Nancy Harris hade alltid varit en fysiskt aktiv person. Ända sedan hon var litet barn hade hon gått på balett och stepp, alltid varit bäst på gympan i skolan, och när hon växte upp började hon hoppa in som livvakt vid den kommunala poolen.

Vid 28 års ålder och nygift jobbade Nancy som idrottslärare och var mer aktiv än någonsin, när hon plötsligt bröt benet i en trampolinolycka. Hon tänkte inte så mycket på det, och tog för givet att benet skulle läka – tills hon drabbades av allt värre infektioner. 28-åringen isolerades på sjukhuset, och läkaren kunde konstatera att benbrottet var mycket värre ställt än vad de först hade trott. Medicinerna hjälpte inte heller som de hade hoppats mot infektionerna. Efter svåra komplikationer och så mycket som fjorton operationer, så bestämde man sig för att amputera bort Nancys ben från ovanför knät, 18 månader efter den ursprungliga olyckan.

– Det var mitt enda alternativ, för jag hade ett ben fullt av infektioner som inte gick att börja vid knät och jag hade ont konstant. Min man och familj stöttade mig i mitt beslut, men var lika förkrossade som jag var. Ingen av oss visste vad min framtid skulle innebära, säger Nancy.

Nikki, 38, dog av anorexi – dagen efter hon skrivits ut från sjukhuset

Nancy bröts ner efter att ha amputerat benet

Efter operationen gick Nancy från att ha varit sportig och aktiv, till att brytas ner ordentligt mentalt, där hon kände sig ensam och övergiven av vänner.

Fyra månader efter amputationen gick hon in i nästa stora del av sitt liv, när hon blev gravid med sitt första barn.

– En period av återväxt började när jag fick mina barn och vi lärde oss gå samtidigt, hittade nya sätt att lära oss saker på och göra saker tillsammans. Jag tog dem på simlektioner och vi påtade i trädgården tillsammans. Det krossade mitt hjärta att inte kunna leka med dem i snön eller skvätta vatten me dem i havet, för att jag inte var fysiskt kapabel, säger hon.

Nancy berättar att hon inte gillade protesen, och föredrog att vara utan den – men att det också gjorde att hon blev tillbakadragen och ljusskygg. Hela hennes identitet med alla fysiska intressen och jobb som hon hade haft före olyckan och amputationen var borta, och Nancy fokuserade bara på sina barn. Men på samma gång hatade hon sig själv.

– Jag kände mig ful och omöjlig att älska. Min man sa att han fortfarande älskade mig, men jag kunde inte älska mig själv.

Paret fick en andra chans – adopterade sju föräldralösa barn

Så hittade hon vändningen efter sin amputation

Till slut hittade Nancy en vändning, när hon efter ett samtal med en annan mamma på barnens skola insåg att hon kunde ombilda sig till kurator. Samtidigt gick hon i terapi och sörjde allt hon hade förlorat med sitt ben. I terapin insåg hon dock att det var hon som hade makten över sitt eget öde.

I dag har Nancy fått tillbaka sitt fullspäckade liv, och har både ridit, dykt och klättrar på klätterväggar. I sitt yrke inom vården hjälper hon nu personer med depression och ångest.

– Att blir funktionshindrad har testat mig till bristningsgränsen. Jag har nått de mörkaste av platser, men jag är gladare nu än jag någonsin varit på grund av min amputation. År av terapi hjälpte mig att reflektera och utforska, och nu känner jag mig vacker.

Källa: Love what matters.

Mamma Lisas kamp för att sonen ska få ett nytt ansikte