Det är sommar 2019 och Rebecca Gerholt, 23, jobbar nattskift på Volvo Cars i Torslanda. Hon har ett aktivt liv; kallar sig själv arbetsnarkoman och lever för att umgås och festa med sina vänner. Men i det aktiva livet finns också en outgrundlig trötthet.

– Jag kunde sova bort ett helt dygn utan problem, jag slutade jobbet halv sju på morgonen och kunde sova tills jag skulle upp vid 23.00 på kvällen. Men det var liksom inget som var konstigt.

Rebecca Gerholt

Rebecca Gerholt, 23, har levt ett aktivt liv med vänner och kallar sig själv arbetsnarkoman, något som kom att förändras drastiskt under sommaren 2019. Foto: Privat

Förutom tröttheten fanns blåmärkena. En varm sommardag har hon på sig kjol när hon tar en promenad med en vän som kommenterar hennes blåmärken på benen. Han hade uppmärksammat hur folk tittade snett på dem.

– Han sa: “du kan inte gå runt så bredvid mig, det ser ut som att det är jag som misshandlat dig.” Och bad mig gå och ta prover för att se om något var fel.

Som att kroppen redan visste

Det togs blodprover och benmärgsprov för att utesluta att den levnadsglada 23-åringen hade drabbats av någon blodsjukdom. Den 19 juni, bara dagar senare, fick Rebecca Gerholt diagnosen på papper: akut myeloisk leukemi.

Rebecca säger att hon inte fick panik, det var som att kroppen redan visste. Hon är lugn och sansad. Självklar när hon pratar om sjukdomsförloppet. Men i tankarna fanns det en fråga hon ställde sig:

– Hur berättar man det här?

Rebecca Gerholt

Under sensommaren och hösten 2019 genomgår Rebecca cellgiftsbehandlingar och en stamcellstransplantation för att besegra cancern i hennes kropp. Foto: Privat

Hon får cellgiftsbehandlingar under hösten för att i november genomgå en stamcellstransplantation – Rebeccas enda chans att överleva den svåra sjukdomen. Men oddsen är inte på hennes sida.

I början av februari får Rebecca domen, cancern är tillbaka och den kommer att döda henne. Cancern står obesegrad.

– Så klart hoppades jag på det bästa, jag är alltid annars positiv till allt. Någonstans kändes det som att det var lönlöst och att jag visste hur det här skulle sluta.

A party to die for

Självklarheten låg istället på att anordna en stor fest, för stora fester har varit Rebeccas grej ända sedan hon var liten.

– Jag tog alla mina idéer jag någonsin haft på fester och la ihop det till en och samma gång. Jag ville ha välkomstdrink, mingel, festprogram, massa tal, quiz, roliga bordsdekorationer, skyltar, uppdrag under kvällen, beer pong, shuffle board, photo booth, gästbok, fotograf och en hashtag.

#A party to die for.

Den 20 mars firade Rebecca livet tillsammans med sina vänner. Foto: Privat

Allt i vitt och guld, precis som hennes bröllop skulle ha varit. På festen kom runt 100 vänner – men för många av dem kom beskedet om att fira livet innan hon dör som en chock. Det var bara ett fåtal som kände till att Rebecca var sjuk. Men när cancern var tillbaka och slutet var ett faktum så gick det inte att hålla hemligt längre.

– Jag skrev på instagram att jag inte var säker på om jag skulle gå ut med min sjukdom eller om jag skulle hålla allting hemligt tills det är över. Jag vill inte bli behandlad på ett annorlunda sätt och när man väl säger sanningen blir det till en verklighet.

Finns inga regler – men gråt inte

Livet skulle firas medan Rebecca fortfarande kunde – på festen fanns inga regler: tala med vem du vill, dansa, hoppa och sjung. Men gråta fick man inte göra framför henne. Någonstans där i all otur fanns lite tur, för hade festen tagit plats bara dagar senare hade Sveriges corona-restriktioner satt stopp. Det är veckor sedan nu, men Rebecca har fortsatt fira livet med andra högtidsstunder.

– Förra året fick jag inte chansen att fira varken midsommar eller kräftskiva eftersom jag var inlagd. Jag och mina närmsta vänner körde först kräftskiva och veckan efter firade vi julafton tillsammans. Och påsk, så klart!

Under 2019 gick Rebecca miste om flera högtidsstunder på grund av sin sjukdom som hon istället har firat med sina vänner under våren. Foto: Privat

Nu finns inte längre några vanliga dagar, alla är olika för Rebecca. Den ena dagen kan hon vakna pigg, en annan går hon inte upp ur sängen.

– Jag har olika ont varje dag, men väldigt ont i munnen. Att ha en vrickad fot är inte jättegött och jag kan inte använda kryckor just nu. Jag känner mig öm i hela skelettet. Men jag vill inte heller klaga för mycket.

Benen ger vika och kroppen sviker. Rebecca har fått acceptera att hennes kropp är sjuk.

”Jag tror inte det är smärtsamt att dö”

Finns det något osagt – eller något mer att säga?

– Jag känner att jag har fått säga allt det jag vill ha sagt till nära och kära. Njut av livet och ta inget för givet! Visa kärlek till alla som förtjänar det och häng inte upp er på småproblem. Be om förlåtelse och tänk inte på morgondagen.

Känner du någon oro inför att dö?

– Nej. Det som oroar mig är hur alla ska hantera det sen. Vem ska säga åt mina tjejkompisar att inte såra killar, vem ska skälla på dig när du druckit alldeles för mycket alkohol. Jag vet att de kommer lösa det – men det är väl det som oroar mig mest. Det enda kanske är smärtan jag kan vara orolig över, men den kan jag få lindrad. Jag tror inte heller att det är smärtsamt att dö, jag tror att det blir någon typ av frid.

 Läs mer:

Anna drabbad två gånger: Därför visar hon den ärliga bilden av cancer

Magdalena Forsberg om cancerbeskedet: ”Jag har fått ett extra bonusliv”