Jag ringer upp Marie Nilsson Lind i Lummelunda, Gotland. Jag har just läst klart Josas bok – min berättelse, som Marie har skrivit. Det är berättelsen om systern Josefin Nilsson, men också berättelsen om Marie själv, om Ainbusk Singers och hur allting startade en gång på nittonhundratalet.

Det är en bok som bultar och bågnar av kärlek – sprakande, innerlig syskonkärlek och en alltigenom uppslukande kärlek till musiken – men också en bok om kärlek som går snett, om psykisk och fysisk smärta, om våld och depressioner och elchocker och rädslor som växer sig allt starkare genom åren.

– Det var så viktigt för min syster att få berätta sin historia, säger Marie. Hon hade börjat skriva i sitt kollegieblock, texter som baserades på minnen och dagboksanteckningar från förhållandet med den manliga skådespelaren, som hon blev misshandlad av, både psykiskt och fysiskt.

Begick självmord

– Men Josa gick bort innan hon hann slutföra boken, och för mig blev det som ett heligt uppdrag att få den klar, för min Josa, Josefin. Jag försöker också berätta hela Ainbusks historia, vad som hände oss utifrån vår uppväxt.

Josefin Nilsson dog den tjugonionde februari 2016, fyrtiosex år gammal. Dödsorsaken skrevs först som förstorat hjärta i kombination med en feldosering av smärtstillande tabletter, men när Marie fick obduktionsrapporten några veckor efter begravningen stod det: Självmord.

– De hade hittat ett femtiotal morfintabletter i Josas mage, säger Marie. Hon hade just opererat höften och fått en ny höftkula och hade svåra smärtor som hon fick morfin mot. Josa mådde inte bra av morfinet, hon fick ångest och paranoida tankar, men samtidigt hade hon ju så ont.

Ainbusk singers

– Jag kommer aldrig att få veta om hon tog tabletterna medvetet eller om det berodde på en psykos. Många som får en psykos upplever en så outhärdlig situation att de måste fly ifrån sig själva. Det här är något som följer mig och alltid kommer att följa mig.

Marie skriver om den unga Josefin, som inte liknade någon annan, en urkraft med en sällsam utstrålning, ”ett stjärneljus” med ”en livslust, som var så stark att den lyste om henne”. Hon skriver om hur hon som storasyster (sju år äldre) också var lite orolig för lillasystern, hur ett sådant ljus skulle kunna bli för starkt för många, att hon måste försöka skydda lillasystern mot mörka krafter i omvärlden: ”Gubbarna blir gubbsjuka, fruarna blir svartsjuka, kvinnorna blir avundsjuka och ynglingarna får kåtslag.”

– Hon var ju så ung när hon slog igenom, hon var bara femton år när Ainbusk startade, och sedan gick det gick så fruktansvärt fort utan några naturliga trappsteg som gymnasium, körkort, och annat som en vanlig tonåring gör.

– Som tjugoåring hade Josefin slagit Sverige med häpnad, hon utsågs till landets främsta komedienne, alla ville ha en bit av henne. Samtidigt var hon ju både naiv och oerfaren på många plan, hon var ett naturbarn, en begåvning som inte skolats fram.

Dramatenskådespelaren

Marie minns hur den uppburne skådespelaren tog Josefin i famn första gången de sågs, i en kö till Café Opera en kväll.

– Han kastade sig över henne, kysste henne passionerat, det var som på film.

Josefin blev förförd, förälskad, bländad av den grandiosa uppvaktningen.

Marie Nilsson Lind Josas bok om systern Josefin Nilsson

– Han var ju så otroligt charmerande i början, och rolig, han kunde hålla hov på vilket ställe som helst, var en lysande skådespelare både på och vid sidan av scenen. Josefin sveptes med, gav sitt hjärta fullt ut, det var ju också det som gjorde det så svårt för henne att få tillbaka det, när han började visa andra sidor av sig själv. När han började mobba, manipulera och håna henne inför henne själv, inför honom, inför andra.

Marie skriver om hur skådespelaren säger till Josefin att hon är en ”sopa på scenen” trots att hon spelar för utsålda hus. Han viskar ”grisfarmarfitta” i hennes öra, direkt efter att hon har klivit av scenen och tagit emot stående ovationer från en fullsatt salong.

– Josefin ville berätta hur allt det där fick henne att bli paralyserad av skräck och självförakt, säger Marie. Och hur man behåller det för sig själv, döljer det för andra, och även för sina närmaste; skammen, skulden, rädslan är för starka. När någon man älskar förvandlas till ett monster, kan ens inre tömmas på all sin kraft, på allt ljus, på lusten till liv.

Fick PTSD

– Det var det som hände Josefin, hon läkte aldrig riktigt efter den där relationen. Med åren växte rädslan inom henne, hon blev rädd för att stå på scenen, hade spöken i huvudet som sa att hon inte var någonting värd. Hon var rädd för folk som höjde rösten, rädd för kärleken, hon hade det svårt att få relationer att fungera efter det.

– Jag vet att hon drabbades av PTSD (posttraumatisk stress), det kan ligga och gro genom åren, det sätter sig starkt i kropp och själ. Hon började tappa håret, ingen visste varför. Det var så tufft för henne.

Maries egen resa genom livet har heller inte varit enkel, Marie som under början av sin uppväxt bara hade pianot som enda vän.

– Under min uppväxt och tonårstid var jag förtvivlad, jag var en sådan som försökte ta livet av mig och fick anorexi. Pianot blev min räddning, min pappa köpte hem en stor flygel och det var enormt för mig, det kändes som något värt att leva för. Sedan kom min lillasyster som inte bad om ursäkt för någonting, och sjöng så rutorna skallrade, och jag spelade med henne. Josa och jag hittade varandra i det där – som systrar och artister.

”Jag är högkänslig”

Hösten 2011 flyttade Josefin och Marie tillbaka till Gotland, efter några hårda år där båda två kämpat med utmattning och depression på varsitt håll.

– Jag hade varit inlagd på Sankt Görans psyk i nästan ett år, läkarna konstaterade att jag led av kronisk depression, stark ångest och var suicidal. Jag är också högkänslig, vilket är bra när jag skriver och står på scen, men kanske inte annars. Jag hade testat en massa varianter av terapier, mediciner och fått elchocker i flera omgångar (som inte hjälpte).

– Jag och Josefin flyttade samman i ett litet hus, vi tröstade varandra. Vi orkade nästan inte leva, men det vi hade, det var vår enorma kärlek till varandra.

Där fanns också Magnus Lind, Maries man sedan 1990, som då fortfarande bodde kvar i Stockholm.

– Jag träffade Magnus första gången då vi letade efter en dragspelare till Ainbusks show på Göta Lejon, More Amore (som sågs av över 100 000 och blev Ainbusks stora genombrott). Och där kom han till Göta Lejon, över etthundranittio centimeter lång och med dragspelet på axeln, och jag tänkte att här kommer mannen i mitt liv. Och så blev det, jag är så kär i honom.

– Jag hade länge försökt få honom att flytta över till Gotland, men det var svårt, han är urstockholmare och tyckte att ”näe, sitta och titta på det där strecket” (horisonten), roligare kunde man ha. Men nu har han i alla fall flyttat till Gotland, och börjat måla … horisonter, ha, ha.

TV-dokumentär

Förra året kom dokumentären Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är som fick ett enormt genomslag, inte minst genom hashtaggen, #brinnförjosefin. Skådespelaren fick lämna den teater han spelat på.

– Men när Josefin började skriva på den här boken var det aldrig fråga om att hon var ute efter hämnd, hon ville bara få berätta sin historia och lyfta frågan om våld i nära relationer till ett mer allmänt plan. Hon ville få upprättelse, hon kunde inte släppa det som hänt, det var som att hon var fångad och sårad in i själen.

Det har inte varit lätt för Marie att skriva klart boken.

– Att ta tag i det här har varit som att vara på en begravning och aldrig komma därifrån. När jag skrivit har alla minnen, all kärlek, all värme kommit tillbaka. Först sörjer man som en dåre, gråter i ett år. Men jag har skrivit i etapper, samtidigt som jag arbetat med en föreställning Mina drömmars land. Det är den första utan Josan, det har också varit tufft, varje gång jag sätter mig vid pianot kommer alla minnen tillbaka, musiken kan man inte värja sig mot, det är som en spik i hjärtat.

 

Marie Nilsson Lind

Gör: Musiker.
Ålder: 58 år.
Bor: Lummelunda, Gotland.
Familj: Gift med musikern Magnus Lind.
Aktuell med: Josas bok – Min berättelse (Kaunitz-Olsson förlag), föreställningen Mina drömmars land.

AV KENNETH GYSING

FOTO HANNA HERMANSSON, STIG HAMMARSTEDT, HÅKAN PERSSON & TT

Hit kan du vända dig!

Om du själv har självmordstankar är det viktigt att du inte håller dem för dig själv – prata med någon om hur du mår, antingen någon du har förtroende för eller med en person via en stödlinje. På Mind.se kan du chatta med självmordslinjen, du kan även ringa och prata med någon på telefonnummer 90101. Telefonlinjen är öppen mellan 06 och 24 varje dag.