Johanna Koljonen: "Vi har ett desperat behov av att prata om döden"
I podden ”Vila i frid”, som produceras av Stiftelsen IGNIS, möter programledaren Johanna Koljonen en rad personer som på ett eller annat sätt lever nära döden – allt från dödssjuka människor till de som förlorat någon närstående eller möter döden dagligen på jobbet.
– Det är viktigt att våga prata om döden. I dag lever vi ganska isolerade från döden, men förr eller senare kommer vi ju alla att möta den, konstaterar Johanna Koljonen.
Dödligheten har minskat
Så varför är vi så motvilliga inför att tala om livets slutstation? En anledning till att vi ”städat bort” döden kan vara att vi inte tvingas konfrontera den lika ofta som tidigare generationer. Allt fler lever allt längre, barn dör mycket sällan och dödligheten i olika sjukdomar, såväl som till följd av fattigdom, har minskat. När vi trots allt dör, gör vi det ofta i en klinisk och hygienisk miljö, snarare än i hemmet.
– Vi tycker att det känns mindre läskigt om döden är något vetenskapligt, som proffsen får hantera, menar Johanna Koljonen.
Behov av ritualer kring döden
Samtidigt har vi ”ett desperat behov av att prata om döden”, menar hon, inte minst för att bearbeta våra egna rädslor och sorger.
– Det finns en längtan tillbaka till när vi hanterade våra egna döda. Det har visat sig vara bra för de som sörjer att vara med på olika sätt under sorgearbetet. Många är i dag helt sekulariserade, samtidigt som vi har ett behov av ritualer kring döden för att minnas den som gått bort, säger hon.
Forskning har visat att yngre människor är mer rädda för döden är äldre. Vad tror du att det beror på?
– Det kan bero på att yngre människor tror att många saker kommer att bli sämre under deras livstid. Det finns en politisk orolighet, extremism på framfart, klimatkris, ekonomiska faktorer, kriser inom sjukvården och antibiotikaresistens. Bilden av framtiden ger massor av orsaker för människor att vara rädda för sin egen säkerhet.
Hur har det påverkat dig att spela in en podd om döden?
– Underligt nog har det gjort mig mindre rädd, jag har tvingats se det obehagliga rakt i ögonen. Det är som ett fönsterkuvert med dåliga nyheter – när man väl har öppnat det så är det ju mindre illa än ångesten man hade innan. Det har varit stärkande och avdramatiserande att möta vanliga personer som jobbar med liv och död inom vården, som försökt ta sitt eget liv eller som förlorat ett barn. Man inser att människor är jättebra på att klara hemska saker – man orkar för att man måste orka.
Har du stött på något genomgående tema i poddavsnitten?
– Ja, att det ofta finns någonting ganska värdigt i dödsögonblicket. Det är något som händer i rummet när en person dör, som är väldig starkt. Varje människa är viktig och det ska betyda något att livet tar slut.
Har något möte varit extra minnesvärt för dig?
– Erik Widlund, som i dag jobbar med upplysning kring psykisk ohälsa, försökte ta sitt liv upprepade gånger. Vi pratade om hur hans mamma hade mobiltelefonen med sig hela tiden och fick duscha jättesnabbt för att kunna svara om hennes vuxna son ringde. Det kunde avgöra om han skulle leva eller dö den dagen. Han berättade om den otroliga tacksamhet och kärlek han känner gentemot sin mamma, och den enorma press hade försatte henne under. Man kan nästan inte föreställa sig tyngden av att vara i den situationen.
Finns det något som förvånat dig?
– Att vi skrattar en hel del när vi pratar i podden. Den handlar om tunga ämnen, men den är ändå lättlyssnad.
Tror du på ett liv efter döden?
– Bra fråga. Keanu Reeves sa i en talkshow att det som händer efter döden är att de som älskar oss kommer att sakna oss. Lite så tänker jag också. Kärleken och saknaden är så stark att vi kan känna personers närvaro på jättekonkreta sätt.
När mina farföräldrar dog drömde jag om dem i flera år. Jag är rationell av mig och behöver inte förklara det med något slags spökerier, men det kändes starkt och verkligt. Det är helt okej om det bara hände i min hjärna, det gör det inte mindre magiskt. Det är övernaturligt nog att man blir ihågkommen, att man har gjort ett avtryck i världen och berört människor i sin närhet.
Läs mer:
FOTO PETTER BÄCKLUND