”Under mina tjugofem år som litteraturkritiker på Aftonbladet har det inte hänt många gånger att jag fått äran att recensera en sensationell debut.” Carl-Michael Edenborg är lyrisk efter att ha slukat Samlade verk över en helg. Och han är inte ensam om lovorden. Efter debuten i mars lyfts nu psykologen Lydia Sandgren fram som en ny och betydande författare på den litterära scenen.

– Det är ju väldigt surrealistiskt, och självklart jätteroligt, när ens drömmar om framgång sammanfaller med verkligheten, säger hon.

I romanens fokus står bokförläggaren Martin Berg. Med 50-årsdagen runt hörnet befinner han sig i livskris. Hans bästa vän Gustav Becker, den framgångsrika och gravt alkoholiserade konstnären, svarar aldrig när han ringer. Företaget har halkat efter tidsandan och den åldrande kroppen gör sig allt mer påmind trots timmarna på löpbandet och de kasserade cigaretterna. Dessutom väntar han fortfarande på sin Cecilia – mamman till de gemensamma barnen som femton år tidigare vandrade ut ur lägenheten för att aldrig mer återvända. Det enda hon lämnade bakom sig var en handskriven lapp, några utslitna löparskor och minnet av sig själv för sina närstående att försöka hantera.

Men varför försvann egentligen Cecilia Berg? I ”Samlade verk” söker författaren Lydia Sandgren efter svaret.

– Det var inget jag visste i början av mitt skrivande, utan något jag behövde utforska allt eftersom. Nu har jag en helt annan förståelse för henne, och för det psykologiska, sociologiska och historiska förlopp som ligger bakom den här handlingen, säger hon.

Något som alltid har lockat Lydia Sandgren är gåtor; det till synes oförklarliga, mystiska. I sitt arbete som psykolog ställs hon ofta inför situationer som på olika sätt ska granskas och förstås, en process hon liknar med skrivandet. För sällan är något så enkelt som att två plus två är fyra.

– Verkligheten är alltid komplex och mångbottnad. Ibland krävs en roman för att kunna skildra alla de här subtila, konstiga skikt som sanningen består av.

Foto: Emilie Asplund

Lydia Sandgren visste tidigt att hon ville skildra en berättelse som rörde sig över flera olika tidsperioder. I ”Samlade verk” finns nuet där man i Göteborg förbereder ett retrospektiv över Gustav Beckers konstnärskap. Hela staden pryds av utställningsaffischer med den avbildade och numera frånvarande Cecilia Berg, och var än psykologstudenten Rakel Berg går möts hon av sin försvunna mammas gåtfulla blick. Parallellt med nuet löper berättelsen om Martins Bergs ungdom – från Göteborgs 70-tal och framåt med vänskapen till Gustav i fokus.

– Jag hade en grandios idé om att jag skulle göra för Göteborg vad Hjalmar Söderberg har gjort för Stockholm. En stadsskildring är ju också ett typ av tillstånd och stämning – det är inte bara byggnaderna, gatorna, platserna, säger Lydia Sandgren som menar att det hos Söderberg finns något hon beskriver som ett ”resignerat vemod”, en acceptans i att livet blivit som det blivit.

Ett av startskotten till romanen var nämligen idén om att skildra en medelålders man i livskris, ett val Lydia Sandgren säger att hon nu fått en del uppmärksamhet för. Att som kvinna född på 80-talet inte enbart utgå från ett yngre, kvinnligt perspektiv verkar ha överraskat.

– Men är skillnaden så jävla stor? Lite fantasi har man väl. Det går ju att leva sig in i hur det är för en annan människa. Även om vi har en massa specifika och särskilda erfarenheter så har vi också oändligt mycket mer som förenar oss tänker jag.

Och framförallt går det att dra en hel del paralleller mellan Lydia Sandgren och karaktärerna i boken. Precis som Martin Berg flyttade hon i sina tidiga ungdomsår till Paris med en idé om att skriva ”den stora romanen”. Hur svårt kunde det vara egentligen? Men för de två aspirerande författarna blev inte mycket romanskapande gjort under tiden i Frankrike. När Lydia Sandgren sedan kom hem till Göteborg och började studera filosofi bestämde hon sig däremot för att ta tag i projektet på riktigt.

Nu, elva år senare, är boken färdig.

– Det visade sig vara ganska svårt att skriva en roman, säger hon.

Under större delen av sin ungdom underhåller Martin Berg en självbild av att vara Sveriges nästa stora författare. Men ständigt dyker det upp nya ursäkter: han måste upptäcka Paris; han behöver prioritera sin kandidatuppsats i litteraturvetenskap; han ska bara dricka några flaskor vin med Gustav och gå på fest hela natten för att hämta inspiration till skapandet. Lydia Sandgren beskriver sig själv som en aning mer handlingsorienterad.

– Man får kortsluta alla sina ursäkter och bara börja göra.

Det är inte många dagar om året som Lydia Sandgren inte befinner sig bakom skrivbordet. Hon för dagbok, ägnar sig åt essäer och arbetar på flera romaner. Konstnären Gustav Becker i ”Samlade Verk” har varken mejl eller ett mobilnummer, men riktigt så teknikfientlig är Lydia Sandgren inte själv; hon använder sig av både sms och Instagram. Hemma i lägenheten finns däremot inget wifi och tv-serier är ett sällsynt inslag i vardagen. För att hinna med alla sina intressen tackar hon dessutom även ofta nej till socialt umgänge.

– För ofta. Det är många vänner som jag inte har träffat på pinsamt lång tid, säger hon.

Ett återkommande inslag i boken är Svensk Bokhandels intervju med Martin Berg i egenskap av förläggare. Vid ett tillfälle får han frågan om vad romanförfattarens största tillgång är, varpå han framhåller uthålligheten: ”Som maratonlöpare. Vilken jävel som helst kan springa, men att springa fyrtiotvå kilometer – det är en helt annan grej”. Lösningen på skrivkramp då? Att fortsätta ”som något slags Aniaraskepp”. Vid det här laget är läsaren väl bekant med Martin Bergs oförmåga att fullborda sina litterära projekt. Men till skillnad från sin protagonist gav Lydia Sandgren inte upp under den egna skrivprocessen. Förklaringen är helt enkelt att hon tycker att arbetet är bland det roligaste som finns.

– Jag har alltid haft ett enormt uttrycksbehov, alltid tyckt att det har varit otroligt lustfyllt att bygga världar som det går att stiga in i och vistas i. Även om det har varit tidskrävande och arbetsamt att skriva boken så har de där krafterna vägt upp med råge.

Foto: Emilie Asplund

Lydia Sandgren har ständigt skapat på ett eller annat sätt: målat, ägnat sig åt musik och spelat piano, och läst väldigt mycket litteratur. Som äldsta barnet med sex yngre syskon var uppväxten stundtals kaotiskt, men ofta fann föräldrarna henne ändå mitt i tornadons öga, lutandes mot en vägg totalt uppslukad av någon bok. För att kunna dyka in i det nämnda ”världsbygget” skrev hon i tonåren även en hel del fantasy och science fiction. Utöver valet av karaktären ”medelålders man i kris” har bokens tjocklek (690 sidor) återkommande uppmärksammats, men för familjen och vännerna är debuten inte en större överraskning.

– Det är något jag har med mig hemifrån: Lägger man tid och arbete och låter något ha sin gilla gång, öppnar det också upp för fördjupning. Jag är dessutom en skoningslös strykare. Haha, om man tycker att den är lång nu är det bara en bråkdel av alla utkast som ligger inbäddade in boken.

I en tid då många debutanter ofta rör sig i autofiktionens värld snarare än i de episka berättelserna bryter ”Samlade verk” trenden.

– Jag upplever att det finns en slags längtan efter berättelser som skildrar utveckling, processer och förlopp – där människor rör sig från en punkt till en annan punkt i livet, och att man som läsare får följa med, säger Lydia Sandgren.

Det löper ett bildningsstråk romanen igenom: ett myller av referenser till olika filosofer, författare, och konstnärer.

– Jag tycker också att det är så otroligt roligt att lära mig saker, det är en sådan glädje att få dyka in i något okänt och nytt. I boken driver jag ibland eller raljerar lite elakt med människor som använder sig av kunskap och bildning på det där poserande sättet, som Martin gör när han är ung.

Samtliga karaktärer i boken är belästa och pratar mer än gärna om konst, kultur och filosofi. Något de däremot verkar vara oförmögna till är att röra vid sina egna känslor, tankar och behov, vilket inte helt överraskande leder till problem. Konsten att vara ”sann mot sig själv” är ett tema som länge följt Lydia Sandgren – förljugenhet och bristande självinsikt är områden hon gärna utforskar i sitt författarskap.

– Att vara uppriktig och sann mot sig själv och andra är väldigt svårt. Det kräver en viss mognad, ett visst mod och en viss förmåga till självinsikt, och det behöver man jobba fram hos sig själv. Man ska ha respekt för att det inte är så jävla lätt att prata om saker och ting.

 

Vem är Lydia Sandgren?

Namn: Lydia Sandgren.

Ålder: 33.

Bor: Göteborg.

Gör: Psykolog och författare.

Familj: En stor med många syskon..

Aktuell: Med debutromanen Samlade verk.

Annat: Har ett stort musikintresse och är gammal pianist.

Fem boktips:

Den allvarsamma leken – Hjalmar Söderberg

Blonde – Joyce Carol Oates

Vita tänder – Zadie Smith

Bergtagen – Thomas Mann

Den lysande världen – Siri Hustvedt

Se mer inspirerande innehåll från oss på Femina: