Kenneth Gysings boktips: Ulf Lundells ”Vardagar 3”
Äntligen fredag!
Har ni inget särskilt för er i helgen (väderprognosen är friska vindar från norr, halvt till halvklart och möjligen några droppar regn, perfekt för läsning inomhus) så rekommenderar jag 872 sidor Ulf Lundell. Nu har hans dagboksanteckningar ”Vardagar 3” kommit ut och än en gång får vi följa honom under ett år i huset på Österlen, och den här gången också under några utflykter på turné ute i Sverige.
Uffe har fyllt 70 nu, men än finns drivet kvar att skriva ny musik och ge sig ut på vägarna.
Det är trivsamt att läsa Lundell, han gnäller och beklagar sig över samtiden, ofta med stor humor, nagelfar dagstidningar och suckar över politiker, TV–program, kändisar och även ganska så mycket över sig själv; han är inte nådig över sina egna tillkortakommande. Han har förlorat körkortet efter en rattfylla (hur det gick till får vi dock inte veta, och varför han drack sig så berusad, där är han hemlig), då han åkte hem yr i hatten mitt i natten på en enslig väg och plötsligt stod en polispatrull där, han tror sig veta vem som tipsat polisen, men vill lämna saken därvid, han har sig själv att skylla, inga ursäkter.Problemet är att klara sig i vardagen utan bil, då måste han ta hjälp av exfrun S, som han helst vill ha så lite med att göra, längtan efter henne är fortfarande svår, det svider i hjärtat, inte minst när hon far iväg på fjällsemester med nya pojkvännen, som han inte vet mer om än att han har stora skor (han stötte på dem en gång i X:ets tambur vid ett tillfälligt besök). Tillsammans driver de också ett galleri, så kontakt måste de ändå ha, men det gör ont, och nu måste hon köra runt honom i bil också när han ska göra ärenden.
Det är inte lätt att bli gammal. Inte lätt att leva ensam. Men Lundell har blicken klart, följer årstidernas skiftningar och fåglarna runtom huset, spelar gamla blandband från nittonhundratalet, läser böcker, funderar över gamla filosofer och deras förhållningssätt till livet. Att hänga med Lundell genom hans dagboksanteckningar, det är lite som att hänga med en gammal vän; som gruffar och gnäller men också allt emellanåt får en att skratta högt. Inget dåligt sällskap i coronatider med påbjuden social distans, vill jag påstå!
Samt kan man under läsning till exempel klicka upp en gammal Lundell–låt på Spotify samtidigt, ”Bättre tider” från plattan ”Längre inåt landet” (1980). Som ger, åtminstone mig, en väldig massa hopp om framtiden!
Trevlig helg på det!