Lovisa donerar sina ägg: ”Ser mig själv som ett verktyg”
Det händer ibland att Lovisa Fischerström får se ett litet barn på bussen som hon tycker är lik henne själv. Då ler hon lite inombords och fantiserar om att det kan vara ett barn som kommit till världen tack vare henne.
Lovisa är nämligen äggdonator och när hon gjorde sin donation för ett par år sedan fick hon veta att ett av hennes ägg omedelbart skulle användas av ett barnlöst par vid en assisterad befruktning.
– Därför har tanken slagit mig när jag sett ett barn som jag tycker är lik mig att hen bär på mina gener. Särskilt om barnet ser ut som jag gjorde när jag var i den åldern, säger Lovisa leende.
Vi sitter i Lovisas mysiga soffa i hennes vardagsrum i stadsdelen Kville på Hisingen i Göteborg. Utanför fönstren ligger Herkulesparken och på lite avstånd hörs trafiken på motorvägen.
Här har Lovisa, som ursprungligen kommer från Stockholm, bott i ett år och hon stortrivs.
– Alla mina närmaste vänner bor i området. Min bästa vän bor i trappan bredvid, säger hon och kryper upp i soffan och sätter sig i skräddarställning.
Programledare i radio
Det är en helt vanlig onsdag, men Lovisa som har oregelbundna arbetstider och flera olika jobb, är ledig och kan träffa oss just den här dagen.
Annars jobbar hon ett par dagar i veckan som programledare på radiokanalen Mix Megapol i Göteborg och nu under våren har hon varit engagerad för ett stort företag som säljer drycker och haft en monter på deltävlingarna av Melodifestivalen.
– Jag har ett musikprogram på söndagar i Mix Megapol och jag leder trafikbevakningen på måndagar. Dessutom brukar jag regelbundet hoppa in i kanalens eftermiddagsshow, berättar hon.
Lovisa utbildade sig till journalist vid folkhögskolan i Kungälv för ett tiotal år sedan.
När barnet fyllt 18 har det rätt att få veta vem donatorn är
Hon har tidigare arbetat på Sveriges Radio P4 i Göteborg och det var där hon för första gången kom i kontakt med frågan om ofrivillig barnlöshet och den skriande bristen på äggdonatorer.
– För ett par år sedan gjorde en kollega till mig ett inslag om barnlöshet och om ägg- och spermadonatorer. När jag hörde att det var brist på donatorer av ägg tyckte jag att jag kunde hjälpa till, berättar hon.
Lovisa var redan sedan flera år blodgivare och hon var med i Tobiasregistret, som är ett register över donatorer av stamceller. Därför kändes det helt naturligt för henne att även donera ägg.
– Min filosofi kring det här med att donera ägg är glasklar. Eftersom jag i framtiden troligen behöver hjälp av en spermadonator för att bli gravid är det självklart för mig att hjälpa andra genom att bidra med mina ägg.
För även om hon idag lever som ensamstående och ännu inte känt någon större längtan efter att bilda familj planerar Lovisa att inom tio år skaffa barn. När vet hon inte. Det enda hon med säkerhet kan säga är att hon inte kommer att bli gravid med en man.
– Jag är inte heterosexuell utan snarare queer, förklarar Lovisa. Det är nog bästa sättet att utrycka det på. Därför är jag inte intresserad av män som är födda som män och lever som män.
– Jag är ju inte själv särskilt kvinnlig, tillägger hon sedan med ett leende och stryker med handen över sitt kortsnaggade huvud.
Vill bidra
Men kroppsligt sett är hon en väl fungerande kvinna och när Lovisa genom sin kollega på lokalradion kom i kontakt med ofrivillig barnlöshet och frågan om donationer tvekade hon inte länge innan hon beslutade sig för att ställa upp. Hon kände att hon kunde bidra med sina ägg.
– Jag gick in på nätet och fyllde i en intresseanmälan på Sahlgrenska sjukhusets mottagning för reproduktionsmedicin om att jag ville bli äggdonator. Därefter dröjde det inte länge förrän jag blev kontaktad av sjukhuset, berättar hon.
Sedan fick Lovisa komma till ett bokat möte på reproduktionsmedicinska mottagningen.
– Första mötet var ett informationsmöte där jag fick veta vad det innebar att donera ägg. Jag fick veta att jag skulle behöva ta hormonsprutor för att stimulera tillväxten av äggblåsor och att jag var tvungen att gå igenom medicinska undersökningar.
Jag ser inte mig själv som en förälder utan som ett verktyg
Hormonbehandlingen som pågick i två veckor innebar att hon varje dag skulle ge sig själv sprutorna med hormoner.
Under behandlingen var hon dessutom tvungen att ett par gånger infinna sig på sjukhuset för undersökningar.
Men den krångliga proceduren avskräckte inte Lovisa från att bli donator.
– Jag befann mig i en situation i livet just då, både privat och i jobbet, då det inte var några problem för mig att infinna mig på sjukhuset flera gånger i veckan, säger Lovisa och fortsätter:
– Det enda som oroade mig lite var det här med att tillföra hormonerna och hur det skulle påverka min kropp. Jag har haft mycket PMS och mensproblem och var rädd att det skulle förvärras, men de farhågorna var som väl var obefogade.
Lång rad undersökningar
Efter att Lovisa gett klartecken till att hon ville fortsätta processen och bli donator fick hon gå igenom en lång rad medicinska undersökningar.
– Man tog blodprover och det gjordes andra undersökningar för att kontrollera att jag inte hade några genetiska sjukdomar som gjorde mig olämplig som donator. Men det underlättade att jag redan var blodgivare så undersökningarna gick ganska snabbt.
– Det var samma regler som när du lämnar blod. Du får varken lämna blod eller donera ägg om du nyligen varit utomlands, tatuerat dig eller haft vissa sjukdomar.
Alltihop tog inte mer än 15 minuter
När undersökningarna var klara planerade den ansvarige läkaren in exakt i Lovisas menscykel som hon skulle inleda hormonbehandlingen.
– Det var viktigt att det skedde vid exakt rätt tid eftersom hormonerna skulle göra att jag producerade flera ägg. Istället för normalt ett ägg kunde jag producera maximalt 20–25 ägg. Jag mådde som sagt inte dåligt av hormonbehandlingen, men jag kunde ibland känna mig lite svullen och det var inte så konstigt med tanke på att jag hade betydligt fler ägg än normalt i äggstockarna.
Kontrollerades noga
Under de två veckorna genomgick Lovisa ett par undersökningar på reproduktionsmedicinska mottagningen för att kontrollera att allt var som det skulle.
– Man gjorde bland annat en ultraljudsundersökning, berättar hon.
Förutom hormonsprutorna var hon tvungen att ta sprutor med ett läkemedel som skulle förhindra för tidig ägglossning. Ett och ett halvt dygn innan läkarteamet på sjukhuset plockade ut äggen ur Lovisas äggstockar var det tvärtom. Då var hon tvungen att ta en spruta med en substans som skulle sätta igång ägglossningen.
– Om jag fått ägglossningen innan jag befann mig på Sahlgrenska sjukhuset hade hormonbehandlingen varit förgäves och vi hade varit tvungna att göra om allt, säger Lovisa. Därför var det viktigt att jag tog den sprutan exakt 1,5 dygn innan jag kom till mottagningen.
Även den sprutan fick Lovisa ta själv hemma i lägenheten. Som väl är tycker hon inte det är obehagligt med sprutor.
– Hormonsprutorna var ungefär lika tjocka som insulinsprutor som diabetessjuka tar själva. Nålen på den sista sprutan var något tjockare, men det var inga problem för mig att ta den.
På Lovisas 28-årsdag den 22 juni skrevs hon in på mottagningen för att donera sina ägg.
– Det var ett läkarteam som tog hand om mig när jag kom till Sahlgrenska. Äggen skulle sugas ut genom en spruta som stacks upp till äggledarna genom mitt underliv, berättar hon.
Ingreppet gjordes under lokalbedövning, vilket hon hade blivit informerad om tidigare. Det enda som skrämde henne en smula var att hon även skulle få morfin.
– Jag var lite orolig för hur jag skulle reagera på morfinet, eftersom jag aldrig fått det tidigare. Men det gick bra. Det enda som kändes lite var när de stack upp nålen mot äggstockarna.
Äggen sögs ut och lades sedan i små runda behållare där de sedan undersöktes. Lovisa kunde själv följa processen på en storbildskärm.
– Alltihop tog inte mer än 15 minuter. Jag är lite förvånad över hur snabbt och smärtfritt allt gick.
Senare fick Lovisa veta att läkarteamet hade valt ut 14 ägg som såg bra ut.
Själv fick hon lämna sjukhuset direkt efter donationen och har har aldrig haft några komplikationer av hormonbehandlingen eller själva ingreppet.
– Man berättade för mig att ett par skulle få ett av mina ägg inom kort. Resten skulle frysas ner och användas senare.
Kan bli kontaktad av barn
Som donator har Lovisa inget ansvar för barn som hon eventuellt har hjälpt till världen. Hon är dessutom anonym för alla utom för just barnet som när det har fyllt 18 år har rätt att få reda på vem donatorn är.
– Därför fick jag innan donationen fylla i en journal om vem jag är, vad jag jobbar med och lite annan information om mig. Journalen sparas sedan i 70 år. Jag får däremot inte veta till vem mina ägg donerats. Jag kan bara få reda på om de har använts.
Lovisa ler när hon tänker på att hon kanske en dag blir kontaktad av ett barn som fötts tack vare hennes donerade ägg.
– Det hade varit roligt och barnet får jättegärna höra av sig till mig, men samtidigt hoppas jag att hen inte känner något behov av det. Barnet har ju sina föräldrar, säger hon och fortsätter sedan förklarande:
– Jag ser inte mig själv som en förälder utan som ett verktyg som kan hjälpa andra att få barn. Jag producerar ändå en massa ägg som annars går till spillo och kan de vara till nytta för andra är det jättebra. Jag gjorde det för att hjälpa till. Inte för att sprida mina egna gener.
Lovisa hoppas att hon med sin berättelse kan inspirera andra att ställa upp som äggdonatorer.
– Det var inte så komplicerat som jag trodde och jag hoppas att andra kan känna sig manade att hjälpa dem som är ofrivilligt barnlösa, säger hon samtidigt som hon efter avslutad intervju följer oss ut i hallen.
Där hänger ett par tavlor med motiv från kvarteren där hon växte upp i Stockholm.
– Jag hade bara tänkt stanna i ett halvår när jag flyttade till Göteborg. Det är nu elva år sedan, säger hon med ett skratt.
Så går en äggdonation till
Så funkar det att donera ägg
- Den som är mellan 23 och 36 år och som vill donera ägg kan kontakta närmaste universitetssjukhus som har reproduktionsmedicinska avdelningar.
- Man får inte ha något missbruk och man måste vara psykiskt frisk.
- För att bli godkänd som donator får man inte ha några allvarliga eller smittsamma sjukdomar och inga ärftliga sjukdomar i släkten.
- Man får normalt en ersättning på några tusen kronor som ska täcka kostnader för förlorad inkomst etc. Ersättningen är olika från landsting till landsting.
- Donatorn har inget ansvar för eventuella barn och är anonym för alla utom för barnet som vid 18 års ålder har rätt att få veta vem donatorn är.
Källa: Vårdguiden 1177
Läs också:
