Malin Roos: ”När får jag krama min mamma igen?”
Hon hade zoomat med kameran och ändå gick det knappt att se henne.
Mamma, en suddig prick, efterlängtad och onåbar.
Det hade levererats mjölk och ett halvt kilo kaffe av den sort hon hade sett ut fanns på extrapris och jag kunde visualisera hur de satt på den välbekanta gården.
Syrran och hennes äldsta dotter vid trädet med gungan bort mot cykelstället, mamma med kardemummabulle och höjd kopp från det inmutade hörnet i gaveln där hon dricker sin påtår om inte vindarna från Vättern är alltför sura.
Vi kopplade upp oss mot FaceTime och det blev en fars av gestikulerande och röster som trasslade ihop; jag som försökte ropa genom luren bort mot hörnet och mamma som förstod att jag försökte, vinkade och nickade, fast hon inte hörde ett ord.
Ångest och kärlek, maktlöshet.
Jag har mellan höften och hjärtat haft 33 mil till min familj i Småland sedan jag fick jobb och flyttade till huvudstaden för snart 25 år sedan.
Distanserad geografiskt men ändå nära. I början när jag inte hade egna barn kunde jag med lätthet åka fram och tillbaka bara för att hurra för min guddotter på hennes första namnsdag. Och när pappa blev sjuk, jag tvekade inte ens. Jag satte mig i bilen och körde E4:an så fort söderut att jag blev av med körkortet.
När han knockades av ett virus som inte var Corona och lades i respirator kunde vi med spritdränkta händer och munskydd slå en ring av trygghet runt sjukhussängen och övervaka hans varje andetag för fortsatt liv och olösta korsord.
Sista gången också, och det tänker jag mycket på nu när jag läser om krigen på IVA-avdelningarna, hur detta med ”har i stillhet somnat in” inte verkar gälla för patienter som inte är redo att dö men där andningshjälpen stängs av och den palliativa vården upphör.
Men vi fick i alla fall vara med och hålla runt pappans skakande kropp och varandras händer. Tanken på alla familjer som under rådande omständigheter inte får ta ordentligt avsked är sorglig på gränsen till omänsklig.
Min mamma är en hårding. Hon står pall i sin isolering och har såväl barn som barnbarn och vänner i närheten och hon klagar inte. Jag har frysen full och är inte ute och flänger så mycket annars heller.
Min shoutout här handlar totalt egoistiskt om min egen neuros. Jag längtar efter min mamma och känner mig rätt usel som inte kan finnas mer för henne och andra i denna så särskilt orolig tid. Att inte komma någonstans.
Enligt regeringens reseriktlinjer får vi röra oss två timmar från vår hemort med bil och om någon av min nära hade råkat illa ut på riktigt, hade jag inte väntat, jag hade satt mig och kört och riskerat körkortet igen. Men vad innebär ”under vissa förutsättningar”?
Nästa vecka är det mors dag och många många kommer få ställa in sig på ett annorlunda firande i år, det är som det är, men eftersom min egen mor dessutom fyller år samtidigt, känns det just nu som dubbel bestraffning.
Om jag står under trädet med gungan och äter en bulle med mamma i hörnet.
Men kan jag, vågar jag, när?
Även om restriktionerna skulle lättas på efter 15 juli kommer våra riskgrupper fortfarande att vara riskgrupp.
Det är det som är det värsta, att inte veta.
Anders Tegnell i all ära, men den blir en tatuering på min arm, som talar om när jag får krama min mamma igen.