sissela kyle

Senast Sissela Kyle stod på scen med egen show var hon kring 50 och led av dödsångest. Livet kändes förgängligt och varför skulle hon ens försöka när allt ändå var förutbestämt att ta slut? Hennes pappa hade just lämnat jorden och den gyllene medelåldern hade tillfälligt försatt henne i en tanke om att vara överflödig. Showen fick den ödesmättade titeln ”Dina dagar är räknade”.

Alla åldrar finns i mig nu. Jag är både barn, ung och medelålders, ibland är jag uråldrig

Nu är hon 62 och ställer sig i rampljuset igen med helt andra känslor. Sedan senast har barnen lämnat boet, hon själv har flyttat till en ny lägenhet, hon har blivit mormor, förlorat sin mamma, förlorat en vän, varit teaterdirektör, kvinnorättskämpe och bankrånare (de två senare i fiktionen, i hyllade tv-serierna Fröken Frimans krig och Enkelstöten).

– Alla åldrar finns i mig nu. Jag är både barn, ung och medelålders, ibland är jag uråldrig. Jag har en känsla av att vara tidlös och den här gången är det så mycket mer lustfyllt att stå på scen, även om jag samtidigt är medveten om att jag är tio år närmare mitt eget slut.

sissela kyle intervju

Sissela bjuder hem och släpper in oss nära inpå livet.

Ganska nyligen lämnade hon sitt hem sedan 30 år, den vackra sekelskifteslägenheten på Södermalm där barnen växt upp, för en betydligt mindre och toppmodern lösning i samma stadsdel. Efter en storrensning har hon bara prylar kvar som hon verkligen vill ha och hon älskar att stå i hörnet av vardagsrummet med fönster från golv till tak och se på båtarna som tuffar längs Norra Hammarbyhamnen. Hon känner sig fri, nyfiken, lycklig.

Väggarna i hallen har hon målat mörkt plommonlila, i bokhyllan trängs Karen Blixen och Sigrid Undset med John Lennon och Margaret Atwood, Linda Skugge och mamma Gunhild Kyles Gästarbeterska i manssamhället.

Soffan är röd, den lilla udda samlingen av flodhästar tronar på en egen hylla precis som de många Guldmasken-statyerna. Här och var på golvet syns små bevis på att det ibland kommer en mycket liten gäst på besök: en dockvagn, en gunghäst, ett trött gosedjur.

Barnbarnet Stella är en ny fyr i Sisselas liv, bara man nämner den lillas existens ser Sissela ut som att hon äter en stor bit choklad, blundar och njuter.

Du har lämnat uppdraget som chef för Parkteatern, känns det som en befrielse?

– Ja, det gör det faktiskt. Att vara chef innebär väldigt mycket administration och jag är lite för kreativ för det. Men det var fyra fantastiska år för en absolut enastående teater och jag älskade varje sekund.

Jobbet fick hon via sin nära vän Benny Fredriksson, dåvarande chef för Stadsteatern. Benny som hon träffat som ung på Scenskolan och som alltid gjort intryck med sitt glada humör, sin nyfikenhet och kunskapstörst.

Samma Benny som tackade livet varje morgon han vaknade, som prisade tomatsoppan i skolköket som ingen annan kunde äta och som decennier senare, i samband med metoo-vågen, pekades ut som en tyrannisk chef, avgick, drabbades av depression – och i mars 2018 tog sitt liv. Sissela ägnade honom ett stort kapitel i sitt Sommar-prat i P1 i år och hon kritiserade öppet mediernas agerande – löpsedlarna, förvanskningarna, den urskiljningslösa spridningen.

– Det var en fruktansvärd tid. En dag stod det ett citat på en kvällstidnings löp att Benny hade ”varit som en liten Hitler”. Vilken seriös tidning sätter det på en löpsedel? Det spelar ingen roll att någon slängt ur sig det, men att i tryck likna en svensk teaterchef vid en av världshistoriens största massmördare är ju … Ja, vad ska man säga? Och andra påståenden som spreds visade sig vara lögner, men allt satte sig i Benny.

Sissela

Även mammas sista tid i livet går det att göra komik av – med fingertoppskänsla.

Du har haft starka skuldkänslor, tänkt att du borde ha gjort mer?

– Ja, så som alla tänker när någon tar sitt liv. Jag har insett att jag aldrig skulle ha kunnat rädda Benny även om jag hade försökt, för han blev så sjuk, men för min egen skull borde jag ha gjort något. Jag kunde ha höjt rösten mer och berättat om hans goda sidor. Ingen chef är perfekt, men han var inte den usla person som medierna spred ut att han var. Och han blev en del av metoo fast han inte var det och det satte de personer som ville stå upp för honom i ett hopplöst läge. Vi var flera som uttalade oss men det var en balansgång eftersom det var lätt att utmålas som kritiker av rörelsen på samma gång. Det är jag inte. Metoo är nödvändig i syfte att sätta ljuset på machokulturen, men media tog bollarna och kastade dem snett. Det var media som gick vilse – inte metoo.

Tror du att hans död kommer att göra skillnad i framtidens mediedrev?

– Ja, det hoppas jag. Det tror jag. Här har vi en verklig människa som tog så illa vid sig att han valde att sluta leva. Det blir inte värre än så.

Fram tills nu har Sissela inte kunnat förstå hur man kan drabbas av ett sådant mörker, men nu kan hon i viss mån göra det.

– Det är förstås åldern, saker som har hänt inuti mig själv. Döden känns inte så fruktansvärd som den gjorde när jag var ung. Men paniken en människa måste känna före ett sådant beslut är hemsk att tänka på, samtidigt som jag blir arg … att begå självmord är ju en enormt egoistisk handling.

sissela kyle

Nya showen ”Etta på listan” är igenkänningshumor om våra eviga behov av att göra listor.

Nu är Benny en av de människor som Sissela bär med sig inuti, som färgar henne som person. Här finns också mamma Gunhild, Nordens första professor i kvinnohistoria som blev 94 år och som var så skarp, så rolig, så frän.

– Mamma var en kritisk människa som oftast sade sin åsikt och det kunde hända att hon kom på kant med människor. Men hon var också vänlig och mycket humoristisk och hon var briljant, absolut briljant. Inte en kvinnokämpe på det viset vi kallar kvinnokämpar i dag, men hon satte ljuset på historiska företeelser där kvinnor utstått svårigheter och orättvisor på grund av sitt kön. Hon skrev till exempel tidigt om kvinnorna inom järn- och stålindustrin. Jag tror hon skulle ha uppskattat metoo, grundidén i rörelsen, men hon skulle inte ha gillat hela kommersialiseringen av den.

Mammans sista tid

Mamma Gunhild levde sin sista tid på vårdhem och Sissela satt ofta vid sängkanten och läste för henne. Då och då kom det någon sträng kommentar från ”det lilla skrynklet” i lakanen. Eller ett önskemål såsom ”man kan faktiskt vilja ha en kopp te även om man är döende”. Sissela delade med sig av mammans allra sista kommentar i sommarpratet:

– Jag flyttade en stol i rummet och lutade mig över henne i sängen och sa att det bara var jag som hade flyttat en stol. ”Varför berättar du det för mig?” frågade hon. ”Jag trodde att du undrade och ville veta.” sa jag.

”Detta ständiga flöde av information”, svarade hon.

– Det är så fantastiskt och så typiskt mamma. Hon satte fingret på hela tidsandan bara genom den lilla markeringen. ”Detta ständiga flöde av information.” En sån ridå!

sissela kyle

I ”Enkelstöten” spelar Sissela och Lotta Tejle två bakrånare.

Sissela möter nu sin publik på Scalateatern och de får ta del av allt som pågår i hennes huvud, utifrån olika rubriker och funderingar. Vad är plikt, egentligen? Och vad betyder det ”att vara sig själv”? Hennes förhoppning är att man ska gå hem om kvällen med nya tankar och en känsla av att ha suttit runt en lägereld och haft det trevligt. För sin egen del har hon tänjt på gränserna med både text och musik, hon vill inte göra det enkelt.

– Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för sådana här saker. Teater är oerhört slitigt och kräver fullständig koncentration. Och dessutom stressen av att veta att man måste hålla sig pigg och frisk hela vägen. Men det enkla svaret är förstås att det handlar om lust. Lusten till skratt och innerlighet, lust till publiken.

Lever som särbos

En ständig stöttning och ett villigt bollplank har hon i särbon Per Naroskin, psykologen som hon mötte på en fest för 14 år sedan och inledde ett samtal med som ”fortfarande pågår”. De har medvetet valt bort ett gemensamt hem, det familjekapitlet har de redan läst båda två och nu värnar de om sin egentid lika mycket som att vara tillsammans.

SVT-serien "Fröken Frimans krig" handlar om 1900-talets tidiga kvinnokamp. Här med Sofia Ledarp.

– Vi har så roligt när vi ses, vi berikar varandras liv. Det är bara fem minuter mellan oss så det är enkelt att träffas när man plötsligt längtar eller behöver det. Men det är också helt okej att säga att man vill vara ifred en kväll. Jag och Per träffades så sent i livet så det är ingen som försöker göra om den andre. Vi är som vi är.

Har du landat mer i din ålder nu än vid 50?

– Jamen, det är ju det här med ålder som är så märkligt. Man slutar inte att vara ung bara för att man blir äldre, eller hur? När jag träffar mina väninnor som jag känt hela livet, ser deras rynkor och hör hur de klagar på ryggvärk och diskuterar pension och barnbarn så ser jag inte dem som bara den ålder de är i, de är ju alla åldrar som jag har känt dem. En gång kom det däremot en ny kvinna i vår ålder på ett kalas och då tänkte jag på henne som en tant. Det roliga är ju att hon förstås tänkte detsamma om oss, att vi bara var ett gäng gamla tanter.

Vi går inte ur tiden, vi fortsätter att vara i den på olika sätt och i olika sinnen

Sissela Kyle ler och utstrålar verkligen alla sina åldrar. Hon är flickan med busögonen, tonåringen med teaterdrömmar, mamman med småbarn på höften, kvinnan som gifte sig och skiljde sig, kvinnan som mötte en ny kärlek, dottern som förlorat sina föräldrar, mamman som blivit mormor, väninnan, komikern, skådespelaren, chefen, frilansaren.

– Man brukar ju säga att människor ”går ur tiden” men det tror jag inte är hela sanningen. Vi går inte ur tiden, vi fortsätter att vara i den på olika sätt och i olika sinnen. En del blir till och med mer närvarande efter sin död. Det är verkligen något att fundera över.

SISSELA KYLE

ÅLDER: 62 år.
GÖR: Skådespelerska, komiker.
BOR: Stockholm.
FAMILJ: Barnen Hjalmar och Martina, barnbarnet Stella, 1 ½ år. Särbon Per Naroskin.
AKTUELL: Med egna föreställningen Etta på listan på Scalateatern, Stockholm. Våren 2020 åker hon på turné med föreställningen.

 

7 SNABBA

ÄTER: Gärna Janssons frestelse.
DRICKER: Champagne.
LÄSER JUST NU: Manus, bara manus.
STÖRSTA RÄDSLAN: Inskränkthet och egoism.
TANKAR OM TRÄNING: Att jogga på Hellasgården är etta på träningslistan.
ÄLSKLINGSSTAD: Göteborg är min längtans stad. För evigt.
PÅ ÖNSKELISTAN: Det är hemligt.

 

AV KATARINA DANIELSSON

FOTO ANNA-LENA AHLSTRÖM, MARKUS GÅRDER