Lina Schollin Ask, 42, minns att dottern Ingrids kropp var varm. Men det fanns ingen puls.

Ambulansen och akutläkarbilen blockerade snart hela gatan utanför radhuset i Enskede när utryckningspersonalen tog över återupplivningsförsöken Lina och Martin påbörjat. Ingrids pyjamasklädda lilla kropp sveptes in i en handduk och bars ut till ambulansen – men på sjukhuset fick Lina och Martin Ask, 44, det värsta besked en förälder kan få. Deras dotter hade dött – helt utan förklaring.

Än idag vet man inte varför Ingrid dog. Obduktionen kunde inte fastställa någon dödsorsak och utredningen fann inga genetiska sjukdomar.

– Förutom att hon dog är det bland det svåraste, att behöva fortsätta leva med ovetskapen. Jag tror att det hade varit lite lättare för vårt sorgearbete och föräldraskap att få en förklaring, trots att det inte hade gett oss Ingrid tillbaka, säger Lina Schollin Ask, som debuterar med sorgeboken Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död.

I boken skildrar hon hur man tar sig igenom en extrem kris och lär sig att leva med en sorg som aldrig går över.

– Livet var som ett vakuum den första tiden, jag kallar den tiden för ’minusdagarna’ för det var som ett minuskapitel i livet. Det var vidrigt att vakna på morgnarna och vi var konstant jättetrötta och långsamma. Vi pendlade mellan att gråta och att bara sitta och stirra, berättar hon.

Lina Schollin Asks debutbok ”Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död” skildrar tiden efter hennes dotters bortgång.

Släkten sov på madrasser

Lina jobbar som barnläkare, hennes arbetsdagar kretsar kring att ta hand om sjuka barn. Ändå kunde hon vare sig förutse katastrofen eller rädda sin egen dotter. Skulden var en tung börda att bära, trots att den var obefogad. Ingen hade ju kunnat veta.

Jag försökte, Ingrid. Allt vad jag kunde och hade övat på dockor. Och så var det du. Min.
Förlåt. Vi försökte, Ingrid, men vi kom för sent.

Förlåt, skriver Lina i sin bok.

Efter Ingrids död slöt släkten upp och stöttade, sov på madrasser utspridda i huset, handlade och plockade ur diskmaskinen. Grannarna turades om att komma förbi med mat och blombuden avlöste varandra. Samtidigt var Lina höggravid med familjens andra barn, en lillasyster.

– Att hon föddes var säkert vår räddning. Det kom liksom någonting ljust mitt i mörkret. Det gjorde inte att sorgen försvann, men hon gav oss pauser från den och en tydlig anledning att leva, säger Lina.

Hemma rullades den nya syskonvagnen in i ett mörkt garage. I brevlådan kom ett besked om förskoleplats för den storasyster som inte längre levde. Och en katalog som skulle hjälpa dem att välja gravsten.

Efter några månader började omgivningens engagemang att trappas ner. Sommaren kom, telefonen tystnade och vännerna åkte iväg på semester. Kvar satt Lina och Martin med en sorg som fortfarande ofta kändes förlamande och med ett nyväckt kontrollbehov. De turades om att sitta bredvid lillasyster när hon sov, andningslarmet var alltid igång.

– Det som hade hänt var så extremt, så vi förstod ju att det inte skulle hända igen. Men samtidigt kontrollerade vi henne jättemycket, säger Lina.

Viktigt att unna sig att vara glad

Lina och Martin gick hos en psykolog som rådde dem att inte få dåligt samvete när de ”glömde bort” sorgen för en stund. De måste unna sig att då och då få känna glädje. Och sakta började ljusare ögonblick dyka upp. Lillasyster Iris skrattade, lärde sig krypa, kladdade med gröten och plaskade med badvattnet. När hon hunnit bli ett halvår började de längta efter ett tredje barn.

”Lillasyster behöver någon att dela sin position med, hon behöver någon att få lära känna Ingrid tillsammans med och att någon att vara förbannad på döden och på oss tillsammans med. Syskon är det vackraste man kan ge ett barn och om vi hade två barn att ta hand om skulle det inte finnas lika mycket tid och plats för vår oro”, skriver Lina.

lina schollin ask

Lina minns Ingrid som ett piggt, glatt, busigt och nyfiket barn.

Några månader innan det som skulle ha varit Ingrids treårsdag födde Lina en tredje dotter, Hanna. Syskonvagnen rullades fram ur garaget igen och även om ingen kan täppa igen tomrummet efter den saknade systern fylldes dagarna nu av blöjbyten, leksaker och barnvagnspromenader – allt det som hör småbarnsåren till.

Kontrollbehovet är än i dag stort, berättar Lina, trots att systrarna Hanna och Iris nu hunnit bli 8 och 9 år gamla. Ingrid skulle ha fyllt 11 i år.

– Barnen är väldigt medvetna om att vi inte låter dem gå lika långt hemifrån som andra, att vi är mer oroliga än andra föräldrar. Vi arbetar ständigt med vårt kontrollbehov och det är skönt att både barnen och omgivningen förstår varför vi är som vi är, säger Lina.

Ingrid lever vidare i minnet

Lina tror att en av de saker som hjälpte dem mest under sorgearbetet var att inte ducka för sorgen, utan låta den få ta plats. Hon och Martin fortsatte leva sitt liv, bodde kvar i huset och höll fast vid varandra. De pratade om Ingrid, grät, fick professionell hjälp och turades om att bära varandra när den andres smärta blev för tung. Även om sorgen aldrig försvinner helt mår familjen i dag bra. De älskar att vara på landstället i Skåne, har börjat resa igen och läser mycket böcker.

Lina och Martin njuter av att vistas vid sommarhuset i Skåne. Foto: Privat

– Vi gjorde verkligen ett sorgearbete som pågick dygnet runt. Det hjälpte oss att vara väldigt öppna i sorgen, då vågade folk närma sig oss. Jag tror att vi liksom guidade omgivningen i hur de skulle hjälpa oss, säger Lina.

Ibland känns det som att det var igår Ingrid dog, andra gånger är det som om det hände i ett annat liv.

– Så länge vi pratar om henne finns hon och just nu tar  hon väldigt stor plats i min tillvaro eftersom boken kommit ut. I och med den lever minnet av henne vidare och på det viset kommer hon att överleva oss alla. Det känns lite fint, säger Lina.

 

Linas bästa råd till dig som sörjer

Låt andra hjälpa till

Det kan vara svårt att själv be om hjälp – en person i kris lyfter sällan luren och ringer. Men unna dig att ta emot den hjälp som nära och kära erbjuder. Om de frågar, tacka ja och skäms inte för det. Och våga vara tydlig med vad du behöver. Tala om för omgivningen hur de bäst stöttar dig, annars kan de omöjligen veta det och det finns en risk att de inte hör av sig för att de tror att de stör. Men det krävs både mod och kraft att orka och våga dirigera omgivningen.

Tillåt dig att vara ledsen

Det finns inga genvägar genom sorgen, försöker du fly undan den slår det bara tillbaka. Sorgearbetet är ett tungt jobb som måste göras för att du ska kunna må bättre.

Ta professionell hjälp
Det är väldigt skönt att få prata med någon utomstående som du inte behöver ta hänsyn till med vad du säger och få vända på alla stenar. Du lär dig nycklar och får verktyg du alltid kommer att ha nytta av.

Trösta dig med att det blir bättre

Det kan vara svårt att våga tro på när det känns som värst, men det kommer inte alltid att vara som det är nu. Det kommer ljusare dagar.

 

FOTO: KAJSA GÖRANSSON

Läs mer:

Liv hade precis blivit mamma – då dog hennes pojkvän

Leahs son Miles har progeria

Ebba Åkerlunds mamma: Att sörja tar resten av livet