Rickard Söderberg: "Man måste själv vara den förändring man vill se"
RICKARD SÖDERBERG
ÅLDER: 44 år.
AKTUELL: Med operetten En nunna för mycket på Ystad Teater.
GÖR: Tenor, utbildad vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Pianistutbildad vid Göteborgs universitet. Debattör för HBTQ-, miljö- och kulturfrågor.
BOR: Malmö.
FAMILJ: Maken Anders.
UPPSÄTTNINGAR I URVAL: Orlando, Alcina, Rucklarens väg, L’Orfeo, Madama Butterfly, Trollflöjten, Lear.
På Twitter beskriver han sig själv som ”Operastjärna om dagen, Jediriddare på natten, Jesus och Judas, men oftast Anne på Grönkulla.”
Som en stor godispåse, alltså. Ett mischmasch av sött och salt, pråliga praliner, sura bomber och en litterär barnhemsunge som vågade drömma stort – trots att hon inte alls liknade en romantisk hjältinna.
Rickard Söderberg är allas vår Gaytenor (hans alter ego på Instagram), operastjärnan som omfamnar världen och möter ondska och elakhet med kärlek och humor. Sedan många år tillbaka står han med fötterna på två scener – den klassiska operavärldens och den folkliga musikalens.
– Jag har ju dessutom valt att ”vika ut mig” i tv-program som Let’s dance och liknande och det gillas inte av alla, konstaterar han.
Varför inte?
– Det finns en gammal inställning inom operavärlden om att man ska vara trogen sitt skrå. Den är hierarkisk och traditionsbunden på så vis. Men den har också en vilja att förändra och välkomnar alla som står utanför – hela divakulturen har ju en enorm inkludering. Vi behöver våra primadonnor, de som har en sådan konstnärlig integritet och gåva att man gärna står ut med divafasonerna eftersom de ger så tusenfalt tillbaka och bär hela föreställningar på sina axlar. Ta Maria Callas, till exempel. Stjärnor som hon föder min själ.
Går det att välja mellan opera och musikal?
– Det är ett lätt val. Jag landar alltid i operan, där finns mitt hjärta. Ingenting knockar mig så som opera gör. Den är mitt livselixir.
Vi möts i Rickards och maken Anders lägenhet i Malmö. Varje millimeter av bostaden osar av lusten till liv. Här dignar gröna växter från väggarna som i ett tropiskt akvarium, här hänger en gigantisk tavla från Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo-utställning, här är väggarna dramatiskt mörka och det stora, runda träbordet väntar på nya rollspelskvällar, stunder då de tillsammans med sina vänner förlorar sig i
fantasins förtrollade världar.
Jag hade min fristad på teatern, där var jag alltid välkommen och fick vara precis som jag ville
Just intresset för rollspel är anledningen till att makarna möttes och blev kära, de gillar att leva sig in i olika personligheter och att skapa en fiktiv historia tillsammans. Rickards favoritkaraktär i många år var en japansk geisha. Han har även en förkärlek för medeltida rustningar och fagra mör.
– Vi älskar att leka. Anders är helt filterlös. Han är den som vill vara i centrum och jag blir den torra och tysta bredvid.
Om det senare är svårt att tro, så bygger det enbart på fördomen om hur en ”kommunalt anställd tjänsteman med fackligt intresse” borde vara och bete sig. När tjänstemannen Anders själv sätter sig ner en stund och ger sig in i samtalet slår han snabbt hål på den ballongen och försvinner sedan tillbaka till källaren där han tydligen håller på att bygga ett helt nytt rollspelsrum.
– Jag har försökt att mediaträna honom men det går ju inte, han gör som han själv vill. Och det är skönt. Anders är totalt blank inför min offentlighet, inte ett dugg imponerad, ler Rickard.
Fördomar i alla dess former vet både han och Anders allt om. Rickard Söderberg är en dånande röst inom HBTQ-frågor och hans öppna engagemang och kritik mot motståndarna har haft ett högt pris. Paret har attackerats både fysiskt och digitalt, så till den grad att de nu lever med skyddad identitet och på skyddad adress.
– Vissa påhälsningar blev för mycket och vi lyssnade till slut på polisens rekommendationer. Den här lösningen förenklar livet och vi känner oss tryggare.
Vad är det som triggar hatet?
– Rädsla. Många människor är så rädda för förändringar, de är rädda för allt – sig själva till och med. De slåss och hugger mot andra och jag är väl på många sätt en utmärkt måltavla. Jag får mina snytingar, men jämfört med många andra offentliga personer, speciellt kvinnliga vänner, så är det ingenting.
Rickard möter gärna mörkret med rå och kärleksfull humor som inte väjer för några sorters heligheter. Så här kan det twitterskrivas om påven Franciskus och katolska kyrkan:
”Efter 4 minuter framstår Midnattsmässan från Rom mer som en show med Cher. Påven har redan haft sitt första klädbyte, altaret är som gjort av Versace och männen har rosa hattar. Snart lär Victoria’s Secret-änglarna komma insvassandes. Detta är sjukt gay.”
Och den betydligt mer oskuldsfulla sagoboken Snövit kan också få en släng av Söderbergssleven:
”Snövit är som en vanlig fredagskväll här hemma. Skäggiga bögar dansar, två av dem ligger med varandra i en överrock och nån jobbig dragqueen skriker i falsett och pajar parketten med sina stiletter.”
Bakom de kraftfulla raderna är han dock inte alltid så stark, tvärtom egentligen. Någonstans har en liten trötthet smugit sig in.
– Ju mer polariserat samhället blir, desto hårdare blir tonen. Var kommer allt raseri ifrån? Ingenting blir ju bättre eller varmare med ilska, det gör mig förtvivlad och jag vill inte vara en del av det. Jag får gå undan och hitta en ny strategi för världen, för just nu befinner den sig i en återvändsgränd.
Blir kampen svårare med åldern?
– På ett vis. Jag blir mer berörd av andras påhopp ju äldre jag blir … Det tar jättehårt. Mina strategier för att hålla näsan över ytan är att vara med min innersta krets av vänner och med Anders förstås, och sedan behöver jag vara ensam också. Ensam för att andas och tänka.
Rickard Söderberg växte upp i en förort till västkustpärlan Halmstad, en relativt liten stad där det fanns minimal förståelse för dem som stack ut. Och det gjorde han. Redan i femman lades sminket på och han tog dessutom beslutet att bli vegetarian – klasskamraterna kunde inte begripa varken det ena eller det andra.
– Skolan var en tuff tid. Det räcker med att säga så. Jag vill faktiskt inte lägga någon skuld på dem som mobbade mig så här långt i efterhand, de agerade bara utifrån den kontext de hade då. Och jag hade min fristad på teatern, där var jag alltid välkommen och fick vara precis som jag ville. I dag finns det väl en större acceptans kring individualitet i skolan men ungdomar har i stället en helt annan press på sig att leverera och vara filtersnygga.
Att Rickard trots allt kunde blomstra har han två ovärderliga kvinnor att tacka för – mamma Majvi och musiklärarinnan Ingegerd. Majvi som stod med fötterna stadigt på jorden efter uppväxten på den småländska bondgården och som gick genom eld och vatten utan så mycket som ett höjt ögonbryn. Snusförnuftig och rättskaffens i ordens rätta, positiva betydelse. När Rickard blev vegetarian bokade hon in både honom och sig på matlagningskurs. Och långt innan han själv hade tänkt berätta något om sin sexuella läggning så förekom hon honom med orden: ”Du gillar killar, va?” Och så var det med det.Om somrarna skickade hon iväg honom till folkparken med två insydda lönnfack i jackan: i det ena låg två enkronor så att han kunde ringa när han ville bli hämtad, i det andra fanns en hundralapp utifall hon inte svarade och han behövde ta en taxi för att komma hem.
– Mamma lärde mig vikten av att vara snäll, eftersom det inte finns något annat alternativ. Hon är min största förebild. Snällhet är så undervärderat, eller hur? Jag behövde aldrig använda den där hundralappen, inte en enda gång. Att få stöttning hemifrån är ovärderligt för en ung människa och både mamma och pappa accepterade mig precis som jag var.
Musiklärarinnan Ingegerd besöker Rickard än i dag för en fikastund när han har möjlighet. Tittar till och pysslar om.
– Ingegerd har jag också så enormt mycket att tacka för. Om inte hon hade pushat mig och slängt in mig i olika galna sångprojekt under min pianistutbildning så kanske jag aldrig hade satsat på sången. Hon skapade en lust och en vilja i mig som lade grunden för allt.
I sommar spelar Rickard egenskriven operett på Ystad Teater tillsammans med Kammar-opera Syd och står på scen tillsammans med Marianne Mörck och Sven Melander.
– Det här är ett projekt enbart av glädje och lust, vi får noll kronor i bidrag. Ystad Teater är en av Sveriges tre historiska teatrar och jag tycker att den är fantastisk. Det är femte året i rad som vi kör operett där och det är utsålt varje gång.
Vad gör du i framtiden?
– Jag gör allt det jag gör nu, men jag hoppas skriva mycket mer än vad jag hinner göra i dag.
Några barn har han och Anders bestämt att det inte blir. Det finns så många barn runt omkring dem som de mer än gärna älskar och bryr sig om och är ”roliga farbröder för”. Och sedan har vi ju den där kampen mot världens tillfälligt förlorade barn: nynazisterna, homofoberna, rasisterna, bakåtsträvarna, kvinnoförtryckarna. De som ställer till oreda i världen, oreda som svider ända in i själen. I Tanzania pågår till exempel en modern häxjakt på HBTQ-personer och i Brasilien beskriver presidenten sig själv som ”stolt homofob”. I amerikanska Alabama har man klubbat igenom en ny abortlag som fråntar kvinnor deras lagliga rätt till sina egna kroppar och i Ryssland hårdnar det redan stränga klimatet gentemot homosexuella. Främlingsfientliga partier växer i hela Europa.
Tappar du hoppet om människorna?
– Aldrig. Det går emot allt jag tror på. Men jag har nog blivit lite tystare, åtminstone tillfälligt. Allt som händer skapar oro och ledsnad, så är det ju. Men man måste själv vara den förändring man vill se. Vill jag ha en bättre värld så måste jag börja här och nu – gör jag inte det så kommer vi ingenstans. Så hoppas jag att så många som möjligt tänker och då blir vi starka tillsammans. Oavsett hur lång tid det tar, så är kärlek alltid större än hat.
Tips! Rickard leder Opera Sing-a-long i Prideparken, läs mer om det här.
AV KATARINA DANIELSSON
FOTO HELÉNE LINSJÖ, TT