livsstil 12 december 2016

Zara Larsson hyllas i utställning på Fotografiska

Zara Larsson är en förebild för många människor världen över för sina feministiska ställningstaganden. Nu är hon en del av Fotografiskas nya utställning "We have a dream".

Text Joel Linde

Zara Larsson är inte mer än 18 år gammal men redan en ikon och förebild för miljoner människor världen över. Det var också anledningen till att hon ombads vara med i Fotografiska museets senaste utställning, We have a dream.

Tillsammans med andra globalt kända människorättskämpar och artister som Malala Yousafzai, Annie Lennox, Timbuktu och Anna Lindh är Zara Larsson del i utställningen som skapats för att inspirera människor till att finna sina egna drömmar.

Totalt är det 114 personer som porträtterats i utställningen och alla är noga utvalda utefter vad de har gjort, gör eller står för.

– Människorna i det här projektet är bevis för att det går att förändra. På lika villkor står de alla tillsammans med sitt porträtt, sin berättelse och sin egen dröm om en medmänskligare värld… We Have A Dream är inte en berättelse om helgon eller superhjältar. Här är ingen ofelbar, men alla har de någon gång börjat med att drömma, berättar fotografen Albert Wiking.

Zara Larsson har trots hat och hot om våld aldrig vikt sig – hon har stått upp för att kvinnor och tjejer ska ha samma rättigheter och möjligheter i livet som män och killar har.

– Min hjärtefråga handlar främst om tjejer. Jag vill ju gärna se att tjejer ska få lika mycket respekt som killar får i dagens samhälle, få bestämma över sina egna kroppar, sina val och liv. Det är en basic rättighet som inte finns i många delar av världen, säger hon.

Affischen på Zara Larsson kommer att finnas till försäljning men finns för närvarande (12/12) inte i webbshoppen. Utställningen We have a dream pågår 9 december till 19 februari 2017.

Här kan du läsa hela Zara Larssons starka text till utställningen.

Att bara skriva din jävla hora – det finns liksom ingen anledning. Varför ska du säga det om du vill skapa debatt? De flesta som skriver sådant är machokillar som inte riktigt har koll på läget och känner sig jättekränkta för att jag tycker att killar i allmänhet är trash.

Jag har inget emot män som personer, men jag tycker att män i grupp är skräp. De är jobbiga och obehagliga och det tilltalar inte mig. Väldigt många killar blev rasande när de såg tipsen för att inte våldta. De talade om för mig att ’jag är minsann ingen våldtäktsman, kom inte och säg att män är skräp din jävla feministfitta, jag ska döda dig’. Det hänger inte ihop. De bevisar ju precis det som jag säger.

Jag hatar machokulturen som får män att bete sig på ett speciellt sätt och jag hatar patriarkatet som talar om för män att de är något slags överman och att kvinnor ska lida. Mannen har makten eftersom patriarkatet gynnar män, och jag hatar män som utnyttjar det. Jag hatar när män i grupp slänger ur sig sexistiska kommentarer. Att män har fått denna maktroll som säger att de ska bete sig på ett speciellt sätt, att de ska vara starka och inte gråta, det är en norm som är lika farlig för män, men som gör kvinnor stor skada.

Jag har alltid haft en stark personlighet. Redan från början klassades jag lite som en bråkstake, för jag nöjer mig inte med bara ett nej eller att någon säger ’så är det bara’. Det har jag aldrig gjort. Jag vill veta varför och har alltid uppmuntrats till det av mina föräldrar. Inte att vara otrevlig eller så, men att jag ska ta plats, stå på mig och säga vad jag tycker. När jag blev en offentlig person och tog mycket utrymme, blev det ännu tydligare att folk ville säga åt mig att sätta mig ner och vara tyst. En tjej ska inte ta så mycket plats. För mig blir det väldigt tydligt att, vafan, det får jag väl visst.

Mina problem med hot om våld och våldtäkt är små jämfört med vad många andra kvinnor måste utstå. Jag lever i ett land som anses jämställt och öppet, men här finns en sjukt utbredd sexism, som jag inte uppfattade innan jag var femton. Det var då jag insåg att jag är feminist.

Hot mot kvinnor har alltid funnits, men grejen med vår generation är att vem som helst kan skriva vad som helst med ett skyddat användarnamn eller en privat profil. Många av dem som skriver de hemskaste kommentarerna är anonyma. Det är så sjukt att någon kan komma och bara förstöra en person på det sättet.

Jag läser alla kommentarer på min blogg, Instagram, Facebook och Twitter. På Instagram har jag över en miljon följare och vissa dagar är det skitjobbigt med alla negativa kommentarer, men när jag ser att någon bara vill vara en jobbig jävel raderar jag och blockar direkt. Jag vill inte ha en sådan energi runt mig. Jag lägger mycket tid på internet och då vill jag inte se sådana kommentarer, så bort direkt.

Vissa dagar vill jag bara radera alla mina konton och aldrig mer göra musik. Efter den där händelsen i Malmö, när någon kastade tomater på mig, fick jag jävligt mycket ångest och visste inte om jag skulle våga gå upp på en scen igen. Finns det någon annan sjuk jävel som står i publiken och tänker något ännu värre? Det skrämmer mig. Någon kan ju faktiskt göra vad som helst mot mig. Jag älskar att göra musik. Det fina med den är att man kan uttrycka sig hur man vill. Min musik är väldigt opolitisk. Den handlar om kärlek och kärlek har inget kön.