Det börjar med en text i Dagens Nyheter den 24 november 2017. Matilda Gustavsson, journalist på DN:s kulturredaktion, har skrivit ett reportage med rubriken: 18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp”, och till det den underliggande ingressen: ”Mannen har nära band till Svenska Akademien, och flera av händelserna ska ha ägt rum i lägenheter som ägs av Svenska Akademien: en i Stockholm, en i Paris”.

Reportaget slår ner som en bomb, med en smäll som hörs över hela världen och med tiden resulterar i att halva Svenska Akademien avgår, att Nobelpriset i litteratur inte delas ut 2018, och i den rasande debatt som följer ifrågasätts om Svenska Akademien över huvud taget kommer överleva som institution. Samma år utses Matilda till Årets Journalist och tilldelas Stora Journalistpriset.

Nu kommer Matildas bok, ”Klubben – en undersökning”, som tar ett större grepp på allt det som har hänt sedan texten först kom i tryck.

– När jag publicerade artikeln fick jag kontakt med en förläggare som tyckte att jag skulle skriva någonting längre. Min tanke då var att fördjupa mig i Jean–Claude Arnault, berätta hans historia och hans väg genom kulturlivet och människorna som har kommit i hans väg och hur han kunde nå fram till den position han fick, säger Matilda.

Hur tror du boken kommer att tas emot?

– Dels tror jag att man kommer att bli påmind om vad som faktiskt hände, det känns som om det redan har sjunkit undan en hel del. Jag tror också att man kommer bli upprörd över hur de faktiskt försökte tysta ner det hela, jag går nära inpå Svenska Akademien och den tystnadskultur som omgav den.

När förstod du att du satt på ett scoop?

– Det var när jag träffade en kvinna som berättade om ett övergrepp som var mycket mer än ett tafsande, det var en våldtäkt. I den stunden blev jag också väldigt rädd för att jag aldrig skulle kunna publicera det, ingen av kvinnorna jag intervjuade ville först gå med på att det de berättade skulle komma i tryck.

– Jean–Claude Arnault brukade beskriva sig som den nittonde medlemmen av Svenska Akademien, och det var han ju på sätt och vis och även om han inte hade så mycket makt som han skröt med, men bara det att han kunde hota med den var tillräckligt för att få kvinnor att göra saker, och inte göra saker. Han kunde skrämma dem till tystnad.

Var du själv rädd?

– Jag var lite rädd för att han när han förstod att det här var på gång skulle agera mot vittnen, eller mot mig. Jag tittade mig lite över axeln innan jag gick ut och in ur byggnader. Men jag fick inga hot, inget hände.

”Kulturprofilen” Jean-Claude Arnault.

Har du egna erfarenhet av sexuella trakasserier?

– Det är klart att jag har, men har själv känt mig lite gammal i relation till metoo, det som jag har accepterat och inte formulerade när jag var tonåring, hur jag kunde bli tafsad på och sexuellt kränkt, det kan jag tycka är nästan obegripligt idag. Då accepterade man bara villkoren, det var något man fick ta och man navigerade efter det, men det tror jag inte yngre generationer gör längre. Det tycker jag är fantastiskt.

Hur tacklar man en kollega som beter sig olämpligt?

– Jag tror det är lite lättare nu, efter metoo, man ska gå och prata med den personens chef. Jag vet att det kan vara skitsvårt att markera när det händer, jag vet själv hur jag har blivit helt blank i huvudet och inte kunnat säga något. Jag har aldrig lyckats slå till någon, men jag är imponerad av de som gör det. Anmäl och rapportera.

Vad tycker du att vi har lärt oss av händelserna på Forum, och efter #metoo?

– Jag upplever det som att vi kollektivt har fått en större blick, vi ser se här sakerna nu. En person som Jean-Claude, hur man förhöll sig till en person som tafsade på det där viset, som trakasserade kvinnor som han gjorde, det är mycket svårare att tänka sig idag. Vi har ett tydligare språk för det, vi kan säga att det inte är okey.

Hur kommer vi att se tillbaka på den här tiden om 5–10 år?

– Vilket grottsamhälle (ha, ha), jag tror faktiskt det, det är sällan man får uppleva en sådan mentalitetsförskjutning från en höst till en annan. Jag var till hundra procent själv del av det tidigare, jag var ingen förkämpe för att man skulle prata om sexuella trakasserier innan, metoo var en ögonöppnare för mig också. Jag tror att man kommer att se på tystnadskulturen runt Jean–Claude Arnault som en skev och skrämmande sak i historien.

Var det självklart att gå ut med detaljer, och hur ser du på balansen mellan förtal och fakta?

– Det var väldigt viktigt att vara konkret, att inte komma med svepande formuleringar om Jean–Claude Arnault som person. Det var som ett polisförhör, med noggranna vittnesmål om faktiska händelseförlopp, att belägga vad han utfört. Först hände det, sedan det, och sedan det.

Dök det upp historier du inte trodde på? Det har förekommit konspirationsteorier från Jean–Claude Arnaults fru, Katarina Frostenson, och Horace Engdal, att det har varit några kvinnor som har varit ute efter att hämnas på Jean–Claude.

– Den teorin är helt vansinnig för mig, eftersom jag vet hur det gick till. Det var inte självklart för någon av de här kvinnorna att ställa upp. Jag har följt dem i de här svåra besluten.

– Det Frostenson och Engdal gör är att de skapar desinformation, de planterar ett narrativ som inte går att belägga, det finns inga faktauppgifter som talar för deras version. Jag blev helt chockerad av det, det är så extremt, utan kontakt med verkligheten. Jag har gjort ett väldigt noggrant journalistiskt arbete. De har fel!

Jean–Claude blev dömd till fängelse för våldtäkt. Hur var känslan när han blev dömd?

– Det var en upprättelse för många, det var många som upplevde att domen handlade om just dem. Jag tror också att det har betytt mycket för människors tilltro till rättsväsendet, jag har själv alltid under min uppväxt trott att det nästan har varit omöjligt att vinna ett våldtäktsmål, om man inte råkat ut för en regelrätt överfallsvåldtäkt med jättemycket spår. Den här domen visar på att vi faktiskt har ett rättssystem som på många sätt fungerar. Det är ett bra budskap!

 

DET HÄR ÄR MATILDA GUSTAVSSON:

Ålder: 32
Familj: Gift, inga barn.
Bor: Stockholm
Yrke: Kulturjournalist på Dagens Nyheter, författare.
Aktuell med: ”Klubben – en undersökning” (Albert Bonniers Förlag)
Hobby: Läser böcker, dricker vin, träffar vänner, lagar mat.

 

LÄS MER: Allt du behöver veta om ”Kulturprofilen” Jean-Claude Arnault

LÄS MER: Så startade #metoo-rörelsen – allt du behöver veta

 

UTDRAG UR BOKEN ”KLUBBEN”:

Mira, 22 år.

” Till och från fick jag kraft att lämna och begärde att relationen skulle avslutas. Men efter varje sådan ansats insåg jag omöjligheten. Han sökte upp mig och ringde maniskt. Han sa att jag skulle vara ”bränd” i min karriär. Jag trodde honom. Jag kunde inte tänka utan att höra hans röst.

Jag minns när vi var på en stor middag hemma hos en känd kulturpersonlighet. Alla förstod min roll förutom ett äldre par: ”Jag visste inte att Katarina och Jean–Claude hade en dotter”, sa kvinnan. Alla tyckte det var väldigt roligt.

De flesta i kretsen var vana vid läget. Vissa av männen hade tagit över sina tjejer från Jean–Claude. Han brukade beskriva sig som den bästa skolan för unga flickor. Han hittade och ”lärde upp dem” innan de var redo för överlämnandet.

Och vid det laget hade jag köpt hans världsbild. Så när jag funderade över hur jag skulle komma helskinnad ur situationen var det främst den vägen jag kunde föreställa mig: att bli en gåva till någon av hans vänner. Kanske kunde jag skickas vidare till en bättre plats”.

”När jag till slut lämnade Jean–Claude var det för att jag fullt ut var beredd att avsluta mitt liv. Ingenting betydde något för mig längre. Ingenting utöver att komma därifrån.

När han insåg att jag menade allvar beskrev han mig som en ”cancer” som skulle utplånas. Han skulle stänga alla vägar för mig. Han ringde och var hotfull verbalt.”