Frida följde sin ALS-sjuka mamma till dödshjälpskliniken i Schweiz

Frida Eldebrink och hennes tvillingsyster Elin är två av Sveriges mest framgångsrika basketspelare genom tiderna. Efter EM förra sommaren meddelade båda att de skulle sluta i landslaget, men proffskarriären har fortsatt.
Frida som i över tio år har spelat i de högsta ligorna i Frankrike, Tjeckien, Spanien, USA, Ryssland och Turkiet, bor och spelar just nu i Girona utanför Barcelona.

– Våren är på väg, det har varit 13-14 grader och sol hela veckan. Fast spanjorerna går runt i dunjackor såklart, säger det 34-åriga basketproffset när Femina når henne efter ett träningspass.

Detta hennes sista säsong, innan hon återvänder till Sverige för att avsluta karriären på hemmaplan, och börja plugga, troligtvis till socionom.

– Jag brinner för människor och relationer och ser fram emot nästa fas i livet. Ett 8 till 16-jobb och en vardag med rutiner, säger Frida Eldebrink, 34.

Fridas mamma diagnostiserades med ALS

Hon var sju år när hennes mor startade upp ett basketlag i Brunnsäng, Södertälje, där familjen bodde. Mamma Marianne blev hennes första tränare och största supportern för Frida och hennes två systrar.

– Mamma var väldigt engagerad och involverad i allt. Hon gjorde körschema till matcherna och packade fikaväska. Man tänker inte på det där och då men efteråt har jag känt ”wow, hon gjorde verkligen allt för att jag skulle få hålla med det jag tyckte var roligast”.

Marianne Eldebrink var själv före detta svensk juniormästare i kulstötning och arbetade som idrottslärare. Det var därför det blev så påtagligt när hennes kropp plötsligt inte ville lyda, berättar Frida.

– Det började med händerna, hon fick svårt att greppa och tappade saker. Och tungan som gjorde att hon inte kunde artikulera ordentligt. Mamma och pappa höll på och tissla och tassla först, men vi såg att det var något som inte stämde med mamma. Sen samlade de alla och berättade, och sa att det inte fanns något botemedel.

Frida Eldebrink var 15 år och hennes mamma 45 när diagnosen slog ner i familjen.

Marianne hade drabbast av den dödliga nervsjukdomen ALS.

Basketstjärnan berättar att det var i samma veva som tv-profilen Ulla-Carin Lindquists hade varit med i en dokumentär och berättat om sitt ALS-lidande, som hon också skrev om i självbiografin Ro utan åror.

– Vi såg dokumentären och läste boken för att försöka förstå mer. Det var svårt, för mamma såg inte sjuk ut och var inte på det sättet. Jag gick in i ett förnekelsetillstånd. Jag kunde inte ta in att hon var sjuk och mamma som kände mer än vi såg, var bestämd och sa ”ni ska fortsätta att leva era liv, jag klarar mig”.

Fick vridna fingrar som Björn Natthiko

Det gjorde hon länge, men livet och vardagen var en kamp. Musklerna förtvinade stegvis och efter fem år tappade Marianne förmågan att gå själv och hamnade i permobil. Hon fick svårare att tala och svälja, men hjärnan var lika pigg som vanligt.

– När man kom hem efter säsongen kunde man se att hon var mer och mer påverkad. Hon hade mycket smärta och var frustrerad över att hennes kropp inte alls löd. På slutet fick hon det typiska som man såg på Björn Natthiko också, att fingrarna och händerna böjer sig.

Den sista gången Marianne Eldebrink sitter på läktaren och ser sina tvillingdöttrar spela är när Sverige möter Kroatien i en EM-kvalmatch på Hovet i Stockholm i februari 2018.

Hon dör den 13 juli samma år.

Men då hade hon sedan länge tagit beslutet.

Marianne Eldebrink valde att avsluta sitt liv på Dignitas dödshjälpsklinik i Zürich, som erbjuder så kallat assisterat döende till allvarligt somatiskt sjuka.

Frida berättar att hennes mamma blev medlem i Dignitas kanske fem år efter diagnosen, för att i den mån det gick, kunna kontrollera sin sjukdom.

– Hon ville inte hamna i en situation där hon skulle ligga i en säng utan att kunna röra sig eller prata, men vara helt klar i huvudet. Det är nog en skräckinjagande tanke för många. Nu fanns det en utväg när hon inte hade någon väg vidare. När hon hade tagit beslutet blev det som en lättnad för henne, säger Frida och tystnar.

Hon måste samla sig innan hon fortsätter.

– Och så vädjade hon till oss att vi inte skulle hindra henne när hon kände sig redo.

– Det var tufft. Jag ville ju ha min mamma kvar. Men jag ville inte att hon skulle lida.

Processen var lång, krånglig, kostsam och väldigt noggrann. Det är inte vem som helst som kan åka, som Frida Eldebrink uttrycker det. Och ingen lätt sak som anhörig att vara en del av, men för Frida och hennes systrar Elin och Sofia var det ingen tvekan.

– Det var inte så att mamma förväntade sig att vi skulle följa med till Schweiz, men vi kände alla tre att vi ville.

”Mamma lyxade lite extra”

När de hade fått en dag och en tid och efter att under flera veckor ha samlat vänner och familj för fest och farväl, satte de sig på flyget till Zürich.

För den sista resan. Hur jobbigt och speciellt det än var, pratar Frida ändå varmt om de tre dagar de spenderade tillsammans med sin mamma Marianne på kliniken och på ett hotell i närheten.

– Man skulle kunna tro att det var rakt igenom deppigt men det blev några av de finaste dagarna vi har haft. Vi skrattade mycket, åt gott, gick på promenader och pratade gamla minnen. Sista morgonen gjorde vi oss i ordning. Mamma hade köpt nya kläder och vi sminkade oss och gjorde oss fina allihop. Vi åt en god frukost på hotellet och mamma lyxade till det lite extra.

På ett sätt var det skönt att kunna säga farväl ordentligt, det är inte alla nära och kära som får det, som basketspelaren konstaterar. Även om det konstigt och tungt att packa ihop och åka tillbaka hem utan mamma.

Marianne Eldebrink var själv och ända till slutet öppen med såväl sin dödliga sjukdom som slutet hon valt, vilket gör det lättare för hennes dotter att orka prata om vad hon och hela familjen varit igenom.

– Kanske kan det hjälpa någon annan i samma situation, eller åtminstone göra så att man inte känner sig så ensam, säger Frida Eldebrink och betonar att hon inte vill vara en röst i debatten om för eller emot aktiv dödshjälp, konstaterar bara att det var bra för hennes mamma att möjligheten fanns.

– Hon var så tillfreds och säker. Och slapp att ha så ont.

Basketstjärnan saknar sin mamma i vardagen

Vetskapen gör att hon nu när sorgen och tomheten har gått in på sitt fjärde år kan finna ett lugn.

– Mamma kommer alltid att saknas i mig, det kan vara vara små vardagliga saker som att inte kunna ringa eller skicka en bild när det har hänt något kul. Men jag tänker på henne mycket och med glädje. Hon var full av energi och kärlek och samtidigt en självständig kvinna och person.

– En väldigt bra förebild som var omtyckt av så många.