Stellan Skarsgårds svar om arvet till barnen

Orsaken till att Femina en februarieftermiddag sitter på Melanders fisk i Söderhallarna i Stockholm och talar om död och förgänglighet med Stellan Skarsgård är den norska filmen ”Hopp”, en verklighetsbaserad film om hur allvarlig cancer slår ner i en familj under en julhelg. Men det är också en sjukdom som skådespelaren själv har tvingats uppleva på nära håll när hans ex-hustru My Skarsgård drabbades av livmoderhalscancer för runt femton år sedan.

–  Vi hade ju en massa barn tillsammans och då blir det en väldigt speciell situation. Man känner en blandning av att man inte kan göra någonting, samtidigt som man ska försöka sköta det praktiska och kunna hantera den sjuka människans ångest. Folk hanterar det väldigt olika, säger Stellan Skarsgård.

Hans delvis fatalistiska hållning gör att han inte går och kollar sig. Att ha haft cancer i familjen har inte påverkat skådespelaren som blir 70 nästa sommar, och han har inte tecknat ned några önskemål om sin egen begravning eller regisserat slutet. 

–  Någon gång ska vi alla dö. Livet är ett lotteri och man får ta tag i det om det händer. Jag går inte och oroar mig i förväg, säger han och skrattar till mellan tuggorna. 

– De kan spola ner mig om de vill. Jag kommer ju inte att vara med. Om ungjävlarna vill ha nåt får dom designa det själva.

Vännen fick tre månader att leva

Men det finns ett allvar bakom. 

Redan när ”Hopp” hade premiär på filmfestivalen i Toronto i höstas stod det klart att det inte handlade om en ”vanlig roll” eller en dag på jobbet för en av landets mest uppburna skådespelare men om en privat och nära vänskapsrelation till filmens regissör och hennes familj. För några år sedan fick den norska filmskaparen Maria Södahl en jul veta att hon hade lungcancer. Hon tillfrisknade för att vid nästa jul få beskedet att cancern spridit sig till hjärnan och att hon hade tre månader kvar att leva.

– De som överlever den typen av tumör är så få att dom inte är statistiskt räknebara, säger Stellan Skarsgård som mirakulöst nog fick behålla sin vän, Maria Södahl opererades och tillfrisknade.

Södahls man heter Hans Petter Moland. Han är också regissör och en av Stellan Skarsgårds bästa vänner sedan 30 år tillbaka.

– Jag visste ju om att hon var sjuk, jag fick rapporter. När Maria häromåret frågade om jag ville läsa ett synopsis tänkte jag ”vad fan, ska hon skriva om sin egen sjukdom?” Det är ju svårt att skriva om egna saker. Men hon hade tagit ett friskt grepp, det var inget ältande utan en beskrivning av vad som hände under den julen. Från att hon fick beskedet till nyår när hon skulle opereras. Och det handlade inte bara om cancer utan också om hur livet förändras i en familj med sex barn och hur man ser tillbaka på livet; vad gjorde vi rätt? vad gjorde vi fel? vad hände med kärleken?

Måste behålla proffsigheten

Andrea Braein Hovig spelar den kvinnliga huvudrollen och Stellan Skarsgård den manliga – som är ett porträtt av kompisen Hans Petter. Eller?

– Nej, jag har försökt att inte vara Hans Petter. Men jag sa till honom att om folk tror att jag är han i filmen, så får han ett bättre rykte nu.

– I den här branschen, är du ett proffs så är det inga problem. På ett plan kan det kanske uppfattas att det är han, men det beror mycket på vad ni skriver, säger Skandinaviens kanske mest kände skådespelare som är luttrad efter 50 år i strålkastarljuset.

Sedan debuten med TV-serien ”Bombi Bitt och jag” 1968 har det blivit snart 150 roller i filmer och TV-serier över hela världen. Priserna har regnat över honom, det började med ett skådespelarpris för ”Den enfaldige mördaren” på filmfestivalen i Berlin 1982 och nu senast en Golden Globe för bästa biroll i TV-serien ”Chernobyl”. Det där med priser är han dock lite kluven till.

– Jag klarar mig ändå, säger han, men medger:

– Fast när man väl vinner finns det en liten osäker pojke därinne som blir glad. Ett pris är inget mått på min kvalitet men det är ett tecken på uppskattning, konstaterar Stellan Skarsgård som med sina dryga 190 centimeter har svårt att göra sig osynlig i offentliga sammanhang. Man ser honom, helt enkelt. På filmfestivalen i Venedig förra året när han tog en drink i baren på hotell Excelsior omringades bordet snabbt av fans som ville ta selfies med den reslige svensken.

Stellan tycker det är trevligt att folk på gatan i förbifarten kan komma med ett ”tack för Chernobyl”, men han tycker inte om att bli igenkänd.

– Det är jobbigt. Men jag vet ju att folk känner igen mig var jag än är, och ibland vill jag vara ifred. Men om nån kommer och ber om en selfie så kan det vara okay. Och det är bättre i Sverige än i USA till exempel. Under flera år åkte jag inte tunnelbana, men så bestämde jag mig för att så illa får det inte bli, så nu åker jag tunnelbana igen. Och jag går inte ut och festar som förr. Med sociala medier är man ju numera påpassad hela tiden.

Skilde sig efter 30 år

Efter över 30 års äktenskap och sex gemensamma barn skilde sig Stellan Skarsgård från My Skarsgård 2007. Två år senare gifte han sig med Megan Everett, med rötter på Irland, som han idag han två söner tillsammans med, sju och tio år gamla. Filmstjärnan konstaterar med ett skratt:

– Under 40 år har jag bara jobbat runt fyra månader per år, jag har ju haft en massa barn att ta hand om. Det verkar som om jag får fortsätta med det.

Och hur känns det att åter ta små barn till skolan och hämta de efteråt? Frågan möts med ännu ett skratt.

– Det tycker jag att jag hållit på med i evigheter så jag har ingen ny känsla inför det.

Barnen har alltid följt med på filminspelningar runt hela världen. Om det är detta som har fått fyra av dem att själva vilja bli skådespelare ska vi låta vara osagt, men Alexander, Gustaf, Bill och Valter har framgångsrika internationella karriärer. Hur det än är med yrkesvalet har pappa i alla fall hjälpt dem med filmintresset. Han har berättat hur han en gång placerade den första kullen av barn framför TV:n och satte på en VHS med Akira Kurosawas ”De sju samurajerna”. Här fanns någonting att bli inspirerade av.

Har barnen blivit hjälpta av att heta Skarsgård då? Nja, Gustaf sa en gång att ”det gör det lättare att komma in genom dörren, men sedan blir det desto svårare att bevisa att vi kan någonting”.

Stellan själv hävdar att han inte har pushat dem i någon riktning – har de velat ha råd har de fått det, men han har aldrig prackat på dem någonting.

Hinner du se allt som sönerna gör utomlands?

– Nej, jag försöker, men jag ligger efter. Men jag träffar dom ofta, de bor ju på Söder.

Även hustrun Megan är involverad i filmindustrin, inte minst som manusförfattare. Nu under våren skulle hennes och den kinesiske regissören Ran Huangs film ”What Remains” ha spelats in i Finland och i Sverige (där också sonen Gustaf hade en roll) men de finansiella återverkningarna av coronaviruset har satt stopp för detta. Det gör dock inte att Megan blir sysslolös.

Gör bara saker på lust

Hon har en mängd projekt på gång, både filmer och TV-serier, berättar Stellan Skarsgård som själv inte har några tankar på vare sig pensionering eller åldersnojor.

– Det skall jag kanske fundera på… så fort jag känner att jag börjar bli gammal.

Han säger att han numera bara jobbar när han tycker det är kul. Under 2020 har han ett par projekt han funderar över, och framåt jul får vi se honom som smällfet skurk i Denis Villeneuves redan inspelade ”Dune”. Motspelare där är bland andra Rebecka Ferguson och Timothee Chamalet.

Under våren är det också Sverigepremiär för Tjeckiens Oscarsbidrag ”The Painted Bird”, regisserad av Václav Marhoul och som tävlade i Venedig i höstas. Den handlar om en ung pojke som i slutet av andra världskriget vandrar runt i ett östeuropeiskt land och möter ondska och vidrigheter hos de flesta han träffar. Stellan Skarsgård spelar en nazisoldat, som får i uppgift att avrätta pojken, men som i stället låter honom fly. Det är en kort scen och Stellan har inte en enda replik.

– Det är väl underbart, säger han. Det är så film ska vara, den ska tala genom sina bilder. Filmer där man konstant talar är tråkigt. Den här filmen är 169 minuter lång och av den tiden är det dialog i nio minuter.

”Tjänade inga pengar”

Stellan har känt Marhoul i flera decennier, sedan denne under en helg visade runt honom i Prag. Marhoul har velat filmatisera ”The Painted Bird” i elva år, och när han hörde av sig till gamle bekantingen Skarsgård om denne kunde tänka sig att vara med blev han genast intresserad.

– Men jag ville läsa manuset först, så när det var klart och jag läst det kunde jag tacka ja.

Trots att den ser mycket påkostad ut är ”The Painted Bird” en lågbudgetfilm och inget som skådespelarna tjänade pengar på, berättar Skarsgård.

– Jag ringde min agent och sa ”det kommer ett kontrakt från en tjeckisk producent, som vill förhandla om lönen, jag vill att du förhandlar det till exakt 100 euro”. Det var tyst några sekunder och så sa han ”oh fuck”.

– Numera finns det mycket små möjligheter att göra independentfilmer med budgetar som ligger runt tio miljoner dollar. Det finns ingen plats för dom. Därför känns det väldigt kul att den här filmen kunnat bli gjord.

Väntar sig en present från Fonus

Strömmingen på tallriken är uppäten och Stellan Skarsgård ska bege sig hemåt för att packa inför filmfestival i Berlin.

På frågan om han ämnar ställa till med stor fest nästa sommar när han fyller 70 nästa blir svaret ett kort ”nix”.

– Jag firar på samma sätt som när jag fyllde 50 och 60. Jag firar inte alls. Jag åker nånstans. Det räcker med en present från Fonus, en liten vit portfölj med allt man behöver levererat.

FAKTA/

NAMN: Stellan Skarsgård.

ÅLDER: 68.

BOR: Stockholm.

GÖR: Skådespelare.

AKTUELL: Ständigt. Nu i norska filmen ”Hopp”.

FAMILJ: Hustrun Megan och åtta barn; Alexander, Gustaf, Bill och Valter är skådespelare med framgångsrika karriärer. Sam är läkare, Eija driver klubb. Ossian och Kolbjörn är så små att de nog inte börjat fundera på karriärer ännu.

Läser: Jesmyn Wards Sing Unburied Sing.

Ser på: De Oscarsfilmer han inte hann med och som han borde ha sett för att kunna rösta.

Lyssnar till: Sin fru.