MIRIAM WINROTH MONDRAGON

ÅLDER: 52 år.
BOR: Tegucigalpa, Honduras.
FAMILJ: Maken Alexis, sönerna Hjalmar, 16, och Gideon, 13 år.
GÖR: Projektledare inom människorättsorganisationen ASJ.
AKTUELL: Med boken Kärlek i våldets huvudstad (Libris) om Miriams liv, skriven av Berthil Åkerlund.

”MITT LIV skulle inte vara något värt, om jag inte får hjälpa andra”. Jag var 11 år när jag sa de där orden, men jag känner exakt likadant i dag. Då var jag en ängslig tjej, uppväxt i en trygg och kärleksfull familj i småstadsidyllen Piteå. Vi byggde kojor och cyklade ner till skogen eller sjön. Min barndom var sådan som jag tror att de flesta föräldrar önskar kunna ge sina barn.

När kompisarna hade popidoler som förebilder träffade jag mina i kyrkan: de starka, kvinnliga missionärerna i Afrika som körde jeep genom djungeln och vaccinerade barn. Min dröm blev att göra skillnad precis som de.

Tanken var att utbilda mig till läkare och sedan resa ut i världen. Jag satsade allt på studierna, men föll på mållinjen och kom inte in på läkarutbildningen. Jag fick hitta en annan väg mot målet, bland annat gick jag en u-landslinje och åkte på uppdrag med olika organisationer utomlands. Därefter läste jag spanska och fick dessutom upp ögonen för yrket kontakttolk.

SOM TOLK på en flyktingmottagning kunde jag vara nyanländas länk in i det svenska samhället och jag fick ta del av många öden, i allt från terapisamtal till förlossningar. Men samtidigt blev jag otroligt frustrerad i min roll som ”osynlig”, utan möjlighet att blanda mig i för att lösa problemen. Jag kände också att om något i stället kan göras på plats för att människor ska slippa fly så ville jag gärna vara en del av det.

1993 hamnade jag i Honduras huvudstad Tegucigalpa, som Sidavolontär och missionär med fokus på utbildning och alfabetisering i slummen. Mötet med människorna där imponerade på mig. Trots sin svåra situation och extrema fattigdom kämpade de för andra som hade det värre. Det kändes så meningsfullt att jag till och med tillbringade helgerna i slummen tillsammans med mina nyvunna vänner och medkämpar.

I Honduras är livet aldrig lätt, det har man accepterat

Även om första året i Honduras var ordentligt tufft är det också ett av mitt livs mest betydelsefulla år. Jag kom med vetskapen om att tillvaron kunde vara farlig, men till en början var jag naivt orädd och utmanade ofta ödet. Tills jag insåg allvaret … Det dröjde inte länge innan jag blev utsatt för överfall med diverse tillhyggen.

Det här var före internets möjligheter och ett telefonsamtal hem till familjen kostade 53 kronor i minuten, så det var mest brevledes som jag berättade om de dramatiska händelserna. Det var tur att min mamma, en kolugn västerbottning, hade inställningen ”Det hjälper inte att oroa sig, jag kan inte göra mycket mer än att be”.

Det fanns inte på kartan att jag skulle möta min framtida livskamrat i Honduras, men efter ett år lärde jag känna Alexis. Han har berättat att han tänkte ”Vad gör den här tjejen ensam i slummen? Jag måste se till att det inte händer henne något.” Vår gemensamma passion för att hjälpa andra förde oss samman och utvecklades så småningom till kärlek. Vi gifte oss och fick två barn.

ALEXIS ÄR ÄLDST i en syskonskara på 13 barn och fick mycket tidigt ta ansvar. Han är uppvuxen intill en soptipp och skulle lätt ha kunnat hamna i kriminalitet eller missbruk, som så många andra. Hans räddning var att han blev sedd och omtyckt av andra vuxna.

Mamman jobbade jämt och pappan satte sprätt på pengarna. Alexis skräck var att hans mamma skulle dö och lämna honom med alla syskon. Tyvärr har han mist fyra av dem som han nästan sett som sina egna barn. Två dog som små, hans 15-årige bror dog i blindtarmsinflammation och hans syster blev mördad i fjol när hon kom emellan i en gänguppgörelse.

Barn och unga i mycket utsatta områden får stöd genom ASJ:s arbete.

En konsekvens av att leva så nära döden som vi gör är att man fylls av tacksamhet över livet. Här i Honduras är det inte tabu att tala om döden. I Sverige är det ju få som sett en död människa, många drar sig undan de sörjande och en begravning planeras när det passar i almanackan. I Honduras stannar allt av där och då, alla som känner den döde eller hans familj kommer till likvaka och begravning och visar sitt deltagande. Det gör inte sorgen mindre smärtsam, men att ha många att dela den med är bra för själen tror jag.

De farligaste områdena i huvudstaden är kontrollerade av organiserad brottslighet, droghandel och kriminella gäng.

I PERIODER har vi bott i Sverige, bland annat när våra barn föddes, men sedan 2006 då jag anställdes på ASJ (lokal människorättsorganisation) har vi bott i Honduras på heltid. När jag kom hit var landet inte lika farligt som i dag, men de senaste åren har det blivit ett transitland för större delen av narkotikan som transporteras från Sydamerika till USA. Stora pengar är i omlopp, polis, militär och politiker är till stor del korrupta och detta tillsammans med en svag rättsstat har bidragit till att våldet eskalerat och nu skördar 10–15 människoliv om dagen.

Numera är jag projektledare i ASJ i ett team om 15 personer och 30 frivilligarbetare, advokater, psykologer, socialarbetare. Min avdelning Rescue arbetar numera inte bara med att hjälpa barn som utsatts för sexuella övergrepp, utan också med ungdomar i extrem utsatthet i några av de farligaste, gängkontrollerade områdena i huvudstaden. De kriminella ser inte alltid med blida ögon på att vi arbetar med barnen och deras familjer. De använder ibland barnen för att transportera droger (i skolryggsäckarna), hämta pengar eller begå brott, för att kringgå de mycket hårda fängelsestraffen.

ASJ:s inflytande i samhället medför också att jobbet innebär enorma risker. Personal har mördats och kidnappats, cheferna har livvaktsskydd och säkerhetsarrangemangen kring kontoret är stora.

Mitt engagemang är ett kall och en livsstil

Vår advokat mördades 2006, då han försvarade fattiga vakter mot ett korrupt vaktbolag. Veckan före jul utsattes en av mina kollegor och hans fru för ett attentat – en av livvakterna blev samtidigt skjuten till döds.

JAG, ALEXIS och våra söner bor tillsammans med Alexis tre yngsta syskon i stadsdelen La Leona, vid foten av berget El Picacho. Mitt hem är min trygga vrå, på en vacker plats med fantastisk utsikt. Även om det finns gäng i vårt område är hemma en plats där jag känner mig avslappnad.

Jag tänker att mod och engagemang smittar av sig

Det är klart att jag inte ger mina barn den fria barndom jag själv hade, vi är rädda om dem och släpper inte iväg dem ensamma till exempelvis idrotts- eller fritidsaktiviteter. Det känns å andra sidan som en förmån för oss föräldrar att få vara mycket tillsammans med barnen, och de tycker heller inte att det är konstigt eftersom alla deras kompisar lever i samma situation.

Mitt engagemang inom ASJ är inte mitt yrke, utan snarare ett kall och en livsstil. Men självklart är jag medveten om att vårt livsval inte är ofarligt. Det är jag och Alexis som gjorde valet att bosätta oss här, och den dag barnen önskar flytta till Sverige är vi lyhörda och även beredda på att flytta med.

Visst, på många sätt är det mycket svårare för ungdomar att växa upp här. Samtidigt är jag säker på att våra barn också påverkas positivt av att se hur vi hjälper andra, är generösa och har ett öppet hem. Och det är ju inte lätt att vara ung i Sverige heller, många ungdomar känner sig pressade och mår dåligt. Svenskar är jämfört med honduraner väldigt individualistiska och tänker helst på vårt eget. Allt ska helst vara lyckat och harmoniskt. I Honduras är livet aldrig lätt, det har man accepterat.

MIN KRISTNA TRO handlar om att ingjuta hopp i hopplösa situationer. ’Jag tror att man står tryggast i centrum av Guds vilja’, som en vän uttryckte det. Att vara kristen kräver ett visst mått av mod och jag tror att det är Gud som gett mig detta mod. Vill man ha förändring måste man våga ta vissa risker och jag tror att kärleken övervinner rädslan.

Det är inte jag och mina personliga mål som är viktigast i det här, det handlar om att få vara behjälplig för andra. Man behöver inte kalla sig kristen eller stå vid frontlinjen för att vara en skyddsängel för någon som har det svårt. Det finns så många fina vardagshjältar i vårt land, jag är inte unik på något sätt. Men under alla dessa år har jag fått vara med och rädda många liv – och jag tänker att mod och engagemang smittar av sig.

 

HONDURAS & ASJ

• Infiltration från mexikanska drogkarteller, gängkrig, korruption och en instabil politisk situation är anledningen till allt våld i landet.

• ASJ:s arbete är farligt både i fält i huvudstadens våldsammaste områden och i påverkansarbetet för rättvisa och mot korruption på högsta nivå.

• ASJ avslöjar orättvisor och korruption och drar fram de skyldiga i ljuset med hjälp av journalister, advokater, detektiver och revisorer. Detta faller inte i god jord, vare sig hos politiker, statens funktionärer eller företag, vilket gör att Miriam och hennes medarbetare får många fiender.

• Genom förebyggande program jobbar ASJ med barn som löper högst risk att hamna i gäng, missbruk eller tidiga graviditeter. Detta är barn som inte längre har några drömmar. Det viktigaste är att få dem att förstå att de är betydelsefulla och att de får känna att de är bra på något. En viktig biljett bort från brottslighet är såklart skolan.

• 2013 fick ASJ, tillsammans med polisen, spela en huvudroll i gripandet av Honduras värsta serievåldtäktsman genom tiderna. Detta visades i medier över hela världen.

Stöd till Miriams och ASJ:s arbete ges genom Läkarmissionen.

Berthil Åkerlund har skrivit Miriams spännande historia i Kärlek i våldets huvudstad (Libris).

AV FRIDA FUNEMYR

FOTO TORLEIF SVENSSON/LÄKARMISSIONEN

Denna artikel publicerades ursprungligen i Femina 09/2017. 

Läs även

Jennies son föddes med livshotande hjärtsvikt: ”Jag lyssnade på magkänslan och inte på läkarna – det räddade mitt barns liv”

Tinas son var missbrukare och tog sitt liv: ”Kan jag rädda ett enda barn så är jag nöjd”

My Skarsgård: ”Jag drack en flaska vodka om dagen”

Linas son föddes med obotlig sjukdom: ”Sorgen är vidrig – men har lärt mig tacksamhet”

Sofies mamma var alkoholist: ”Min barndom är dränkt i sprit och rök”

Mer läsning

Femina