Suzanne Osten: ”Jag håller min självömkan kort”
Femina har pratat med författare, skådespelare, artister och programledare som ger sina bästa tips på hur man som konsument kan stötta kulturen genom krisen och hur de själva är påverkade.
– Vi skickar presenter, säger dramatikern Suzanne Osten som inte har kunnat träffa sin fästman på flera veckor.
Hur har dina planer och ditt jobb förändrats av coronakrisen?
– Egentligen har allting mer handlat om att se allt jag gjort och tänkt genomföra konstnärligt långsamt glida framåt. Där framme är det ett vitt töcken, ljust eller gulhöst eller snö…. Vem vet. Av vana gör jag listor, planerar, städar, ordnar i rader. Ritar, plockar bilder ur tidningar. Fantiserar nytt. Zoomar några möten. Lite liknar mitt liv den händelselösa barndomssommaren när alla kompisar var borta på sina sommarställen och vi som inga hade levde i tomma förstäder. Att gå ut och undvika folk är motsatsen till mitt teaterliv, tomheten känns påtaglig.
– Min senaste uppsättning på Dramatens stora scen Furstinnan av Amalfi – ett praktfullt renässansdrama av J Webster som översattes av Per Lysander för vår moderna publik – har ju aldrig spelats i Norden. Vi hade premiär den 29:de februari med en fenomenal laddad ensemble. Men föreställningen om den härliga, frihetliga, förälskade furstinnan som utmanar sina bröder lades ner efter en veckas spelningar. Hon sprattlar nu i en malpåse. Ingen publik får samlas och lyssna till hennes modiga tal just nu. Hör henne ropa: Jag är ändå jag.
– Själv bröt jag nyckelbenet på en tågresa, strax efter premiären och hann få en operation i sista sekund innan corona slog igen allt utom intensivvård. I denna framtidsdimma har jag tänkt filma, repetera upp en teaterfest och ser framför mig 800 hungriga människor i salongen. Drömma? Ja. Ingen kan hindra våra förhoppningar.
Hur orolig är du för viruset och dess konsekvenser?
– Ingen kan däremot hindra mig från att se det verkliga allvaret i hungriga barns villkor i nedstängda samhällen: i Afrika, i Indien. De finner inte en matbit om alla vuxna är inlåsta. Att inte gå i skolan är att gå hungrig för många. I Sverige också. Världens orättvisor inför den här pandemin kan jag inte värja mig från. Ett tag var smärtor och mediciner i en trasig del av min kropp ett slags filter. Men gnälla över själv vara avskuren – absolut inte. Jag håller min självömkan kort.
– Vi konstnärer kommer ofta från små ekonomiska villkor. Våra arbetsförhållnden är alltid osäkra och konstnärsföraktet finns bland okunniga. ”Du tycker väl det är så kul så du gör det här gratis.” Hyra, mat, familj – ska en konstnär begära också detta, när hen har det så roligt? Men när allt det berättade – musiken i våra liv – försvinner som bin i en förgiftad värld, kommer vi saknas som något som fanns och påminde om – ja, vad? Liv. Sverige, och världens ekonomier, har möjligheten införa medborgarlön för alla. Vi borde alla få leva och kunna drömma. Bortom övelevnaden.
Vad kan man som konsument göra för att stötta kulturlivet i det här läget?
– Lista det som format dig, sånger, röster, viktiga berättelser, film, skådespeleri. Vem har fått dig att skratta så du kvider, eller fått dig att tänka nytt. Kära publik, ta en kamp för konstens och kulturens absoluta värde. Den är samhällsbärande. Den ger gemenskap. Den skapar rum för olikhet. Varje barn som får utveckla sitt skapande blir en människa som vill bidra.
Hur tar du själv till dig kultur under krisen?
– Jag tar ibland del av allt på nätet, lek och trams, gulliga djur, men undviker allt som luktar, deckare och morddramer. Bort med allt spelat blod. Någon sa ”Det verkar lite lamt och tillgjort nu när vi lever dödsdramat varje dag.” Jag rekommenderar Netflixserien Ring min agent – rent beroendeframkallande. Radion går på hela dagen som i barndomen, den är min bästa vän, vrider upp för fakta och polemik – och filosofi. Sådant har alltid piggat upp mig.
Vilket är ditt bästa kulturtips i karantäntider?
– Läser, läser, läser ur högar av böcker som ropar läs mig och jag skriver dagbok varje dag. Borde alla göra, motar bort meningslöshetskänslan. Mitt liv pågår. Just nu läser jag En omistlig tankebok. Barbro Lindgren, en pessimist med humor. Om liv och död och minsta kryp. Skrattar högt och ringer och läser upp för fästmannen.
Vilken kulturpersonlighet skulle du vilja lyfta särskilt?
– Barbro Lindgren och Jonna Bornemark – den ena pessimist, den andra optimist? Stora filosofer som tänker ordentligt. Och hyllar liv.
Vilka är dina planer för framtiden?
– Realisera min drömmar och kela med min fästman, vi är åtskilda sedan corona. Men vi drömmer och talar. Och skickar presenter. Jag får mycket musik.
–––––––––––––––––––
KULTURSVERIGE I KARANTÄN – ALLA DELAR: