tonåring självskadebeteende

”Hej, jag heter Maria och jag är mamma till ett barn med självskadebeteende.” Så skulle man kunna börja min historia.

Fast det låter så kort och koncist, det är nog inte alla som förstår innebörden. Vad är ett självskadebeteende? Och varför gör mitt barn på det viset? Bättre att vara tydlig. Vräka ut hela sanningen på golvet.

”Hej, jag heter Maria och jag är en mamma som har moppat upp min dotters blod efter att hon skurit sig och som legat sömnlös av hämndbegär till de män som förstört hennes liv.”

Där har ni det. Svart på vitt. Vem hjälper jag genom att vara tyst eller behålla masken på?

Det är 2019 och siffrorna för ungdomar med psykisk ohälsa bara fortsätter att öka, oavsett orsak. Psykiatrivården räcker inte till, regelverket är stenhårt och en stor del av personalen står utan kunskap om vad de ska säga till unga, lidande människor.

Ni kanske tycker att jag är orättvis. Jag menar inte att dra alla över en kam. Men när min älskade unge försökt ta livet av sig så har hon mötts av fraser som: ”Hur kan du göra så här mot din mamma, Sanna?” och ”Usch, vad har du nu gjort!”.

erfarenheter av självskadebeteende hos barn

Marias vill dela med sig av sin berättelse – för att hjälpa andra.

Psykiatrichefer, akutvårdare, sådana som ska vara proffs – utan att tänka sig för har de skickat henne ännu längre ner i skuldträsket. Det är inte acceptabelt. Det är som om en läkare skulle skälla ut en patient för att den har varit dum nog att få cancer. Psykisk ohälsa är en sjukdom, ingen väljer den frivilligt. Antingen är den medfödd eller så utlöses den av traumatiska händelser och upplevelser. Som i Sannas fall.

Det är åtta år sedan vår mörka resa började. Sanna gick i nian. Jag och min man Mårten märkte att hon blev tystare under vårterminen, mer irriterad och snäsig. Hon gömde sig ofta på sitt rum. Vi tänkte att det var någon form av tonårsrevolt, hon är vår äldsta dotter av tre och vi visste att hon kämpade med dåligt självförtroende, att hon tvivlade på sig själv.

Samtalet kom en försommardag i maj, en lärare ringde och berättade att Sanna hade anförtrott henne att hon hade blivit våldtagen. Inte samma dag, inte för en vecka sedan, utan fyra månader tillbaka. Fyra månader. Två okända män hade överfallit henne när hon klev av bussen en kväll efter gymnastikträningen, de våldtog henne i ett buskage och hotade henne till tystnad. Hoodies och sneakers, det är det enda hon minns.

Mitt barn. Deras skräp.

Sanna kapslade in sig själv i skuld efteråt och sa ingenting till någon. Det krossar mitt hjärta att tänka på hennes ensamhet. Och det som följde blev än mer ohyggligt, närmast obegripligt. Det som de här två männen utlöste i Sanna är svårt att sätta ord på och det har tagit mig lång tid att förstå.

I sin stumma fasa kunde hon över huvud taget inte hantera det hon kände, hon kunde inte se vilken väg hon borde gå. I stället för att prata med oss satt hon ensam framför sin datorskärm och sökte kontakt. Och då var nätpedofilen där. Han kunde förmodligen lukta sig till hennes skörhet och han övertalade Sanna att börja sälja sig till honom och till hans lika vidriga vänner. Hon straffade sig alltså med samma verktyg som utlöst infernot inom henne, destruktiv sex, och kunde på så vis hata sig själv ännu mer. Det spelar ingen roll hur ofta man säger till ett våldtäktsoffer att ”det var inte ditt fel”. Skammen finns där oavsett med sina långa, spetsiga klor.

Jag vet inte vilka dessa män är. Inte polisen heller. Deras fruar och barn, vänner och kollegor vet inte vilka de är

Jag säger det på en gång: jag vet inte vilka dessa män är. Polisen vet inte heller vilka de är. Deras fruar och barn, vänner och kollegor vet inte vilka de är. Men de finns kvar där ute i samhället. Till synes helt vanliga medborgare som går förbi dig på gatan, sitter bredvid dig på bussen, fladdrar förbi i utkanten av din dotters liv på nätet. Vad pågår egentligen bakom lyckta dörrar? Och hur många sköra flickor går igenom detsamma just nu?

Sannas gymnasieår blev förfärliga. Hennes självskadebeteende eskalerade och vi befann oss i en centrifug av skräck och ångest, satt ändlösa nätter på psykakuten efter att hon tagit piller, svalt rakblad, druckit tvättmedel, skurit sig djupt i armar och ben. Ingen instans tog ansvar, varje gång skickades hon hem så fort hon ”plåstrats om”.

När hon blev myndig stängdes vi ute, fick ingen som helst information om inte hon valde att ge oss den. En gång ringde kuratorn från Sannas skola och valde att bryta mot tystnadsplikten för att berätta att Sanna befann sig på psykakuten efter att ha hittats på en tågräls av några förbipasserande. När jag ringde till avdelningen vägrade de säga ifall min dotter fanns där eller inte. ”Då kommer jag dit”, sa jag. ”Vi släpper inte in dig” blev svaret.

Jag skakar nästan av frustration när jag tänker på det. Alla följer lagen, de utför sina jobb, men det gör inte smärtan lättare att hantera som förälder.

barn som skadar sig själv

Maktlösheten har tärt hårt på Maria, men i dag hoppas hon att det värsta ligger bakom dem.

Till slut fick vi plats åt Sanna på ett behandlingshem i Skåne och vi sålde vårt hus och flyttade till Helsingborg för att vara närmare henne. Lollo, vår mellandotter, valde att stanna kvar i vår hemstad med sin pojkvän. Minstingen Anna följde med oss. Jag tror inte att jag behöver förklara vilka skuldkänslor jag levt med gentemot mina två andra döttrar, dessa tappra systrar som nästan aldrig fått komma i första hand. En period ville de knappt gå hem från skolan av rädsla för vad de skulle hitta.

Sanna liggande på golvet? Död eller levande?

Lollo och Anna, finaste ni, jag har försökt hålla mina vingar så gott jag kunnat över er också. Det vet ni. Skillnaden har varit den att ni fick möjligheten att veckla ut era egna, medan storasyster störtade.

Jag tror och hoppas att det värsta ligger bakom oss. Familjen har utvecklats så mycket under den här tiden, visat styrkor som jag inte visste att någon av oss hade. Sanna har lång väg kvar, men hon mår bättre. Hon har skaffat en egen liten lägenhet och hon utbildar sig till undersköterska. Hon och jag har föreläst om våra upplevelser ett par gånger – vid ett tillfälle satt det över 300 personer i publiken, en otrolig känsla. Jag tror faktiskt att vi har möjlighet att hjälpa många andra i liknande situationer, bara Sanna tar det varligt.

Som mamma måste jag våga klippa banden nu och lita på att hon klarar sig själv. Det är inte lätt, jag har tvinnat dem stenhårt. För hårt. Alltid funnits där, städat upp och blåst på det onda. Jag såg inte det då, utan reagerade bara som vilken mamma som helst, men Sannas impulser att skada sig själv fick näring av vetskapen att hon var trygg i min hjälp. Hon behövde inte ta ansvar för det hon gjorde.

Vi har bara haft vår kärlek och vår oro att förhålla oss till, vår önskan om att skydda henne

Första gången hon skadade sig själv på behandlingshemmet ordnade personalen med sjukhustransporten, men inget mer. Hon fick åka ensam till akuten, svara på frågorna själv. Det gjorde henne rasande. Det kan låta hårt, men i slutändan är det det enda som får en människa i Sannas ångestvirvel att växa. Hon är den sista och viktigaste pusselbiten till att läka sig själv.

Beslutet att leva eller inte är hennes. Det kräver mycket för att en mamma ska kunna säga det högt. Men det finns inte så mycket mer jag kan göra. Jag önskar av hela mitt hjärta att hennes historia hade varit en annan och att vi hade fått den hjälp vi behövde tidigare. Det tog till exempel flera år innan jag och Mårten fick anhörigutbildning. Flera år där vi utan avsikt gjorde fel, sa fel saker, reagerade ”fel”. Men vi är ju inte professionella, vi är föräldrar. Hon är vårt barn och vi har bara haft vår kärlek och vår oro att förhålla oss till, vår önskan om att skydda henne.

Jag har krigat som en lejoninna mot socialstyrelsen, BUP och psykvården när de gång på gång sagt till mig att ”det här är inte riktigt vårt bord”. Varje gång har jag velat ställa mig upp och skrika ”Vem ska då rädda Sanna?”. Vem? En ung flicka som inte vill leva längre ska inte ramla mellan stolarna, det måste finnas resurser till skyddsnät och människor som har kunskapen att spänna upp dem.

Det jag känner starkt nu är att jag vill göra min röst hörd

Jag och Mårten lämnar snart Skåne och flyttar hem igen. Det värker av längtan i mig efter släkt och vänner. Anna stannar kvar, hon trivs så bra och hennes lägenhet ligger i samma hyreshus som Sannas. Det lugnar mig. Sanna säger att hon tycker vi gör rätt, hon vill skapa sig nya ramar, en egen grund. Det är en knappt förnimbar känsla av att saker och ting är som de ska vara, trots att ingenting egentligen är det. Livet blev som det blev.

Det jag känner starkt nu är att jag vill göra min röst hörd. Jag kontaktade Femina efter att ha läst chefredaktör Ulrika Norbergs krönika om en man som förföljde och ofredade hennes dotter. Jag kände hennes oro och ilska mellan raderna. Hon skrev att texten var till den mannen. Jag hoppas att han läste. Att han kände oro för att bli igenkänd, en unken skamklåda.

Min text är för Sanna och för mig, för andra mammor och ungdomar som inte vet hur de ska orka. Se den som en gnutta kraft i mörkret, en blinkande fyr. Vi finns här och vi funderar mycket på hur vi kan hjälpa er. Står upp, om än med darriga knän.

Mina sista rader kan jag kasta åt dem som släckte min dotters inre ljus. Ser ni hur vi samlar oss i varma, kärleksfulla rum? Här finns ingen plats för er. Backa tillbaka in i garderoben så att vi kan låsa om er. Och slänga bort nyckeln.


Av respekt för sin dotter har Maria önskat att vara anonym i texten. Både hennes och dotterns namn är fingerade i artikeln.

Över hela vår värld utsätts kvinnor dagligen för övergrepp av olika slag. I Femina kommer de till tals och berättar sina historier i en rad olika reportage. Vi måste bryta tystnaden och arbeta för en förändring. Här och nu och tillsammans.

AV KATARINA DANIELSSON

FOTO HELENE LINSJÖ

 

Läs mer:

Ulrika Norberg: ”Till dig som ofredade min dotter”

Psykologen: ”Det här borde alla veta om ångest”

Thordis blev våldtagen – nu har hon skrivit en bok med gärningsmannen

Se mer inspirerande innehåll från oss på Femina: