”Tänk så många barn det finns som inte har det bra hemma. Som lever med föräldrar eller i sammanhang där det finns misskötsel, missbruk eller våld i olika former. Barn som hamnar snett vart de än går, eftersom deras trygghet är sönderslagen och tilliten till de vuxna borta. De har i stort sett bara sig själva att lita till.

En del av dessa barn tar sig fram i skuggan av allt som borde vara normalt och blir på något vis så pass vuxna att de kan börja ta hand om sig själva. Andra hamnar i utredningar och placeras i utvalda familjehem i väntan på att deras egen familj ska plocka ihop pusselbitarna igen. Om den någonsin gör det.

Under tiden kan de hamna i en helt främmande miljö med ett tillfälligt föräldrapar och kanske biologiska barn till dessa föräldrar. Och där förväntas hitta fast mark och tillit till att livet och människor vill gott.

Det kräver sin unga superhjälte.

Jag och min man vet. Vi är familjehem sedan tretton år tillbaka och vi har tagit emot sammanlagt fyra superhjältar i olika åldrar. Tilltufsade, arga, ledsna, besvikna, olyckliga, ofärdiga, slutna och öppna har de stått i vårt kök den där första dagen och säkert tänkt:
Kommer de att tycka om mig här? Hur länge ska jag stanna?

Det har inte varit någon lätt resa, men jag skulle inte vilja byta bort den för någonting i världen. Det var när vår biologiska son och dotter kommit i skolåldern som min man Kurt och jag började prata om ett tredje barn. Vi funderade på utlandsadoption, eftersom vi inte längtade specifikt efter en bebis, men efter att ha sett dokumentären Fallet Louise – om en svensk flicka som for illa hos sin pappa i många år och som inte fick hjälp från samhället – kände vi att det kanske fanns ett närmare behov. Och det gjorde det.

Stor utredning

Det finns alldeles för få familjehem i Sverige i dag och det är svårt för socialtjänsten att värva nya. Vilket inte är särskilt konstigt. Att bli godkänd är en utdragen process där allt i ens liv vänds ut och in. Utredningen liknar den som görs inför en adoption, men med den stora skillnaden att en familjehemsförälder inte får någon laglig rätt till sina placerade barn. När som helst kan det beslutas att barnet ska flytta hem igen eller att en annan lösning är bättre. Men det kan också bli så att barnet stannar tills det fyllt arton och blivit myndigt.

Man måste vara försiktig när kriserna kommer. Ett gräl raserar snabbt den tillit man byggt upp

I början av vår utredning fick vi så mycket information om tänkbara scenarier att vi nästan knäade och ville dra oss ur. Vi fick höra att många familjehemsbarn rymmer gång på gång, att de bär på tunga mentala ryggsäckar. Har kanske haft missbrukande föräldrar, vanvårdats, utsatts för sexuella övergrepp, misshandel eller andra typer av djupgående konflikter. Självklart ställde vi oss frågan: Kommer vi att klara av det? Vi hade oändliga samtal med varandra om varför vi ville och vad vi hoppades få ut av det. Och i slutändan kom vi fram till att vi hade den stabila relation och det trygga hem som krävdes.

Misären blev solskenshistoria

Så en dag stod det en främmande tonårspojke i vårt kök. En gosse som travade rakt in i våra hjärtan lika självklart som om jag hade burit honom i magen själv. Det är smått overkligt hur starkt vi alla knöt an till varandra. Han bodde hos oss i sju år, tills han tog studenten och flyttade hemifrån. I dag är han själv förälder och har en fin kontakt med sin biologiska sida, så det som började i misär blev till slut en solskenshistoria som gav honom två familjer.

Av sekretesskäl varken vill eller kan jag berätta några personliga detaljer om något av barnen, men att just denna pojke blev vårt första extrabarn känns menat. Upplevelsen gav mig och Kurt extra kraft att fortsätta och att tro på oss själva.

Linda Svensson sitter i en soffa

Behovet av fler familjehem är stort, och Linda och maken Kurt är ännu beredda att ta emot fler barn.

Sedan dess har vi tagit emot ytterligare en pojke och två flickor. Pojken är nu 11 år och flickorna 16 och 20. Den äldsta har valt att bo kvar hos oss även efter att hon blev myndig. Det är ett fantastiskt betyg och hon får stanna så länge hon vill och behöver. Hon och vår biologiske son har ett eget annex på vår gård där de kan sköta sig själva.

Ökade empatin

Våra biologiska barn, ja. Hur har de hanterat alla sina extrasyskon? Självklart har de betalat ett högt pris. Det gör alla biologiska barn i ett familjehem. De måste ju dela sina föräldrars tid och kärlek, sina saker, sina utrymmen. Och de måste gång på gång vara förstående inför de problem som extrasyskonen bär på. Visst har de några gånger visat ilska och frustration, men de har samtidigt alltid agerat beskyddande och kärleksfullt. I dag säger de båda att de är glada för sin speciella uppväxt och att den gjort dem mer empatiska – och det är absolut något som det behövs mer av i samhället. Förståelse. Medkänsla. Generositet. Finns det något vackrare och mer självklart?

Känslomässig bergochdalbana

Ett familjehemsbarn kommer aldrig ensamt, det måste man vara förberedd på. Det finns ofta en biologisk släkt som av olika anledningar inte vill eller får ha barnet boende hos sig – men som ändå tycker till och har synpunkter. Vi har råkat ut för både det ena och det andra i form av kritik och i början gjorde det ont. Det är verkligen tufft att vara under lupp, dels av barnets släktingar, dels av socialtjänsten. Men jag har blivit luttrad längs vägen och jag vet att jag och Kurt gör ett bra jobb och att våra placerade barn har utvecklats åt rätt håll.

Jag har oroat mig för mina extrabarns framtid som vilken mamma som helst

Jag värnar om en bra och positiv dialog så långt det är möjligt och jag har också ett ansvar att låta barnen få träffa sin biologiska sida. Den delen är förstås en känslomässig bergochdalbana och där har jag fått jobba mycket med mig själv för att inte överväldigas av svartsjuka.

Tilltron är skör

Första året med ett nytt familjehemsbarn är det tuffaste och anknytningen blir olika. Ibland känner jag den i varje fiber i min kropp, ibland är det svårare att komma nära. Och precis som alla tonåringar hamnar även familjehemsbarn i personliga identitetskriser förr eller senare, men med den skillnaden att deras blir dubbel. Dels ska de tackla sin bakgrund, dels sin roll i familjehemmet. Då krackelerar lugnet.

Men man måste vara försiktig när kriserna kommer. Ett gräl raserar snabbt den bro av tillit som man byggt upp – och den tar det tid att bygga upp igen. Där är skillnaden stor jämfört med biologiska barn som har en fast grund att stå på, de vet i själ och hjärta att föräldern älskar dem hur de än beter sig eller vad som än händer.

Jag har aldrig varit rädd för att misslyckas, men däremot har jag oroat mig för mina extrabarns framtid som vilken mamma som helst.

”Ha öppna ögon”

Hur kan jag hjälpa dem på bästa sätt?

Mitt bästa råd till dig som är intresserad av att ta emot ett barn är att ha helt öppna ögon. Här finns ingen prestige. Det är ingen tävling eller jämförelse. Du har bara barnet till låns och ibland kommer det med ett helt följe av släktingar. Var ödmjuk och ta emot den hjälp som erbjuds utifrån. Umgås med andra familjer i samma situation, lär och lyssna. Det är ovärderligt. Och försök att inte alltid beakta barnets bakgrund i allt som sker, för då blir det alltid ”synd om” barnet och det gagnar ingen att bli behandlad som ett offer.

Kvinna som håller i en liten trädplanta

Linda ser sin roll som familjehemsförälder som att hon ger barnen ett frö som får rätt förutsättningar för att kunna växa och blomma ut.

”Vi ger varje barn ett frö”

Det finns en missuppfattning om att familjehem får stor ekonomisk uppbackning från socialtjänsten, men så är det inte. Givetvis får man ersättning för att man öppnar upp sitt hem och får omkostnader för barnet. De har ofta bara några plastpåsar med kläder i när de anländer, så möbler, cyklar, telefoner, ytterplagg, skor, gosedjur, fritidsaktiviteter, glasögon – precis allt måste införskaffas från grunden. Och vi måste finnas till för läxor och nattning och tröst och skjutsningar, som alla föräldrar. Det är mitt och Kurts engagemang som avgör om det går bra för dessa barn eller inte, socialtjänsten följer bara upp i bakgrunden.

Det kommer säkert en dag då både jag och Kurt känner att vi inte kan ta emot fler, att vi inte orkar. Men vi är inte där ännu. Jag älskar vårt hem där barnen kommer och går. Jag älskar att ha den där ”barnsvansen” efter mig, den fyller mig med liv och mening.

Jag ser det som att vi ger varje barn ett frö som får gro under våra vingar. Får det bara tillräckligt med näring och kärlek kan det slå ut till en liten, livsduglig planta. Och då får barnet en chans att blomma som det var tänkt.

BERÄTTAT FÖR KATARINA DANIELSSON

FOTO KATARINA DANIELSSON, SHUTTERSTOCK/TT

Läs även: 

Maja fick stroke under graviditeten: ”Kämpade för att kunna hålla mitt barn”

12 världsstjärnor som fått barn efter 40