två kvinnor demonstrerar

Breonna Taylor låg och sov i sitt eget hem när två poliser stormade in och sköt henne med åtta skott. Hon avled omedelbart.

Trayvon Martin var bara 17 år när han sköts till döds i ett bostadsområde. En grindvakt tyckte att han ”såg misstänkt ut”.

Ahmaud Arbery var ute och joggade när han blev skjuten och träffades så illa att han dog. 74 dagar efter händelsen arresterades två män, men först efter att ett videoklipp på skjutningen läckt ut online.

George Floyd blev arresterad av polis efter att han i en affär försökt att betala med en falsk 20-dollarsedel. Trots att han inte gjorde motstånd tryckte en av polismännen ned sitt knä i hans nacke. ”Jag kan inte andas”, sa George gång på gång. Han dog senare på grund av syrebrist.

Vad har de här fyra människorna gemensamt? Jo, de har alla råkat ut för brutalt övervåld som lett till deras död – och de är alla svarta.


Rasism och afrofobi i Sverige

Det finns många historier om hur svarta människor råkat illa ut, eller till och med dött, på grund av sin hudfärg. Enligt Brottsförebyggande rådet är en majoritet (nästan 70 procent) av alla anmälda hatbrott i Sverige grundade i främlingsfientlighet och rasism. En stor del av det beror på bland annat afrofobi. Afrofobi är ett samlingsbegreppet för rasism, diskriminering och hatbrott mot afrikaner och människor av afrikansk härkomst.


”Det finns jävligt mycket rasism i Sverige”

Fanna Ndow Norrby driver podcasten Raseriet tillsammans med Amie Bramme Sey. När Fanna nyligen gästade Efter fem på TV4 berättade hon att många i Sverige tror att det inte finns någon rasism här.

– Vi står ofta och pekar åt USA och säger att det händer bara där, det gör det inte alls.

Även kroppsaktivisten Nikki Svärdsén berättar på sin Instagram om den rasism som finns i Sverige:

– Det är lätt att skapa sig en distans och tänka att det där händer bara i USA – ”här i Sverige är vi jämställda, här i Sverige finns det ingen rasism”. Men det finns det. Det finns jävligt mycket rasism i Sverige i dag, och det har funnits i flera hundra år, säger hon i ett videoklipp.


Läsarnas egna berättelser om rasism i vardagen

Vi har bett våra läsare att dela med sig av sin verklighet. Det här är riktiga berättelser, om riktiga händelser i Sverige. Det här är rösterna som vi alla måste lyssna på.

”Det viktigaste alla som inte förstår kan göra, är att lyssna på oss som faktiskt gör det”, skriver en läsare.

I flera av texterna förekommer grovt rasistiska ord. Vi har valt att inte censurera dessa då vi tycker att det är viktigt att det är läsarnas egna ord rakt igenom, att de får berätta vad som faktiskt sägs. Vad de kallas. Vi tar dock oerhört starkt avstånd från alla former av rasism och alla typer av rasistiska ord.

Alla som valt att dela med sig av sina historier är anonyma.


”Utsatt för rasism dagligen”

”Jag är en 16-årig tjej som går på en skola där majoriteten är etniska svenskar. Jag blir utsatt för rasism dagligen. Mina klasskamrater har kallat mig för n-ordet många gånger. Även i korridorerna hör jag alltid någon som skriker rasistiska kommentarer efter mig. SD 2020, påskkärring (bär slöja), äckliga invandrare som förstör vårt land och n-ordet är några ord som jag hör dagligen i skolan.

Vissa elever springer iväg så fort de får syn på mina svarta kompisar, som om de vore farliga djur. Detta gör mig så arg och ledsen! Vi ska inte behöva bli utsatt för detta, det är 2020 inte 1930! Jag vill kunna sitta i klassrummet utan att någon säger nedvärderande saker om min hudfärg eller religion.”


”Jag var den fula”

”Där stod jag som ensam mörkhyad på skolavslutningen. En svag rodnad kring mina bruna fina kinder. Mitt hår luktade svagt av kokos från någon kräm som mamma hade smort in mitt hår med. Jag såg ner på mina skor.. drog nervöst i min nya klänning. Dom sjöng nationalsången. Men jag förmådde mig inte att sjunga. Jag var den dom kallade negerjävel. Jag var den som borde åka hem. Jag var den fula. Jag var den som inte hade en riktigt äkta familj enligt vissa för jag var adopterad. Jag var den som man kallade saker som ingen vill bli kallad. Jag var inte svensk nog.. och skulle aldrig bli? Hem, åka hem. Jag var ju hemma… Där stod jag med mitt fina hår som jag hatade.. och önskade att jag var någon annan. Bara 9 år gammal.

Jag var 10 år när vi åkte till London på semester. Överallt var det svarta stolta människor. Med fina frisyrer och genuina leenden. Det hände något inom mig.. När dom mötte min blick med vördnad och respekt jag aldrig förr känt. Jag vet i dag vad det kom att betyda. Jag blommade ut.. jag räknades. Jag tog ett steg fram även om jag under åren tagit många bak. Genom ord och utanförskap. Jag är i dag 30 år. 30 år har det tagit mig att vara stolt över mig. Över mitt hår, över min kropp över min hudfärg.”


”Kommer från en lärare”

”Min mattelärare brukade alltid säga n-ordet till mig och en gång så kom han in i klassrummet och släckte lampan och sa var är du då började alla i klassen skratta åt mig, jag har mått så dåligt över det men kom aldrig ut med det för att jag visste inte vem jag skulle prata med när en sån grej kommer från en lärare.”


”Se dig för din jävla neger”

”Det var första dagen i min nya skola jag gick i fjärde klass. Jag var på väg in till matsalen för att äta lunch då en kille springer rakt in i mig och skriker ‘se dig för din jävla neger’.”


”Jag var helt slut av alla trakasserier på jobbet”

”Jag blev utsatt för rasism av kommunchefen när jag skulle jobba som vikarie med ensamkommande. Hon frågade mig varför jag inte flyttade tillbaka till mitt hemland, försökte förklara för henne att jag är född här men det var ingenting som hon ville ‘ta in’. Hon fick med sig hela arbetslaget, och jag var helt slut av alla trakasserier på jobbet. Till slut så ringde jag hennes chef, och hon förnekade ingenting. Och jag fick sparken ‘för min egen säkerhet’, facket sa att det fanns ingenting att göra.”


”Valde att säga upp kontakten med mig när han fick reda på att jag har en mörk pojkvän”

”Jag är tillsammans med en somalisk kille. På grund av att han är osäker med sin svenska så valde jag att ringa in till 1177 i hans ställe. Jag berättade hans namn, vilket är ett muslimskt namn och förklarade att han fastade under denna period. Jag sa även till denna sjuksköterska i slutet av samtalet att jag ringde åt min sambo och jag får då svaret ‘Får sånna som ni ha sambos?’. Detta var första gången jag upplevde rasismen han får utstå. Detta var dock inte enda gången, detta har även skett när jag kontaktat kundtjänst samt av min pappa som valde att säga upp kontakten med mig när han fick reda på att jag har en mörk pojkvän.

Även min kurator på vårdcentralen valde att utrycka sig väldigt rasistiskt och fördomsfullt om somalier och muslimer, jag tog detta vidare men jag fick inte ens möjligheten att gå och prata med någon annan. De hänvisade mig att kolla med kyrkan om de kunde erbjuda kuratorsamtal…”


”Människor som härstammar från Afrika är inte riktigt lika smarta”

”Jag är adopterad, har vita föräldrar, kom till Sverige 3 månader gammal. Första dagen i skolan 6 år gammal tittar läraren på min mamma och frågar om ‘pojken kan svenska?’

Min pappa stod hela min uppväxt i motståndarlagets föräldragrupp på fotbollsmatcherna för att kunna säga till om någon sa något rasistiskt.

Årskurs 5, en lärare säger inför hela gruppen ‘Människor som härstammar från Afrika är inte riktigt lika smarta, det är genetiskt, men de kan också lyckas om de jobbar hårt, som Joel tex’.

Jag är colombian, inte från Afrika…”


”Bli kallad pepparkaka på dagis”

”Jag tänker dela med mig av tre olika typer (jag är adopterad och bott sedan två månaders ålder hos mina föräldrar i Sverige).

1, skulle handla julklapp till min mamma i en butik. Jag var 13 år gammal. Väl framme i kassan ber jag att få det inslaget som julklapp, var på kassörskan säger: åh vad bra svenska du pratar, och verkligen roligt att du också firar jul det gör ju inte många av er.

2, när jag var ca 8 år var jag och hälsa på en vän på hennes skola en dag. Under idrottslektionen så kommer gympaläraren fram och pratar med mig på engelska och välkomnar mig till Sverige.

3, var medlem på en dejtingsida på internet där en kille tog kontakt med mig och var från början trevlig tills han skrev och bekände att: eftersom ni ändå håller på att ta över världen så är det bäst att jag väljer en neger som dig som ändå ser bra ut och verkar helt ok så kanske jag slipper att ni utsätter mig för något.

Verkar i allmänhet vara helt okej att kalla en neger eller slav. Så fort det går lite emot en. Jag har fått höra även av myndighetspersoner om jag känner mig svensk eftersom jag pratar bra svenska, jag förklarar ofta att jag är svensk för jag är adopterad och uppvuxen med mina svenska föräldrar. Får ofta till svar att det inte gör en till svensk då jag inte är född här och mina riktiga föräldrar är inte svenskar.

Ja tyvärr har jag minst 100 historier om just det att jag på ett eller annat sätt blivit annorlunda behandlad för att jag har ett utländskt utseende. Både grövre och mildare men alltid en kränkning. Allt ifrån att bli kallad pepparkaka på dagis till att barn inte fick leka med mig pga min hudfärg eller killar som inte kan för egen vilja inte träffa mig seriöst utan bara ‘ligga’ pga min hudfärg eller föräldrar/eller mor-och farföräldrar som sagt åt deras söner att de borde tänkta en gång till kring att träffa mig pga det. Det är tröttsamt.”


”Åk hem till ditt hemland”

”Det mest skrattretande jag varit med om, var när en i min klass sa till mig att jag hade fötts vit för att sedan bli mörk. Personen var säker på det då han hade läst det i en forskning.

Sen för 3 år sedan så var jag på Maxi, då gick en person förbi mig och sa åk hem till ditt hemland. Jag hann inte säga något för personen sprang iväg.

En gång på en idrottslektion när vi hade handbollsturnering inom skolan, så ropade en person ‘bättre seger med en neger’.

En gång i skola så släckte en person lamporna i baracken som vi var i och ropade ‘Anna, Anna var är du?’ Själv satt jag hopkurad i ett hörn och sprang ut ledsen.

Det finns så många rötägg, men det jobbigaste är vardagsrasismen, dem som envisas att säga n-ordet bland annat.”


”Det gör ondast i mig att mina vänner inte vill förstå”

”Jag är svensk/afro-amerikan men jag har så gott som alltid bott i Sverige. I skolan skrek folk n**** efter mig i korridorerna. Folk skämtade om att de inte kunde se mig om jag inte log på kvällarna så de kunde se mina vita tänder. Mina VÄNNER skrattade med dom. Mina så kallade vänner använder även n**** ordet trots att jag förklarar varför det är rasistiskt. Det gör ondast i mig att mina vänner inte vill förstå, lära sig och respektera mig. Och vart är dom nu ingen har hört av sig för de är vita och inte orkar. Inte EN har hört av sig till mig för att fråga hur det är med mig eller min pappa som dessutom bor i USA. Jag är ledsen och jag är trött på det här. Vi måste bli bättre.”


”Vi är vana, vi väljer vår stolthet”

”Vart ska man börja? En gång på bussen blev jag slagen, en full man slog mig på ögat och skrev jävla neger. En gång skulle jag köpa kebab och då fick jag höra ‘kebab gillar du va?’ Jag försökte avvärja situationen men det kommer tre personer fram, den ena tar tag i mig och jag försöker slå bort hans hand för jag blir rädd och vänder mig om och springer bort, ramlar och en hoppar på mig och slår mig medan den andra sparkar mig i huvudet flera gånger. Bara en av dem åkte dit. Vi är vana, vi sväljer vår stolthet. Det är så det är.”


”Såna där som dem de borde förbjudas”

”Bland många upplevelser är det väl 2 st som upprört mig mest. Den första upplevde jag som 13-14 åring på en SL buss i Stockholm. Jag var på väg till skolan som vilken annan dag som helst, denna gång hamnade jag på ett säte längst ut mot gången. Det var folk som gick på bussen, 1 stopp ifrån min hållplats. Helt plötsligt, från ingenstans och oprovocerat, viskar en för mig okänd människa ‘din neger’ i mitt öra. Det gick så fort så hann inte ens se vem det var som sa det. Kändes så obehagligt att personen gjorde det ‘intimt’ på nåt sätt, bara han och jag som visste om att det hänt, i ett hav av andra som inget visste om. Känslan av att vara utsatt och utan möjlighet att försvara sig själv eller ens veta vem man ska akta sig för var hemsk.

Andra gången var jag 17 år gammal och i en stad i Sverige med min dåvarande pojkvän som var vit. Vi satt o åt på en snabbmatskedja innan vi skulle ta bussen hem till honom. Busschauffören satt även han i restaurangen, i sällskap av ett par äldre herrar och damer. Detta var under tiden som SD var i staden för att de skulle tala på torget. Hörde att de diskuterade raser på människor högljutt men undviker all kontakt med dem. Medan vi äter ser jag hur en av damerna pekar på mig och min pojkvän och yttrar ‘Såna där som dem de borde förbjudas! Och stoppas!’ Busschauffören sa inget utan fortsatte äta sin mat. Min pojkvän var upptagen med annat och hörde inte. Bad att få gå därifrån. Det var inte en rolig resa hem när man vet om att busschauffören inte såg något fel i att peka ut människor och diskriminera dem pga vem de älskar och vilken hudfärg de har.”


”Du får inte vara lucia”

”Nu är detta inte om mig utan min mamma, men när hon var liten och dom skulle ha lottning om vem som skulle få vara lucia. Mamma går då fram för att lägga sin lapp i en burk, men läraren stoppar henne och säger bestämt ‘Du får inte vara lucia du ska ju vara pepparkaksgubbe’.”


”Jag var ca 6 år när jag möttes av rasism av en vuxen människa”

”Jag och min mamma var på husvagnssemester.. Vi gick en runda längst stranden och på något sätt tappade vi bort oss. Vi skulle gå in i skogen där det gjorde ont i fötterna att gå eftersom där växte några tallar. Så vi sneddade lite över en öppen tomt .. Min mamma tänkte väl inte riktigt på det då utan ville bara hitta tillbaka till husvagnen. Vi gick hand i hand när en äldre man i kanske 60-års åldern kom ut rusande och skrek ‘inga jävla svartskallar ska gå på min tomt!!!’ Jag minns att jag förstod inte riktigt att han syftade på mig eller varför han var så fruktansvärt arg. Min mamma blev chockad först och sa att hon inte visste att det var en tomt och att våra fötter gjorde ont…. Sen ramlade polletten ner. ‘Vem kallar du svartskalle?!!’ skrek min mamma. Mannen blev mer rasande och började gå emot min mamma som inte backade. Hans fru kom ut och skrek att han skulle sluta men det slutade med att min mamma plötsligt låg på marken.

Han hade knuffat ner henne .. Av vad jag minns sen är att mannen drogs in i huset av frun och min mamma tog mig i famnen och sprang därifrån. Jag var ca 6 år när jag möttes av rasism av en vuxen människa. En vuxen människa som tyckte det var ok att knuffa ner en mamma framför ett litet barn.”


”En förvrängd bild av Afrika”

”I dag under lunchen åt jag inte upp all min mat, utan jag efterlämnade lite ris på tallriken och strax innan jag och bordssällskapet (bestående av arbetskollegor) skulle resa på oss och gå, yttrade en i sällskapet följande:

‘Jag brukade säga till mina barn att de inte ska ta så mycket mat och sen slänga det som blir över, eftersom det faktiskt finns barn i Afrika som svälter. Tänk på de afrikanska barnen!’

En annan höll med föregående talare och utvecklade dennas uttalande med att ‘det är tur att du bor i Sverige Emilia och slipper svält /…/ du ska vara glad för det.’

Diskussionen om Afrika som ett fattigt, svältande land pågick en kort stund dem emellan, och av okänd anledning blev jag en föga fryst – chockad – jag kunde inte få ut ett enda ord. Ha i åtanke att jag var den enda i sällskapet som var icke-etnisk svensk. Den enda med afrikanskt påbrå. Men jag inväntande rätt tillfälle att få yttra mig, jag behövde säga något. Så när vi, ungefär 15 minuter senare, blev flera i sällskapet (fortfarande jag den enda med afrikanskt påbrå, dock inte längre den enda som var icke-etnisk svensk) sade jag:

‘Afrika är en kontinent, inte ett land. En rik kontinent dessutom, och det finns människor där som har det bra, jag har släktingar där som har det bättre ställt ekonomiskt än vi här i sällskapet, och jag tycker att det är så himla tråkigt att vissa människor tror att alla människor, barn svälter i Afrika. Finns väl barn som ‘svälter’ i Sverige också?’

(Och med barn som ‘svälter’ i Sverige, åsyftade jag bland annat ojämlikheten i levnadsvillkor relaterade till socioekonomiska förhållanden).

Givetvis sade jag mer än vad som framgår här, och jag var inte otrevlig, utan syftet med mitt lilla ‘tal’ var att upplysa om att vissa människor har en förvrängd bild av Afrika. Kontinenten har sina utvecklingsområden, det förnekar jag inte, men den har även ett högt andel välutvecklade områden. Ändock vidmakthåller många den inpräntade dogmatiken om att vi alla afrosvenskar härrör från ‘svältande’ omständigheter…”


”Ingen har någonsin frågat mig hur JAG känner”

”I mina 15 år har jag upplevt rasismen väldigt många gånger, både online och i verkligheten. Det har varit väldigt svårt men även gjort mig till en starkare person varje dag. Jag kommer från mellanöstern, det är området som många anser vara ett ‘terrorist-område’. Allt började med att en elev kunde säga ett ord till mig som t.ex ‘terrorist’ eller ‘akta innan hon exploderar’. Jag tog alla kommentarer på skoj och skrattade tillbaka då jag inte kände för att argumentera med eleven. Dag för dag gick och mer människor började lägga olika kommentarer och skratta med den personen som la skämtet. Alla uppfattar saker fel, en del uppfattar orden som skämt men ingen har någonsin frågat mig hur JAG känner.

Att få gömma sina känslor och sätta på ett falskt leende är inte roligt. Den värsta känslan är att inte ens vuxna på skolan förstår mig, dom gör inget åt det. Jag märkte att lärarna inte brydde sig när dom faktiskt la kommentarer om mitt utseende, bakgrund och familj. För dom var det skämt men inte för mig, det var faktiskt kommentarer som fick mig att må dåligt och sänkte mitt självförtroende. Varför vill människor kränkta en oskyldig person? Jag gjorde inget fel, dessa människor har jag hjälpt innan och funnits där för. Men känslan när mina egna vänner går emot min religion eller bakgrund gör mig besviken. När alla började höra andra prata med mig med dåliga ord tyckte dom det var kul, mina vänner såg det och några av dom var tysta och några retade mig med.

En dag i skolan satt mitt kompisgäng och åt mat, då en av dom la en kommentar. Jag vände mig mot hen och kollade in i hens ögon, ett ord kom ut ur min mun utan att jag själv var medveten om det.

‘Tror du att det är kul? Vad fan håller du på med? Sluta lägga skämt om min religion! Detta är inte första gången, vad är ditt problem?’. Alla i matsalen blev tysta och kollade på mig, när jag plötsligt hör någon skratta. Min vän som jag precis skällt ut sitter och skrattar åt mig. Det gjorde mig så arg men jag blev tyst, för jag visste att hen skämdes. Det fick mig att lugna ner mig då jag velat få ut detta länge och äntligen sa jag något.

Inte alla vet hur det är att få kommentarer varje dag och bli kränkt av sina egna vänner. I alla år har jag varit ett litet oskyldigt, glatt och ett omtänksamt barn, precis som alla andra människor. Jag tog aldrig åt mig av kommentarer. Från förskoleklass till nu (högstadiet) har jag alltid varit barnet som står upp för alla elever som varit/är mobbade. Men varför har ingen gjort det för mig? Varför kan inte människor se att även det är små kommentarer är dom rasistiska? Ni pratar om att rasismen är fel men ändå medverkar ni i den.”

Foto: TT

LÄS MER: 

Så stöttar du Black Lives Matter-rörelsen från Sverige

Här demonstrerar Stockholm för Black Lives Matter

Det här är Black Lives Matter – organisationen för svartas rättigheter