Marianne Lindberg De Geer: Nu har jag landat i mig själv

Jag är på drift med Marianne Lindberg De Geer: konstnären, dramatikern, kulturskribenten, teaterregissören och författaren. Vi är på väg ner från Mosebacke Torg i Stockholm, längs Hökens Gata, för att hitta en plats för ett samtal om den nya romanen. Vi hade tänkt oss att sitta på torgets kafé men där blåser det för kallt. Ett annat ställe dyker upp, vi stegar in och sätter oss ner, och jag hinner knappt knäppa på diktafonen förrän det knackar på fönsterrutan. En man vinkar till Marianne som vinkar tillbaka.

– Nämen, var det inte Stellan Skarsgård?

Jovisst var det. De har jobbat ihop en gång i tiden. Nu bor de i samma kvarter sedan många år tillbaka. Söder har blivit platsen i Mariannes hjärta, efter en lång och krokig väg från uppväxten i Jönköping på 1950-talet. Här bor hon och vid 72 års ålder mår hon bättre än någonsin.

– Nu känner jag mig lycklig men det är knappt jag vågar säga det. Jag har aldrig varit så tillfreds med tillvaron som nu. Jag kan inte fatta att jag fick det så bra när det började så illa.

Hon debuterade som författare med På drift förra året och är nu alltså aktuell med uppföljaren Under belägring.

I den första boken får vi följa flickan Mona som växer upp i en läkarfamilj i Jönköping med en olycklig mamma, som med tiden blir alltmer alkoholiserad, och en lika olycklig pappa som till slut tar sitt liv. Mona tar sig vidare i livet, vilsen men full av kraft till överlevnad. Hon blir au pair i London, kommer hem och utbildar sig till mentalskötare och arbetar som sådan i många år.

Mot slutet av boken blir hon gravid och ensamstående mamma, tjugotre år gammal.

– Jag tog titeln till första boken från Jack Kerouacs På drift, säger Marianne. Den döptes om till På väg efter några år i Sverige och jag tänkte, varför kasta bort en sådan bra titel? Den säger också allt om vad min bok handlar om: på drift både i betydelsen vilsenhet och drift som i sexualitet.

Att hon blivit författare är förläggaren Dorotea Brombergs förtjänst.

– Jag hade över huvud taget aldrig tänkt mig att skriva något, men när jag arbetade på Kulturhuset som konstnärlig designchef blev jag approcherad av Dorotea Bromberg som frågade om jag ville skriva en bok. Hon hade hört mig i ett radioprogram där jag blev intervjuad om mitt liv. Då sa jag nej, jag hade aldrig skrivit någonting tidigare förutom pjäser och jag är inte sådan som gör saker och lägger dem i byrålådan. I perioder, när jag känt mig ensam och behövt prata med någon vettig person, har jag skrivit dagbok. Men en bok kändes avlägset.

– När jag sedan hoppade av jobbet på Kulturhuset (Marianne hamnade i konflikt med dåvarande chefen Benny Fredriksson om några utställningar), då ringde Dorotea upp igen. Eftersom jag inte visste då vad jag skulle arbeta med framöver, så tackade jag ja.

Men någon självbiografi tänkte hon inte skriva.

– Som Marie-Louise Ekman en gång sa när hon var professor på Konsthögskolan, ”här tar man in en elev som är duktig på skulptur och så ska eleven måla hela tiden”, skrattar Marianne. Jag kan tänka mig att Dorotea tänkte samma sak, ”här erbjuder man en möjlighet till att skriva en självbiografi men så får man en roman i stället”.

Mona är förstås mycket av Marianne. Hon delar Mariannes erfarenheter men författaren Marianne kan ta sig större friheter med sanningen genom att ha den fiktiva Mona som centralgestalt.

– En man som hon träffar i boken kan ju vara en samlande karaktär för många män som jag har träffat. Jag ville göra ett porträtt av en borgerlig flicka, född 1946, på drift i tillvaron utan vare sig karta eller kompass.

Den nya romanen tar vid där den förra slutade. Under belägring är också titeln på en pjäs som Marianne både skrev och satte upp som regissör på Dramaten 2014. Där har Sonja, som arbetar för en låst vårdavdelning för unga, huvudrollen. Där finns det också en karismatisk alfahanne till överläkare som har ett gott öga till Sonja.

– Visst finns det kopplingar mellan pjäsen och den nya boken, säger Marianne. Mona befinner sig i en tid när hela terapisvängen startade. Det kom så enormt många nya teorier om psyket, om vad som kunde få barn att må dåligt. Mona tänker att alla känslor hon har kan härledas till någonting och gör nästan vad som helst för att få några ledtrådar. Jag vet många kvinnor i min generation som kan känna igen sig i det där.

I nya romanen dyker det också upp en musiker som Mona faller handlöst för. Vid den tidpunkten i livet föll Marianne själv handlöst för musikern Björn Afzelius. De fick dottern Rebecca ihop.

– Det var ingen enkel relation och jag visste att Björn var intresserad av andra tjejer. Det var sättet man visade sin manlighet på på den tiden. Och eftersom jag redan var så osjälvständig blev jag än mer rädd och osjälvständig av det. Men Björn hade en mamma som hade begått självmord och jag en pappa. Vi hade samma erfarenheter och vi drogs till varandra.

Det fanns många andra män, musiker och konstnärer, som hon attraherades av och beundrade.

– Många blev mina musor men jag var också rätt dum mot dem. Jag var väldigt kritisk men vad hade jag för rätt till det? Nu när jag själv är konstnär vet jag hur svårt det är att göra konst. Men då handlade det om avundsjuka. Som kvinna i de patriarkala strukturer som rådde då kunde jag aldrig nå lika högt som en rockkille. De sysslade med något jag inte själv uttryckte men längtade efter. Jag vågade inte, jag bara hängde på.

När vi träffas sitter Mariannes man Carl Johan De Geer hemma i lägenheten och läser och korrigerar manus.

– Utan Carl Johan hade jag nog aldrig gjort karriär som konstnär. Han är snäll och intelligent och vi har rest ihop i över 30 år nu. Vi är varandras bästa vänner; jag vet allt om alla hans kärlekar, misslyckanden, sorger och bedrövelser och han vet allt om mina. Jag var 40 och han var 50 när vi träffades. Det blir så mycket enklare då, man är lite luttrad av livet och vi har aldrig bråkat på det där sättet man kan göra som ung.

Och så intresserar de sig för samma saker.

– Fotboll och Netflix och HBO, skrattar Marianne. Nu har vi sett absolut allt och vet inte vad vi ska ta oss till.

Förra året hade hon en retrospektiv utställning på Färgfabriken i Stockholm med titeln Full speed ahead.

– Så har mitt liv varit och så är Monas i böckerna. Hon tänker inte efter, reflekterar inte, lär sig inte av erfarenheterna, hon bara kör på framåt. Det är ungefär som att köra bil i mörker och bara titta i ljusskenet från lyktorna.

Då missar man kanske skylten där det står ”här slutar allmän väg” och lätt kör i diket.

– Jag kunde inte ha skrivit böckerna tidigare. Först nu, vid 72 års ålder, har jag landat i mig själv. Jag har inte helljusen på längre. Jag klarar av att titta i backspegeln och jag är i en stad där det lyser här och där. Det handlar inte bara om bilen som kör igenom en tunnel av mörker längre.

Ett stort ljus i livet är också barnbarnen. Just i veckan har hon hand om Carmen, nio år, Rebeccas dotter och Mariannes barnbarn.

– Vi tittar mycket på afrikansk hiphop tillsammans på Youtube och försöker härma hur de dansar.

Efter Under belägring är planen att det åtminstone ska bli en bok till.

– Jag har väldigt lätt för att skriva men om det blir bra är en annan femma. Vi får se vad Dorotea (förläggaren) säger. Jag fortsätter gärna att berätta om Mona. Jag tänker mest på Carmen och barnbarnen när jag skriver. Om de undrar ”vem var mormor?” kan de läsa böckerna och tänka att hon var lite som Mona.

Marianne Lindberg De Geer

ÅLDER: 72 år.
BOR: På Söder i Stockholm.
YRKE: Konstnär, dramatiker, kulturskribent, teaterregissör och författare.
FAMILJ: Make Carl Johan De Geer, gemensam son Ernst De Geer, 29, Nina De Geer, 38 (Carl Johans dotter), Rebecca Lindberg Afzelius, 38 (med Björn Afzelius), Anders De Geer, 45 (med Björn Rantil). Tre barnbarn.
AKTUELL MED: Romanen Under belägring (Brombergs förlag). I början av 2019 sätter Uppsala Stadsteater upp Karolina Ramqvists pjäs Flickvännen, där Marianne står för regin.

AV KENNETH GYSING

FOTO TT NYHETSBYRÅN, IBL

Här kan du köpa Marianne Lindberg De Geers nya bok Under belägring. (reklamlänk)

Detta författarporträtt publicerades först i Femina nr 10/2018. 

Läs mer:
17 biografier och memoarer av kvinnliga författare

8 böcker av kvinnliga författare som alla borde läsa