Vi möts i entrén till det anrika Hôtel Eggers i Göteborg. Över en lunch ska Viveca Lärn prata om sin senaste bok, den här gången en självbiografi. Viveca brukade bo här när hon besökte Göteborg under åren då hon hade hus och var bosatt i Lysekil.

– Jag fick alltid rummet som prins Bertil hade bott i. Vid den stora sängen med en sänggavel i siden fanns en stor fettfläck, jag tänkte alltid att det var kungligt flott från prinsens huvud, skrattar Viveca. (Nu är hotellet dock nyrenoverat och helt fläckfritt, försäkrar personalen).

Nya boken Sladdisen – den pratsamma ensamvargen kom ut lagom till Vivecas 75-årsdag, som inträffade den 6 april. Men efter att jag har sträckläst de över fyrahundra sidorna (om Vivecas första sexton år) är det inte den hyllade och folkkära författaren Viveca till de underbara ungdomsböckerna om Mimmi, Roberta Karlsson, Eddie och fotbollskillen Ludde och vuxenböckerna om invånarna på Saltön, som står framför mig. Jag ser bara den 16-åriga Viveca, som i bokens sista kapitel går i andra ring på gymnasiet och pluggar franska och latin mest hela dagarna och som just har vunnit en uppsatstävling och en resa till Paris. Där kommer hon sedan att träffa en ung fransman som är så snygg och trevlig att hon försöker att bli katolik (fast det vet hon inte om ännu).

Så är det också någonting speciellt med sladdisar.

– Som sladdis blir man aldrig riktigt vuxen, säger Viveca. Mina föräldrar var sladdisar båda två. Det är lite som att vara ensambarn, fast ändå inte. Min syster Alice är sju och ett halvt år äldre än mig, vi är från två olika generationer.

– Jag har alltid haft den lilla Viveca kvar inom mig, en som fortfarande pratar med tallrikarna och besticken när jag dukar: ”Du var med förra gången, nu får du vänta lite.” Det har jag aldrig slutat med. Utom då jag hade familj. Då tänkte jag det tyst i stället, för att inte skrämma någon.

viveca lärn intervju

Friheten i att kunna bestämma själv har blivit allt mer betydelsefull för Viveca med åren.

Senast jag träffade Viveca, 2016, hade hon precis skrivit klart Halta hönans hotell, den sista boken i serien om Saltön, älskad av både läsare och kritiker och stor succé på tv. Efter den hade hon inga färdiga planer för framtiden men lyssnade på sina ledighetsivrande vänner och tog in på stadshotellet i Lysekil hela sommaren.

– Jag tog promenader, badade, målade och försökte vara så där ledig som alla sa, men jag har aldrig haft så långtråkigt i hela mitt liv. Till slut sa en särskilt nära vän: ”Men skriv då, det är ju det enda du kan”. Jag hade funderat mycket på min barndom under den sommaren, och så började jag skriva.

Boken inleds med en dedikation: ”Till mina nära och kära i himlen och på jorden”. Viveca är förvisso inte alldeles övertygad om att släktens bortgångna sitter där uppe i himlen och tittar ner, men hon tycker om att tänka tanken.

Pappa Hubert Lärn går hur som helst regelbundet igen på stadens gator och torg (eller snarare rullar fram) i form av en spårvagn.

– Både pappa och jag har varsin spårvagn uppkallade efter oss – fantastiskt roligt. Det märkliga är att pappas vagn alltid dyker upp när jag går omkring och tänker något dumt. Ibland får jag för mig att han håller koll på mig den vägen.

Pappa Hubert var lika stor kändis i Göteborg på sin tid, som dottern Viveca är i dag. Han var journalist och tecknare på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och en mycket stridbar antinazist. Han reste också jorden runt på reportageresor, från vilka han skickade hem brev och teckningar.

Viveca skriver om föräldrarna: ”Pappa, journalist och tecknare, lärde mig att älska Göteborg och Bohuslän. Mamma lärde mig att livet är en fest. Vardag hade hon inte mycket till övers för. Båda hyllade fantasin i alla lägen”.

– Jag får nog säga att jag hade en lycklig barndom, även om det var mycket som var jobbigt också. Jag växte upp i ett stort gult hus i stadsdelen Örgryte och det kom alltid en massa ovanliga och roliga människor på besök, framför allt när pappa hade fått lön. Då blev det ofta middagar och fest.

Men så var det skolan, den var inte rolig att gå i. I alla fall inte till en början. ”På taket på alla folkskolor borde det stå SLÖSERI MED TID”, tänkte Viveca.

– Jag lärde mig att läsa och skriva och räkna tidigt så jag satt mest och tittade ut genom ett fönster och drömde när de andra tragglade med alfabetet. Sedan fick jag flytta upp en klass, men jag och min fröken kom inte riktigt överens. Jag fick alltid dåligt betyg för mina uppsatser, som hon tyckte var för fantasifulla!

På en middag försökte Viveca övertala släkten om att få sluta skolan med argumentet att ”Nu kan jag allt utom några ord på engelska”.

– Då var jag sju år, skrattar Viveca. Vilken självinsikt!

– Jag var nog ett ganska speciellt barn, en riktig ensamvarg. Jag tyckte inte om att leka, var aldrig intresserad av kamrater eller jämnåriga. Jag älskade att läsa böcker och teckna, och jag tyckte om att umgås med mina föräldrar. Jag upplevde dem alltid som ålderlösa, mer som vänner än föräldrar.

viveca lärn sladdisen

Nu släpper Viveca Lärn självbiografin ed självbiografin Sladdisen – den pratsamma ensamvargen.

Framtiden stakade hon ut tidigt.

”När jag blir stor ska jag bo ensam i en sjö- bod och ha en segeleka förtöjd vid bryggan utanför. En tallrik, en grötskål och sked, gaffel och kniv. En säng, en stol och en sekretär. (…) Jag ska tjäna lagom med pengar på att skriva barnböcker på min gröna Halda.”

– Min pappa var uppvuxen i en schartauansk släkt, då ska man leva enkelt och arbeta hårt. Man ska sträva. Min mamma sa alltid: ”Inte bli sak-kär, då blir man så ömtålig”. Det tog jag starkt intryck av som liten.

– Jag började själv att arbeta mycket redan som barn, illustrerade sagor i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Och när jag var tolv skrev jag pratbubblor till en serie i GT, då hade jag jobbat och tjänat egna pengar i flera år.

Som tonåring längtade hon mest av allt efter att komma in på gymnasiet, på latinlinjen. Hon prövade, hamnade som första reserv, och lyckades komma in på uppropet.

– Jag älskade att plugga, och så hade vi en studenttidning som jag var med och skrev i.

Men så kom chocken.

– Pappa kom hem en dag och berättade glädjestrålande att han fått jobb som utrikeskorrespondent i USA, och att vi skulle få flytta dit. Alla tyckte att det var fantastiskt utom jag, som blev förtvivlad. Men jag förstod att jag inte fick visa det. Alla andra var ju så glada.

Flytten blev av, men Viveca fick åka hem redan efter några månader.

– Jag vantrivdes oerhört i den amerikanska skolan, magrade och misskötte studierna. Min syster tyckte att jag såg ut som en blomma som vissnat. Pappa kom överens med sin syster Alice och hennes man att jag skulle inackorderas hos dem och gå vidare på gymnasiet.

Historien i Sladdisen stannar vid gymnasiet, vi pratar lite vidare om det som hände därefter och Viveca citerar vid ett tillfälle den gamle poeten Gunnar Ekelöf: ”Man måste ha gått igenom åtskilligt för att ha barnasinnet kvar”. Vuxenlivet drabbade henne nämligen hårt bara något år efter studenten. Hon fick jobb på Göteborgs-Posten som journalist, träffade en fotograf och blev gravid, tjugo år gammal.

– Min son Per Julius föds med tarmarna utanför kroppen, jag låg där ensam i förlossningsrummet, fotografen var rädd för sjukhus. De rullade iväg min son, som fick ligga i kuvös och sedan opereras. Efteråt förklarade läkaren att jag måste förstå att barnet kommer att ligga långt efter i utveckling.

– Jag förstod ingenting, jag visste inget om barn, och min familj var kvar i USA. Per Julius var så söt, men efter ett år kunde han fortfarande inte sitta. Då fick vi veta av en överläkare att Per Julius blivit hjärnskadad under operationen, men att de inte velat säga något för att vi skulle få ha det där första lyckliga året.

Ett halvår senare fick Per Julius flytta till ett särskilt boende.

– Han lärde sig aldrig att tala, men var mycket musikalisk. Han lärde sig att gå när han var trettio år, men blev svagare efter femtio. Han var väldigt glad, alla tyckte om honom. Jag brukade hälsa på honom varannan vecka. Han dog för tre år sedan, på Mors dag.

Med åren gifte Viveca om sig, fick två barn i ett äktenskap som varade i tjugosex år. Sedan skilde hon sig, gifte om sig med zoologen Sverre Sjölander, och skilde sig igen sju år senare.

– Jag hade en längtan efter att leva som singel, jag har hela tiden anpassat mig efter andra och försökt få det att fungera. Det är så skönt nu att inte behöva skriva lappar till någon och att kunna bestämma allt själv – och i kylskåpet står det bara saker som jag tycker om, skrattar hon.

Vad tycker du om att fylla sjuttiofem?

– Jag har tänkt på döden varje dag i hela mitt liv. På dödsbädden sa min pappa: ”Jag är inte rädd”. Det var den största gåva han kunde ge mig.

– Mammas sista ord var i stället: ”Häng med!” men det har jag ingen brådska med!

Och det blir väl en fortsättning? Bokens Viveca måste få ta studenten och komma vidare!

– Jaså det tycker du, skrattar Viveca – och lämnar frågan öppen med det …

VIVECA LÄRN

ÅLDER: 75 år.

BOR: Göteborg.

FAMILJ: Singel, barnen Maria, 47, sonen Staffan, 38 år, fyra barnbarn.

GÖR: Har skrivit över sjuttio böcker för barn, ungdom och vuxna. Böckerna om Saltön har filmatiserats för SVT.

UTMÄRKELSER: Astrid Lindgren-priset, Nils Holgersson-plaketten, Tage Danielsson-priset, Expressens Heffaklump, Piratenpriset, Årets göteborgare, kungliga medaljen Litteris et Artibus. Och kanske det största av allt, en spårvagn uppkallad efter sig i Göteborg.

AKTUELL: Med självbiografin Sladdisen – den pratsamma ensamvargen (Albert Bonniers förlag).

FOTO EMELIE ASPLUND

4 snabba om …

Barnböcker kontra vuxenböcker

– Jag tycker att det är viktigast med barnböcker. Där kan barn upptäcka att de inte är ensamma, för det finns vänner i böckerna. Och så utvecklar man sitt språk.

– En bra barnbok ska också kunna läsas med behållning av vuxna. Det är ju för hemskt om man läser och samtidigt tänker på vad man ska laga till middag.

Prästplanerna …

– När jag konfirmerade mig tyckte prästen att jag skulle bli präst. Jag var väldigt grubblande som ung. När jag senare fick en fransk pojkvän som var katolik blev jag oerhört fascinerad av det och sökte upp patern i katolska kyrkan i Göteborg för att jag ville omvända mig till katolicismen. Men han sa att det skulle ta många år av inlärande och övertygelse, och då backade jag. Jag är ju ganska snabb av mig.

Fester och alkohol …

– Det blev en del rubriker när jag fastnade i en poliskontroll och alkomätaren visade att jag hade druckit för mycket. Det är många år sedan men sedan dess dricker jag ingen alkohol. Jag undviker också fester för det mesta. Jag skulle nog kunna dricka med måtta nu, men jag längtar inte längre efter det. Jag har druckit min kvot kan man säga.

Detaljarbete…

– Dagbok har jag aldrig skrivit, men jag har ett speciellt minne för dialog. Jag har också bläddrat lite i fotoalbum nu när jag skrivit min egen historia.

 

Läs mer:

Denise Rudberg: Att vänta på ett frieri kändes ovärdigt

6 boknyheter du inte får missa

5 böcker att sträckläsa i vår

Se mer inspirerande innehåll från oss på Femina: