Petter Alexis Askegren

Petter Alexis Askergren kommer klivande med långa steg på Stockholms centralstation, och inledningen till Strindbergs roman Hemsöborna fladdrar osökt förbi i huvudet: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”

Nu har Petter inget krus om halsen men handlingen i nya boken Min plats på jorden: Koster (Norstedts) utspelar sig i en övärld, närmare bestämt Kosteröarna på Västkusten. Och om nu Petter haft ett krus om halsen skulle det med stor sannolikhet klucka av ett kraftfullt rödvin gjort på druvan Nebbiolo, en druva han är mycket förtjust i (och har skrivit en bok om, Nebbiolo, så funkar det, med vännen Alf Tumble).

Ett yrväder är han hur som helst, en veritabel mångsysslare. Musiker och folkkär rappare, utbildad sommelier, entreprenör med restauranger och egna viner, föredragshållare och förfat­tare, pappa till fem barn och extremsportare (närmast väntar Ironman i Kalmar i höst med 3 860 meter simning, 18 mil cykel och 42 kilometer löpning), en vanlig dödlig kan få yrsel för mindre. När vi nu ses på ett fik på Centralen för en lunchintervju har han varit uppe sedan ottan, pratat i radio med Mix Megapol, tagit tåget tur och retur till Västerås för att hålla föredrag om varumärkesutveckling för en grupp företagare och på eftermiddagen väntar ännu ett föredrag innan han tar tåget upp till Åre dit han flyttat med familjen.

– Jag lever i något slags flöde, det måste flöda hela tiden, annars ruttnar jag, säger han med ett skratt. Och så sover jag grymt bra på tåg, det finns inget bättre ställe att sova på.

Men han har en plats där livet varvar ner, där lugnet infinner sig, och det är Koster.

– När jag kommer dit är det som att gå in i tunneln till Narnia, klockorna stängs av. Plötsligt har du inget begrepp om tid längre, när jag är där ute vet jag inte ens vilken dag det är efter ett tag.

Petter Alexis Askegren

Nu släpper Petter boken om barndomens ö Koster. Foto: Hugo Thambert/Norstedts

Har vuxit upp med Koster

Koster är barndom och ungdom, föräldrarna tog dit honom redan som spädbarn, släkten har sommarhus där sedan många år tillbaka. Petter fick lust att skriva en bok, en uppväxt- och ungdomsberättelse.

– Min barndom var lika spretig som jag är i dag. Det finns många lager och spår som leder åt olika håll. Men ett av de mest bärande lagren i mitt liv i dag är alltså den tid jag i barndomen tillbringat på Kosteröarna. Här lärde jag känna några människor som blivit väldigt viktiga för mig genom livet. Jag skaffade mig minnen. Upplevde spänning, glädje, rädsla, sorg, lycka och kärlek. De vänner jag fick där umgås jag med än i dag.

Men han ville också skriva en bok som skulle innehålla mat och vin och annat som intresserar honom – inte minst då akvarellmåleri.

– Min pappa målade mycket akvarell, och jag har tagit efter lite. Pappa var arkitekt och ritade mycket i yrket, men i målandet var han fri. Jag tänkte att jag skulle få till en bok där några av hans målningar också kunde få komma med, de är så fina, lite som ett äreminne över honom. Han var så usel på att marknadsföra sig själv.

– Jag ville också lyfta fram människorna, vännerna på ön, som har betytt så mycket för mig, de som kände mig långt innan jag blev känd som artisten Petter. Och så ville jag berätta om Koster, det är verkligen en fantastisk plats, med otrolig natur, vild och vacker med hav och klippor, där det mesta är naturskyddsområde.

Kosteröarna

Koster är Petters ställe på jorden. Foto: TT

Att ha kul är Petters motto

Förra året firade han tjugo år som artist, mycket har förändrats sedan starten.

– Om jag som tjugofyraåring sett mig sitta och göra radio i Mix Megapol, vara med i ett program som Så mycket bättre, köra ett cykellopp i tajta cykelbyxor i New York eller skriva en bok om Koster, hade jag inte trott mina ögon, det hade inte funnits på kartan.

– Men med åren har jag släppt alla attityder, jag har gått min egen väg, jag har gjort det jag har känt för, jag är mycket passionsdriven. Jag vill ha kul på vägen, det är mitt motto i livet.

För ett par år sedan flyttade han med familjen från Stockholm till Åre.

– Min fru Mikaela var inte lycklig när vi bodde i stan, hon är naturmänniska, älskar att åka skidor, springa och träna. Vi har varit gifta så länge, vi har så många barn ihop, det var viktigt att investera i oss. Det hade inte spelat någon roll om jag fixat en tolvrummare på Strandvägen med helikopterplatta, hon hade inte blivit glad för det. Och oavsett var jag bor så måste jag resa mycket i jobbet, jag kunde lika gärna utgå från Åre.

De senaste tjugo åren har han levt i en resväska, varit konstant på resa.

– Jag skulle ha jättesvårt att tända av om jag bodde på ett ställe hela tiden, jag är för rastlös för det. Vi har en lägenhet kvar i Stockholm, när jag är nere här jobbar jag som en galning, och uppe i Åre är det fullt fokus på familjen. Då lagar jag mat, mockar skit i stallet med barnen, åker skidor och hämtar och lämnar på skolor och dagis. När jag är med familjen så landar jag.

Petters nya skiva kommer i sommar

Till sommaren kommer skivan Varholms­gatan 1 ut (adressen till en musikstudio i Göteborg), i februari kom singeln Astronaut där några rader lyder:

Känns som jag står mitt i rusningstrafiken
Stänger av bruset ett tag

Och det skulle vart bra om du stod där ­bredvid mig

Mellan stjärnor och fyrverkerier
Allt som är kärt jag har flugit förbi det
Jag bär på mycket som jag trampade vatten
Väskan är tung så den skär genom axeln

– Jag kan ibland drömma att jag far som en astronaut runt en måne, en måne som då kanske är min familj. Jag har lätt för att måla upp bilder när jag skriver, jag tycker om att skriva så. Med åren har mina texter nog fått ett mer moget perspektiv, nu när jag har blivit fyrtiofem har jag börjat tänka mer över de stora frågorna, vad som är viktigt här i livet, vad ska man ta ut för riktning för det liv man har kvar. Det är sådant som kommer igen i mina texter nu.

De fem konserter i rad som han gav på ­Mose­backe förra sommaren ser han som ett slags bokslut.

– Nu kan och vill jag hitta på nya grejer, satsa på att gå den där målarutbildningen som jag har drömt om, och förhoppningsvis bli bättre på att måla akvarell. Och jag har redan börjat plugga italienska, jag älskar det språket. Några av mina akvareller har jag smugit med i boken, tillsammans med några av pappas. Han är grymt mycket bättre än jag, och en stor inspiration för mig.

Mångsysslaren Petter Alexis Askergren. Foto: Hugo Thambert/Norstedts

På ett ställe i boken citeras poeten Tomas Tranströmer:

” Jag har en föreställning om att varje människa har sin tyngdpunkt på en bestämd plats. Som en kula som rullar runt tills den hittar lägsta punkten, där den kan vila. För mig är platsen här. När jag står här på bryggan och ser ut över vattnet så känner jag att detta är min utgångspunkt.”

– Det är lite av den känslan jag vill förmedla med boken, det är så jag känner för Koster. Det där är också en grej som aldrig skulle ha hänt när jag var tjugofyra, att jag skulle citera Tranströmer. Min pappa pumpade mig alltid med kultur när jag var liten, och jag hatade det. Men det vände när jag blev äldre, det får jag tacka pappa för, han lade grunden till något jag inte förstod då. Nu brukar jag ta mig till Rönnells antikvariat en gång i månaden och brandskatta dem på böcker. Gunnar Ekelöf är en annan favorit.

– Jag brände skolan som ung, men som vuxen har jag har fått ett otroligt sug efter att lära mig nya saker. 2012 gick jag en kurs i socialpedagogiskt ungdomsarbete, efter det utbildade jag mig till sommelier och jag, som var helt värdelös i skolan, blev kurstvåa. Det var en skön revansch.

– Och vin är så spännande, en helt ny värld har öppnat sig för mig där. Jag vill ta ner vinet till marknivå, vindrickandet har varit så förknippat med cylinderhattar och adel, men det är bull­shit, vin är för alla, alla får säga vad de tycker.

Han har också fått en och annan sjöbuse på Koster att uppskatta vin.

– Min vän Håkan, som är en fantastisk fiskare, har börjat gilla vitt vin och gärna då Chablis. De räkor han fiskar upp och kokar är otroligt goda – med en Chablis till det, i en solnedgång på ­Koster – så mycket bättre blir det inte.

Någon memoar är Min plats på jorden: Koster inte, det förnekar han bestämt.

– Om det blir några memoarer, med jobbiga och snaskiga detaljer ur mitt liv, får de vänta tills jag ­sitter gammal och grå på Koster, säger han med ett skratt.

Förmodligen då i sällskap med ett stort glas rött – på Nebbiolo­druvan!

 

Vem är Petter?

Namn: Petter Alexis Askergren.

Gör: Artist, författare, sommelier, entreprenör i restaurang- och vinbranschen.

Bor: I Åre och Stockholm.

Familj: Gift med Mikaela, fem barn, 16, 13, 11, 4 och 2 år (det äldsta från en tidigare relation).

Ålder: 45 år.

Aktuell: Med nya boken Min plats på jorden (Norstedts), ny skiva, Varholmsgatan 1, och turné i Sverige.

Bonus: Petter har skrivit två böcker tillsammans med Alf Tumble, Vin: så funkar det och Nebbiolo: så funkar det.

 

LÄS MER:

Sanningen bakom Josefin Nilssons död – nu berättar systern Marie

Pascal Engman: ”Jan Guillou vägrade släppa ifrån sig mitt manus”

Susanne Skogstad, 27, lämnade fabriksjobbet och blev hyllad bokdebutant