”Jag skriver denna text i blodfläckade byxor, bara timmar efter flickans död. Hela natten har jag suttit i köket, kedjerökt och försökt sträcka handen över bordet fram till telefonen, men kroppens förbindelse med hjärnan verkar bruten. Näven ligger slapp på bordet. Ett kadaver på rygg.”

Det är Rolf som talar. En snart 60-årig komvuxvikarie som natten till i dag har dödat en flicka. Nu väntar han på polisen som ska komma och förlösa honom från hans brott – och från ensamheten.

I sin väntan riktar han sig till dig: läsaren.

– Du nästan tvingas till att befinna dig i hans makt, säger Malin Lindroth, författare till den nya romanen Rolf, som menar att det personliga tilltalet är en nödvändig del för att läsaren ska kunna förstå sig på denna allt annat än sympatiska protagonist.

– Han är en person som är väldigt rädd för att inte bli förstådd, någon som väljer sina ord med stor försiktighet och precision. Jag tror att det beror på att han försöker hålla sig själv i schack.

Men att få fatt på Rolfs röst gick inte över en natt. Karaktären kom nämligen till Malin Lindroth redan för sju år sedan, därefter har det följt många olika versioner innan hon till slut hittade rätt.

– Ett av skälen till att det tog så lång tid är att man måste jobba upp någon slags sympati för honom. Man måste känna något för honom. Det har varit utmaningen att skriva sig fram till det. Att förstå vem han är och känna en viss empati för honom i vissa lägen.

Malin Lindroth debuterade med diktsamlingen Lära gå 1985 och har sedan dess gett ut ett flertal diktsamlingar och prosaverk. Lindroth är även verksam dramatiker vars pjäser bland annat spelats på Folkteatern i Göteborg, Teater Uno och Unga Dramaten.

– Dramatik är en annan process. Jag kan tycka att skönlitteratur är som att gå ner i gruvan. Det är ett tyngre arbete för mig, medan dramatik skriver man som en del av ett kollektivt skapande, säger hon.

– Men dramatiktänket finns kvar. Jag sätter ofta ord på bilder jag ser i mitt inre. Boken har kommit till mig i bilder.

Ljudet av klackarna som smattrar mot regnvåt asfalt är en sådan scen.

Rolf berättar själv om sitt första minne av flickan:

”Kväll efter kväll hör jag stegen under fönstret. Någon kretsar kring mig, närmar sig, rubbar den stiltje som blivit mitt liv, men det kommer att dröja en tid innan hon är beredd att visa sig för mig.”

Flickan, som Rolf snart döper till ”Pinkie”, har utväxt, neonrosa hår och går klädd i stövletter med spännen och nitar. I dörröppningen till hans arbetsrum drar hon upp sin jackärm och visar de blodiga såren på sin nakna hud. Hon ber honom om ett plåster.

Där och då börjar deras relation.

Foto: Stina Stjernkvist / TT

Enligt Malin Lindroth drivs Rolf av en allmänmänsklig längtan efter att bli sedd – på riktigt.

– Förstår man hans längtan och tar den på allvar kan man efter hand komma att tycka om honom. I grunden är det inget fel på hans impulser eller vad han vill. Men på något sätt har hans besvikelser på livet gjort honom farlig och förbittrad.

Fanns det tillfällen under skrivandet då du kände att du inte orkade med honom mer?

– Haha, ja. Jag har gett upp honom väldigt många gånger. Men det är mer intressant att börja med en karaktär man tycker är lite tveksam och istället jobba sig fram till empatin, snarare än att empatin är där direkt.

2018 utkom Malin Lindroths uppmärksammade essä Nuckan som behandlar stigmatiseringen av ofrivillig ensamhet. I essän vill hon vill reclaima ordet nucka – ta tillbaka det fulaste namnet och tvätta skammen ur det.

– Jag har nog traskat runt i de tematiska trakterna länge. Jag tror att det har att göra med att ensamhet är ett tabuämne, ett ämne som är förknippat med väldigt mycket skam, säger hon.

– En bieffekt av att jag intresserar mig av just de här fördömda karaktärerna – av de som lever utanför gemenskaper och normer – är ju att de är ensamma för det mesta.

Rolf lever inte bara ensam i sin lägenhet utan är också socialt isolerad – och kanske framförallt isolerad i sitt eget huvud. En ”källarhålsman” som Malin Lindroth beskriver honom som.

– Det finns en dubbelhet i att det går att känna empati och samtidigt en fasa inför honom. Det är intressant att man kan känna att man tycker om någon man inte borde tycka om.

Hur känns det att nu ta avsked från Rolf?

– Det är lite skönt att slippa faktiskt. Jag känner inte att jag saknar hans umgänge. Vi har bråkat för mycket.

 

LÄS MER: Lydia Sandgrens debutbok tog elva år att skriva: ”Kortslut alla ursäkter”