Katarina Gospic: "Jag har alltid valt den svåraste vägen"
Inne på ett stimmigt Taverna Brillo, ett av de trendigaste matställena kring Stureplan i Stockholm, sitter två ”typiska mediemän” och beklagar sig. De ska ha semester men tvivlar på om det är värt det: ”Man måste ju ändå vara hundra procent tillgänglig.” Några bord längre bort sitter Katarina Gospic och tjuvlyssnar.
– Jag tänkte att det här är människor som i sociala medier lever det perfekta livet. Nu svär de över pressen. Det har gått tolv år sedan den första smarta telefonen kom. Förälskelsefasen är över och många börjar upptäcka hur de mår av den, säger Katarina Gospic när vi möts på ett kafé ett stenkast ifrån nämnda Taverna Brillo.
Vi känner igen henne från tv i egenskap av hjärnforskare och läkare. Katarina driver också konsultbolaget Brainbow labs där hon föreläser för stora företag, bland annat om beslutsfattande, prestation och motivation. Dessutom är hon författare till hittills sex böcker. Samtalet mellan de två männen ovan var något hon tog med inför sin senaste bok Hjärnbalans – digital detox i en uppkopplad vardag (reklamlänk) (Brombergs).
– Väldigt många känner att det digitala har gått över styr, men vet inte riktigt hur de ska få rätsida på det. Det är så lätt att fortsätta falla för frestelserna och impulserna. I stället för att bara titta ut genom fönsterrutan går man impulsivt in på Instagram så fort man får en minut över, till exempel på bussen.
Katarina förklarar att om vi bara hade fler insikter om hjärnan skulle vi ha strategier för att nå den där balansen som så många törstar efter.
– Vi måste förstå att sunt förnuft inte räcker när det gäller vårt digitala användande. Vi kan uppenbarligen inte motstå att titta på mobilen hela tiden. Det är där kunskapen kommer in. Med den kan man börja förändra sitt beteende, säger hon och blåser stillsamt mot det heta teet hon precis beställt in.
Att vi direkt kommer in på Katarinas huvudämnen är inget som förvånar – hon är mer intresserad av att lyfta fram det hon sysslar med professionellt än att prata om sig själv som privatperson. Och de som sett Katarina i tv, hört henne i radio eller i podcasts vet att hon förmedlar kunskap med stor passion och på ett sprudlande och lättförståeligt sätt. Hon motsvarar helt enkelt inte den typiska sinnebilden av en hjärnforskare. Hur blev hon sådan?
För att få svar måste vi gå tillbaka till där allt tar sin början. Till uppväxten i Stockholmsförorten Akalla, i en familj där pappan kommit till Sverige från Kroatien under arbetskraftinvandringen på 1970-talet och mamman kommer från Kungsholmen. Mamman jobbar på bank och pappan är taxichaufför, busschaufför och spärrvakt på tunnelbanan. Katarina berättar att hon har fått sin livliga sida från mixen av dessa två olika kulturer.
– Min kille säger att jag har det kroatiska i blodet. Jag är väldigt uttrycksfull, extrovert och har alltid pratat mycket med allt och alla, säger hon raskt men konstaterar:
– Jag skulle ändå beskriva min familj som väldigt ordentlig. Mina föräldrar tycker att det ska vara helt och rent, ordning och reda. De är försiktiga med att resa och tycker bara att man ska åka till vissa länder, att alla andra länder är farliga, det finns sjukdomar och du kan dö.
Med tanke på senaste boken skulle man vid första anblick kunna tro att Katarina Gospic är emot teknik och digitaliseringen i stort. Det kunde inte vara mer fel. Sedan en tid tillbaka bär hon faktiskt titeln director of neuroscience på Spinview – ett företag som sysslar med VR (Virtual Reality/Virtuell verklighet) och AR (Augmented Reality/Förstärkt verklighet) – vilket förklarar varför hon bara minuter efter att vi träffats låter mig testa ett par VR-glasögon. Några sekunder senare är jag mitt i en skog, längst fram på en konsert, inne i ett konstverk och på en föreläsning där någon håller en presentation och visar videoklipp.
– När jag pratar om hjärnbalans är det många som tror att jag är emot teknik. Men för mig utesluter det ena inte det andra. Det handlar snarare om vad vi använder tekniken till.
kan ”förflytta” användaren till en virtuell verklighet.
Hon förklarar att VR kan vara lösningen för många företag för att slippa behöva resa till fabriker eller möten – de kan mötas virtuellt i stället, vilket både sparar tid och är klimatsmart.
– Mycket av VR-utvecklingen har drivits av spelbranschen och folk förknippar VR med spel utan nytta. Men om vi använder tekniken på ett annat sätt, då kan vi göra skillnad. Jag tycker om det där, att tänka nya tankar som inte har tänkts förut. Det finns en stor tillfredsställelse i det.
Redan i tidig ålder var Katarina en tänkare av rang, men inte på ett filosofiskt sätt utan snarare ett vetgirigt. Som fyraåring kunde hon exempelvis fundera på varför man kan se två jordgubbar framför sig bara genom att tänka på dem. I början fick hon få svar – det var inte riktigt sådana samtal som fördes vid middagsbordet hemma och det fanns inte många böcker i hemmet.
– Som alla andra föräldrar uppmuntrade mina mig att plugga, men jag har inte blivit curlad. Mina föräldrar jobbade mycket och jag blev ofta hämtad sist av alla. På så sätt har jag varit ganska ensam.
Jag var den duktigaste flickan – med flest utskällningar
På lektionerna passade hon på att mata lärarna med frågor.
– Det var ju både positivt och negativt, ibland blev jag tillsagd för att jag ifrågasatte för mycket. Man kan säga att jag var den duktigaste flickan – med flest utskällningar.
Att växa upp i en förort som Akalla var underbart under barndomsåren, men i högstadiet började Katarina känna ett desperat behov av att komma därifrån.
– Det var väldigt stökigt. Vi kunde missa sju lektioner i rad i ett visst ämne på grund av att några killar bråkade, välte bänkar och hotade läraren.
Under en vinter bombhotades skolan flera gånger av några som busringde.
– Då fick vi utrymma och stå i tio minusgrader utanför skolan i en evighet tills polisen kom. Och ja, då hade vi ju missat ännu en lektion …
Den nyfikna Katarina ville ju bara lära sig så mycket som möjligt för att komma vidare i livet.
– Jag blev understimulerad och kände att ”nu kommer mitt liv gå åt pipan”.
Att göra något vettigt av min lott är ett sätt att visa respekt för dem som inte har samma förutsättningar
Hon var annorlunda på det sättet. Varför visste hon inte. Och det var just det som fick henne att börja fundera: Hur fungerar människor egentligen? Varför gör de som de gör? Och hur kan de hantera olika situationer bättre?
– Jag minns till exempel två kompisar som blev röda som tomater eller började gråta när de skulle tala inför klassen. De frågade mig hur jag kunde gå upp och prata så fritt utan problem. ”Det är ju bara att göra!” tyckte jag. Senare förstod jag det handlar om att veta hur man ska styra hjärnan.
Ändå följde hon inte vägen mot att bli till exempel beteendevetare eller psykolog.
– Jag har alltid tenderat att välja det svåraste. Jag tänkte att ”läkare är väl svårast?” Då kommer jag att lära mig mest och bli bäst.
– Jag ville göra stora upptäckter, vinna Nobelpriset, rädda världen. Och så känner jag ju fortfarande.
Blott 19 år gammal kom hon in på läkarlinjen och blev sedan läkare och forskare. Och när hon nu är proffs på hjärnan är det också hennes skyldighet att förvalta den kunskapen på bästa sätt, anser hon.
– Till skillnad från mina kusiner, som fick uppleva kriget i Kroatien, kände jag tidigt i livet att jag fått en bra chans. Under långa perioder fick de bo i skyddsrum och kunde inte gå i skolan. Livet är så orättvist och jag hade turen att födas i Sverige. Att göra något vettigt av min lott är ett sätt att visa respekt för dem som inte har samma förutsättningar.
Kan du själv alltid styra din hjärnas impulser?
– Även en hjärnforskare kan bli kär, vara ledsen och känna starka känslor. Då är det ju till min fördel att jag vet var de kommer ifrån, vilket gör att jag kan försöka styra dem mer medvetet. Men bara för att jag vet hur det ska göras betyder det inte att det är enkelt.
Ett exempel är när hon bestämde sig att lämna akademikeryrket och starta eget.
– Jag kände mig lika rädd och ångestfylld som alla andra som ska ta ett stort steg. Däremot kunde jag direkt hantera det i stället för att sitta handfallen med min ångest. Det är lätt att starka känslor förlamar en om man inte har kunskap eller strategi för att ta sig an dem.
Katarinas sätt att på ett enkelt och inspirerande sätt förklara något som vid första anblick kan kännas komplicerat var något hon från början fick kritik för.
– Det finns en prestige i akademikeryrket att man ska tala på ett visst sätt, men jag tror att det utesluter många människor från att få kunskaper som kan hjälpa dem i livet.
Även detta är något hon personligen kan känna igen sig i.
– Den som växer upp i förorten som jag gjorde får inte med sig ett välutvecklat språk gratis. Du lär dig bara basen. Därför blev universitetstiden även en språkutbildning för mig. Jag sög åt mig nya, svåra ord som en svamp! Och någonstans har jag alltid haft det kvar i mig – jag vet hur det är att inte förstå.
Just det där summerar nog både Katarinas livsresa och kall.
– Jag vill bidra till att människor lever mer hälsosamt, blir lyckligare och tar hand om jorden. Allt det är otroligt viktigt för mig. Och jag har både kunskaperna och energin, därför är det också min skyldighet att dela med mig.
KATARINA GOSPIC
Ålder: 35 år.
Bor: Stockholm.
Yrke: Hjärnforskare, entreprenör, författare och director of neuro-science på Spinview, som erbjuder företag smarta AR/VR-tjänster.
Familj: Pojkvän och hunden Nikki.
Aktuell: Med boken Hjärnbalans – detox i en uppkopplad vardag (Brombergs, 2018).
5 SNABBA OM…
…fritiden
”Jag älskar att träna, främst löpning. Och jag hänger gärna med min kille och hund när jag är ledig. Jag blir lycklig av att bara kramas och mysa med dem. Sedan älskar jag att resa, se världen och lära mig saker.”
…framtidsdrömmar
”Privat drömmer jag om en större familj. Yrkesmässigt har jag aldrig lagt upp femårsplaner, för mitt liv ändras alltid så mycket ändå. Jag älskar känslan jag har nu: att jobba i ett spännande företag med ett härligt team, göra nytta och sprida kunskap. Jag drömmer om att Spinview blir ett framgångsrikt företag. Jag har också börjat skapa material, så som en hälsoapp i VR, för att följa upp det jag pratar om på mina föreläsningar och i böcker.”
…att vara vetgirig
”Ibland uppfattas det som något väldigt dåligt, som att jag vill ifrågasätta eller att jag tror att någon är dålig för att den inte kan svara på alla mina frågor. För mig handlar det enbart om att jag vill ta reda på saker. Om du vet något som inte jag vet kommer jag att bombardera dig med frågor.”
…epitetet ”duktig flicka”
”Jag har alltid velat prestera, så på ett sätt har jag duktiga flickan i mig, men det har aldrig handlat om att göra saker för att andra ska se, utan för att själv bli bäst på det jag gör.”
…att vara folkkär
”Jag ser tv och media som en möjlighet att få ut mer kunskap om vad forskningen säger. Jag delar gärna med mig om min egen livsresa för att folk ska känna att ”kan hon så kan jag”, men att vara med i lekprogram är inte riktigt min roll. Det finns andra som är roligare.”
Vägar till digital balans
1. Lägg ifrån dig mobilen. För vill du begränsa något, lägg det långt borta. Vill du börja med något, håll det nära dig.
2. Aktivera bara internet på mobilen när du verkligen behöver det, om du exempelvis ska maila någon.
3. Ha specifika tider under dagen då du loggar ut från mail och sociala medier.
4. Sätt mobilen på ljudlöst läge och ta bort notifikationer.
5. Ta promenad- möten. Bara 15 minuter i naturen ger effekt på hälsan och välmåendet.
6. Planera in fokustid. Säg exempelvis till dig själv att mellan klockan 9 och 11 ska jag inte kolla mobilen och bara fokusera på mitt arbete eller min uppgift.
7. En helg eller en semester är ett utmärkt tillfälle att lägga bort mobilen helt. Prova och se hur det påverkar dig.
Källa: Hjärnbalans – detox i en uppkopplad vardag
AV ELIN LILJERO ERIKSSON
FOTO RICKARD L. ERIKSSON