitt jobb försvann och arbetslös med två barn kunde jag inte flytta. Jag slet för att vi skulle hålla huvudet ovanför vattenytan. Han var otrogen, tog mer ­tabletter, körde rattfull och blev av med tre anställningar. Jag sa att vårt förhållande inte längre var bra, att vi borde gå isär. Han svarade med att han minsann inte skulle sälja något hus. Och så där höll det på ett tag.

Jag fick stöttning av Kvinnojouren, som en vän tipsat mig om

Trots allt välkomnade jag att han drack, för då somnade han ju före mig och jag kunde slappna av något om kvällarna. När ännu en otrohetsaffär uppdagades såg jag det som ett läge att berätta att nu var det nog, nu skulle vi separera. Även om den hotfulla och aggressiva stämningen trappades upp än mer härdade jag ut på något sätt. Jag fick stöttning av Kvinnojouren, som en vän tipsat mig om.

Ingrid Elfberg tog sir ur en destruktiv relation

I sin nya relation slappnar Ingrid av i att hon alltid duger som hon är.

Genom samtal med fantastiska behandlare därifrån och med en väninna tankade jag kraft. De hjälpte mig att förstå att han enbart satte sig själv först, att han inte kände någon empati för vare sig mig eller barnen. Han kallade mig ”fitta” och ”hora” när barnen satt tysta intill. Hos Kvinnojouren kunde jag andas ut, känna mig sedd och slippa bli ifrågasatt och skuld belagd. Man vill ju inte höra ”Varför går du inte bara?”, ”Begär besöksförbud!”, ”Varför begär du inte enskild vårdnad?”. Behandlarna visste av erfarenhet att för starka åtgärder mot mannen enbart skulle trigga honom – han skulle inte tåla att någon kom och sa åt honom hur han skulle agera.

Visst var jag rädd, hade nästan konstant garden uppe

Tingsrätten blev inblandad när han åkte dit för grov rattfylla. Men också när jag till slut valde att anmäla honom för misshandel. Anmälan gjorde klimatet hemma än mer infekterat, men jag visade inte någon rädsla. Jag blev i stället spydig tillbaka och en tigrinna när barnen var med. Inombords tänkte jag att han kanske gör slut på mig, men mina barn skulle han inte få skada. Visst var jag rädd, hade nästan konstant garden uppe. Men jag ville inte fly, jag behövde pengarna för halva huset.

Det allra farligaste är själva uppbrottet

Han drog medvetet ut på det faktum att jag ville flytta, men till slut påbörjades en försäljning av huset och flyttlådor kunde äntligen fyllas. Jag antar att han gav upp. Min ihärdighet att stanna i misären gav mig till slut den frihet jag och barnen behövde. Men det var inte över än …

Jag köpte en lägenhet i stan. Vid ett tillfälle när jag skulle köra dit med några flyttlådor stod han helt plötsligt ovanför mig i trappan och frågade: ”Vart fan ska du med den lådan?” Jag berättade att det var mina gamla ungdomssaker. ”I helvete heller att du tar den!” Då jag sneglade upp såg jag den japanska förskäraren ovanför mitt huvud. Kall av skräck tog jag mig ut till bilen, utan lådan. Rent materiellt var uppbrottet en katastrof utan någon bodelning som han kallt vägrade.

Han dök upp på oväntade platser ute på stan och följde efter mig

Under de sista åren hade jag gått på en del skrivarkurser och jag vann 2004 en novelltävling i Expressen med min idol Håkan Nesser i juryn. Priset gav mig ett skönt kvitto på hantverket. Jag fortsatte att skriva och slutförde den roman jag påbörjat. Lycka! Min första roman Gud som haver gavs ut 2009 och sålde mycket bra, även i andra länder. Handlingen om en mamma som kämpar för sitt barn låg mig nära.

Tre av Ingrid Elfbergs böcker om destruktiva relationer och starka kvinnor.

Flera av Ingrid Elfbergs böcker handlar om destruktiva relationer och starka kvinnor, och hennes andra handlar just om en kvinna som flyr sin misshandlande man.

Men efter boksläppet gick krafterna ur mig. Och samtidigt som jag kämpade med en depression fick jag stå ut med att han dök upp på oväntade platser ute på stan och följde efter mig, kallade mig fula saker, stod på vår gård och stirrade in genom våra fönster. Trots att han faktiskt hade gift om sig.

I dag lever jag mitt liv med en trygg man

Barnen var tonåringar vid flytten, de mådde dåligt och grannarna undrade. Jag såg mig ofta om över axeln, undrade vem jag egentligen kunde lita på eftersom han hade många bekanta. Inombords kände jag mig som en våt fläck men jag behövde ändå fungera, för barnens skull. Stalkningen pågick en lång tid efter att vi flyttat, för att helt upphöra för ett antal år sedan.

I dag lever jag mitt liv med en trygg man. Tillsammans med honom vet jag att jag duger och behöver inte oroa mig för att göra något ”fel”. Jag är ledsen att så många år av vårt långa förhållande gick åt till ett töcken av rädsla och hot. Att det onormala blev något normalt. I dag vet jag att det är farligt att leva i ett destruktivt förhållande – och att det allra farligaste är själva uppbrottet. Det är den yttersta kränkningen mot en sådan person.

Men helvetet måste passeras. Att lämna är det enda som hjälper.

Berättat för Lotta Svensson

FOTO BENGT ALM, IBL/Shutterstock

Denna artikel publicerades först i Femina nr 11/2018. 

BEHÖVER DU HJÄLP?

VID AKUT FARA: Ring polisen via 112.
KVINNOJOUREN: Sök efter din lokala Kvinnojours telefonnummer via hemsidan www.roks.se, Riks organisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.
DYGNET RUNT: Ring Kvinnofridslinjen på telefonnummer 020- 50 50 50. Samtalet syns inte på telefonräkningen.

T-shirt med trycket: We-are-all-sisters, säls i Feminas shop och ger bidrag till utsatta kvinnor.

 

 

 

Feminas t-shirt We are all sisters ger bidrag till utsatta kvinnor. Läs mer och köp i Feminas shop.

Läs också:

Lena misshandlades psykiskt: Kärleken blev ett helvete

Nytt test ska belysa mäns våld mot kvinnor

16 varningstecken på att du lever i en ohälsosam relation

10 saker du aldrig ska acceptera i en kärleksrelation