Lyssna på nya avsnittet av Berghagen & Tess: Att vända blad
Hösten närmar sig med stormsteg och möjlighet för nystart och komma tillbaka. Bland annat så var Tess var med i säsongens sista Allsång på Skansen (ni missade väl inte henne?) med Lill-Babs låt ”Leva livet”.
— Jag är så hedrad att få avsluta allsång på Skansen med den låten.
De summerar sina somrar och Tess berättar att hon har brottats lite med de egna förväntningarna på hur mycket man ska umgås med sina barn. Förväntningar som inte har funnits hos tonårssonen som tyckt att hon varit tjatig.
— Han är världens snällaste, men han sa: ” Mamma, sluta tjata, jag är ju med er hela tiden. Leave me alone!”. Det var ändå sant i hans värld hade vi umgåtts hela tiden, och min värld hade jag någon sorts skuld över att man måste vara tillsammans och umgås hela tiden Men han hade en helt annan bild. Det är återigen det här, fomo (fear of missing out, reds anm.), när man ser hur alla andra åker till Sardinien, eller dit och dit som en enda stor familj som spelar kort på kvällen. Så har har inte vi det riktigt i vår familj och det är inget dåligt med det, men det är lätt att man sneglar på vad andra gör. Och där har jag kommit på en grej Malin! Det här med att genomföra sig med andra, det går ju så bort. Det är helt meningslöst!
— Ja verkligen, då gör man ändå något man inte är bra på. Det är waste of time och en onödig stress, säger Malin.
Hon reflekterar över sin sommar då hon besökt svärföräldrarna i England, varit i Järvsö, kört två yogaretreats, kraschat psykiskt för att sedan hitta hem till sig själv på Mallorca.
— Min sommar har varit jättebra och nödvändig. Jag har behövt landa i mig själv, med sorgen efter mamma och allting som har hänt.
— Det är verkligen så att man behöver tappa bort sig lite för att hitta hem, säger hon.
Tess jämför med året som gått, som är det första på 20 år som hon inte är en del av Alcazar, och hon berättar om hur det kändes när hon stod på scen under Pride med Rob’n’Raz
— Det var så himla märkligt, jag fick en ny start. Jag hade tagit ett steg. När man tar ett så starkt val i sitt liv och säger nej, ”det här är inte längre jag”. Det har varit långt fritt fall, men när jag stod där så kände jag ”aha” det var det där, det var det här steget jag skulle. Ett annat steg kan tas senare. Jag behövde inte känna mig obekväm, jag kunde ha mina stor Dr Martens och jag behövde inte strosa runt i höga klackar, jag hade en onepiece som jag själv designat och det var en sådan skön känsla. Jag tänkte inte på hur jag skulle gå eller dansa, det var bara jag och jag hade kul.
Under veckan som gått har Malin haft ett yogaretreat på Tofta och hon och deltagarna har pratat mycket om när man i all vardagsstress lätt tappar bort sig själv.
— Man vet att man måste gå ner i den där gropen och bryta helt, i tårar, man måste bli ledsen, man måste få känna att man är trött och jag orkar inte. Man måste få känna det här djupet, för annars kommer det explodera en dag. Och att få tillåta sig det och säga det runt omkring att ”jag orkar inte, jag har tappat mig själv nu”. För det är ju så att vi kan skylla på allt och alla runt omkring, men det är du som behöver säga nej.
Tess inflikar med ett talande exempel:
— Vad gör man när man eventuellt kraschar med ett flygplan? Jo, man sätter syrgasen på sig själv först så att man kan hjälpa alla runt omkring. Ofta i livet gör man precis tvärtemot. Och så kastar man sig på alla andra och ska hjälpa syrgas till höger och vänster och så tappar man bort sig själv.
— Jag först, sen alla andra. Annars tar man kål på sig själv, säger Tess.
