Det är en diger lista som rullas upp när Marianne Mörcks karriär ska summeras. Sångerskan, skådespelaren och regissören har gjort allt från Cabaret till My fair lady, Turandot, Aida och Arlövsrevyn. Dessutom spelar hon Kurt Wallanders sekreterare i TV-serien och Lill-Babs partner Gugge i SVT:s Bonusfamiljen. Och då ska man bära i minnet att Marianne Mörck egentligen gick i pension från teatern 2004.

– Sedan började mitt teaterliv, säger Marianne Mörck i dokumentären Pärlemor-Mother of Pearl, som har premiär den 10 februari, där filmaren Pernilla Hulthén följt henne under tre år.

Marianne Mörck som Eliza i My fair lady

Marianne Mörck som Eliza i My fair lady. Foto: Christer Wahlgren

Fick inte bli artist

Kameran är med både under repetitioner och hemma i huset där Marianne lever med sin katt. Det är en berättelse som gör nedslag i karriären genom vänner och kollegers ögon. Peter Jöback berättar om sitt första möte med Malmös självklara primadonna inför Kristina från Duvemåla. Vännen och skådespelaren Lars Humble pratar om kvinnan i kören som stod ut så mycket att hon var så gott som vigd för en plats i rampljuset. Men det är också en berättelse som kanske framför allt handlar om hur den startade.

Det vill säga i barndomens Göteborg.

Marianne Mörck berättar att hennes mamma Astrid lämnade bort henne för adoption när hon var liten. Anledningen, som hon fått höra, var att mamman jobbade i ett hushåll där hon ställdes inför ett ultimatum. Antingen göra sig av med barnet eller förlora jobbet.

Mamman valde att föda Marianne och att överlämna henne till ett barnhem i väntan på en ny familj. Marianne Mörck hamnade till slut i en familj där pappan var sjökapten och mamman hemmafru. Båda var över 40 och paret hade inte lyckats få barn själva. Hon var en främmande fågel.

Lilla Marianne skulle vara hel och ren, inte smutsa ner sig i sandlådan och niga ordentligt för tanter och farbröder. Något senare när stjärnorna hette Lasse Lönndahl och Lill-Babs fick hon inte sätta upp idolbilder på väggen. Tejpen kunde förstöra tapeten. Lusten till sång, dans och scenliv fanns där men föräldrarna hade andra planer för henne. Hennes mamma hade velat bli sjuksköterska men fick aldrig förverkliga den drömmen. Nu skulle Marianne få göra det istället.

– Jag skulle ju bli det hon aldrig fick bli. Men det förstod jag ju aldrig då, säger Marianne Mörck i dokumentären.

Mamman besökte barnhemmet

Hon beskriver att det var något kvävande över hemmet. Något kvävande som hon kände att hon var tvungen att bryta sig loss ur. För hon ville ju stå på scen och ”apa sig”. Och hon gick visserligen en sjuksköterskebiträdeutbildning men sedan stakade Marianne Mörck ut sin egen väg. Den var inte spikrak men den ledde till scenen där hon är kvar än i dag.

Även om Marianne växte upp i adoptivfamilj så tog hon tidigt reda på namnet på sin biologiska mamma och skrev ett brev till henne med ett foto i. Och de har haft kontakt genom åren.

Mamman har bland annat berättat om hur hon var på barnhemmet och ammade dottern två gånger om dagen under hennes första månader i livet.

– Hon sa att ”jag grät så mycket att du fick i dig mer tårar än mjölk”, berättar Marianne Mörck i dokumentären.

Marianne Mörck ur Pärlemor - mother of pearl

Uppgifterna i arkivet om Marianne Mörcks tid på barnhem var helt nya för henne. Foto: Limestone Film

Likheter med biologiska mamman

Mamman ville också ha tillbaka dottern kort efter födseln. Hon hade varit ogift när hon blev gravid och nu skulle hon gifta sig. Men vid det här laget var det för långt in i processen för att beslutet skulle gå att ta tillbaka. Marianne fick bli kvar på barnhemmet.

I dokumentären åker Marianne Mörck till Regionarkivet i Göteborg och bläddrar i sitt förflutna. Hon får läsa att hon var en ”glad, söt och pigg” bebis. Samtidigt hittar hon uppgifter som sätter hennes riktiga mammas situation i ett nytt ljus. Den unga blivande mamman hade fått veta av sin familj att hon minsann inte skulle komma hem med någon ”jävla unge”. Fadern var dessutom inte intresserad av att ta något ansvar.

Det är känsligt och väldigt nära.

Lika känsligt blir det när Marianne ringer upp sin mamma efteråt för att berätta vad hon hittat. Att tvingas lämna bort sitt barn är något som gör ont. En smärta som aldrig verkar gå över.

– Jag ringde mamma och berättade och då började hon gråta. Hon sa ”jag skulle aldrig ha släppt dig, jag har gjort dig så illa så illa”. Det gnagde i henne hela livet, säger Marianne Mörck idag.

Men i arkivet hittar Marianne också likheterna med mamman. Där finns Astrids betyg från skolan. Och Marianne Mörcks mamma hade utmärkt sig i både musik och teckning.

– Det var precis som att läsa mina egna betyg.

Älskar att leva i ”självhet”

Marianne Mörck pratar om sin mamma som en jättestark person. En ensam flicka som tvingades till ett svårt val. Hon var med och vakade vid mammans dödsbädd i höstas och fick ta farväl.

Hon säger att hon med åldern kommit att förstå och förlika sig med både sina biologiska föräldrar och de hon växte upp med.

– Jag förstår ju varför folk gör saker.

Men barndomen har format henne. Den nyfödda Marianne Mörck tillbringade tre månader i en spjälsäng på ett barnhem i Göteborg. Hon menar själv att det har gjort henne stark. Kanske har det också bidragit till att hon trivs så utomordentligt väl med att leva själv.

– De senaste 15 åren har jag levt ensam och jag har funnit en så fruktansvärd ro i min självhet. När jag kommer hem så är det ingen som ropar att jag ska göra något, jag är själv.

Marianne Mörck som Birgitta och Lill Babs som Gugge i Bonusfamiljen. Bild: SVT

Marianne Mörck i dokumentären Pärlemor- Mother of pearl

Marianne Mörck spelar så klart huvudrollen i dokumentären om hennes liv. Foto: Limestone Film

Filmen Pärlemor-Mother of pearl är producerad av Limestone film. Filmen har galapremiär på Spegeln i Malmö 10 februari och visas på en rad biografer runt om i landet. 

FOTO: OLA AXMAN/TT, CHRISTER WAHLGREN, SVT OCH LIMESTONE FILM.

Läs även:

Så blir Bonusfamiljens tredje säsong – utan Lill-Babs