Utrikeskorrespondenterna Lotten Collin, Terese Cristiansson och Nina Svanberg

Adventure. Över utrikeskorrespondenten Terese Cristianssons underarm står äventyret skrivet i bläck. Sin enda tatuering skaffade hon efter flytten till Istanbul för sju år sedan. I samband med en glöggfest i den turkiska huvudstaden träffade hon sin nuvarande man Wael, blev störtkär och födde drygt ett år senare dottern Olivia.

Efter över ett decennium på olika platser runtom i världen är Terese nu tillbaka i Sverige, på obestämd tid men utan att ha gett upp utlandsdrömmen.

­– Att vara flexibel är en stor del av min personlighet. Glädjen över att hoppa till något nytt är större än sorgen över att ta farväl av något gammalt – även om det har varit bra.

”Jag är en korre i själen”, konstaterar Terese Cristiansson som numera har TV4 som arbetsgivare. När det small i Beirut, Libanon i augusti var hon snabbt på plats.

När Terese Cristiansson var i 30-årsåldern lämnade hon tjänsten som krimreporter på Expressen och började arbeta mot drömmen om att bli utrikeskorrespondent. Ända sedan uppväxten på gården i skånska Kristianstad – ”bland grisuppfödning och betesåkrar” som hon själv beskriver det – visste Terese att det var det hon ville göra.

Terese Cristiansson

Ålder: 45 år

Familj: Man och dotter

Kommer från: Kristianstad

Bevakar: Mellanösternkorrespondent för TV4

Bas: Nyligen hemflyttad från Istanbul till Stockholm

– Jag är en korre i själen. Jag tycker att jag har världens bästa jobb och lever den drömmen jag hade som barn. Det kan låta klyschigt, men det är faktiskt så. Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig ett annat jobb och har aldrig ångrat mig.

"Under krig lever man i nuet"

Kort efter sin uppsägning från kvällstidningen flyttade hon in i ett bombat hus i ett av de värst drabbade områdena i Gaza. Under de kommande månaderna lärde hon känna familjen och framförallt de kvinnor som hade drabbats av kriget, vars erfarenheter hon sedan skildrade i reportageboken Talals hus.

Nästa stopp blev Afghanistan – Tereses ”livs kärlek” när det kommer till länder. I huvudstaden Kabul stannade hon i tre år.

– Jag var väldigt lycklig där. Även om det pågår så mycket som jag hatar, är det också mycket jag älskar. Där finns en oändlig källa av saker som behöver berättas – och man vet aldrig svaret på förhand, säger hon.

– När man lever i ett konfliktområde där man hela tiden tänker på krig lever man också ständigt i nuet. Man kan inte planera framåt, vilket gör att allt blir så himla intensivt. Både sorgen – men också glädjen, kärleken och sexet. Enorma vänskapsband skapades i Afghanistan.

Terese intervjuar en etiopisk kvinna som efter explosionen i Beirut försökte hjälpa migranter som jobbade i drabbade libanesiska hem.

Åren som utrikeskorrespondent har minst sagt varit dramatiska. Terese Cristiansson har bott med talibaner, rapporterat direkt från gränsen mellan Turkiet och Syrien, och varit nära att bli rånmördad under bilresa hem från ett uppdrag i Nigeria.

Är hon aldrig rädd?

Enligt Terese, som i dag är TV4:s Mellanösternkorrespondent, är frågan en av de absolut vanligaste som ställs om hennes jobb.

– Självklart är jag det, men ibland kan rädslan vara bra. Man får adrenalin som gör att man fokuserar. Rånet i Nigeria är den gång jag har varit som mest rädd. De sköt mot oss med hemmagjorda gevär, slet ut alla våra ägodelar och riktade vapen mot min vän och kollega som är fotograf. Men vi hade tur i oturen och kunde ta oss därifrån tack vare en minibuss med ett gäng afrikanska missionärsdamer.

Oroar sig över dottern

Nuförtiden handlar Tereses rädsla däremot inte om henne själv. I stället oroar hon sig över att något ska hända dottern Olivia när hon själv inte är hemma.

– Jag litar ju helt på min man, men har samtidigt fått ett enormt kontrollbehov sedan jag blev förälder. Jag trodde inte att jag skulle bli så här orolig av att få barn. Även om jag i dag gör exakt samma resor vill jag inte vara borta lika länge som tidigare. Däremot känner jag ett ansvar över att visa för min dotter att man som kvinna och mamma också kan ha ett jobb man brinner för.

Släktingar utsattes för kemattack

Adrenalinkickarna som kommer med arbetet som utrikeskorrespondent är aldrig något som har varit intressant för Terese Christiansson.

Snarare är det empatin som har varit hennes största drivkraft.

– Det är vad jag lockas av. Men man måste samtidigt vara vaksam på att man inte är ute efter empatikickarna och hela tiden måste höra värre och värre berättelser, säger hon.

– Min känslighet och viljan till att lyfta fram andras erfarenheter har däremot inte förändrats. I början trodde jag att jag kanske skulle bli mer cynisk ju mer jag upplevde – men det har faktiskt blivit tvärtom. Jag har blivit mer blödig.

För tre år sedan kom kriget väldigt nära Terese Cristiansson och hennes egen familj.

En morgon hemma i Istanbul befann hon sig i köket tillsammans med sin dotter när hennes syriska man Wael fick ett telefonsamtal.

Snart såg Terese honom falla ihop på golvet.

Waels 21-åriga systerdotter, hennes man och deras ettåriga flicka hade blivit utsatta för en kemisk attack från den syriska regimen. Det lilla barnet överlevde – men systerdottern Ola och hennes man dog.

– Det var en fruktansvärt hemsk situation. De var så unga och inte alls en del av kriget i Syrien. Allt jag har varit med om bär jag med mig i hjärtat, men i hemmet har jag alltid varit skyddad. Den här gången kom det rakt in i vårt vardagsrum. Varje offer har en familj som vi, en familj som känner precis den smärtan, säger Terese.

– Det är klart att det påminde mig om vad allt egentligen handlar om. Om krigets absoluta offer. Jag skulle gärna vara utan den påminnelsen, men nu har det hänt. Det är alltid på riktigt.

***

Tårgasen sticker i ögonen och skriken tjuter, plötsligt smäller det till i höften. Hon faller till marken och förlorar orienteringen i några sekunder. En kollega från norska tidningen Verdens Gang tar kommandot när de flyr in i en gränd för att ta skydd.

När Nina Svanberg, 35, i januari 2020 lämnade krimredaktionen på Expressen i Stockholm för att bli tidningens USA-korrespondent under ett år med bas i New York, fanns det inte på världskartan att hon själv skulle bli ämne för nyhetflasharna.

Ambitionen var att leverera intressanta människoöden långt bort från Manhattan, berätta berörande om det gigantiska landet i väster.

– USA är ett så stort och mångfacetterat land, över 330 miljoner människor med så många olika kulturer och det var bredden som lockade mig mer än den geografiska platsen. För mig har det alltid handlat om att få träffa människor i oväntade sammanhang. Om det är i Korpilombolo eller Tulsa i Texas har mindre betydelse, säger Nina Svanberg som själv är uppvuxen i Boden och har Norrbotten i hjärtat.

Det var aldrig en drivkraft att flytta från Norrbotten, det var de roliga uppdragen som tog henne vidare, säger Expressens USA-korrespondent Nina Svanberg.

På listan över de reportage hon ville göra när hon åkte stod bland annat att träffa och intervjua Trump-supportrar och att skildra kvinnor inom sexindustrin. För att ge perspektiv, som hon uttrycker det.

– Jag har upplevt att bevakningen av republikaner har varit ganska ensidig och att många svenskar har en lite löjlig bild av den som röstar på Trump. Jag ville bredda den bilden.

– Och jag har alltid kvinnors berättelse i fokus, det blir så naturligt. Det ligger mig varmt om hjärtat, säger Nina Svanberg som under sina första månader i USA och tillsammans med fotografen Niclas Hammarström, fick möta och följa kvinnorna på ökenbordellerna i Nevada, vilket blev hennes hittills starkaste reportageresa i livet.

Fakta/Från Boden till Brooklyn

Namn: Nina Svanberg

Ålder: 35

Familj: Man och två barn.

Kommer från: Boden.

Bevakar: USA för Expressen

Bas: New York

Så kom corona. Expressen-journalisten fick likt stora delar av världens befolkning ett kraftigt begränsat utrymme att röra sig - men det saknades inte stoff att rapportera om hem precis.

– Som journalist vill du vara där det händer. USA har varit det land som har flest döda och New York har varit epicentrum i USA för coronaviruset, så i den meningen hade jag inte kunna utgå från en bättre plats. Ett tag var jag en av få nordiska journalister som stannade och var ute och gjorde jobb i coronadrabbade områden.

Vill inte begränsas av att vara mamma

Att stanna var ett beslut hon tog efter gedigna säkerhetsgenomgångar med sina chefer i Stockholm men också med sin familj. När Nina Svanberg tog utlandsuppdraget och bosatte sig i New York var det tillsammans med man och två barn, 10 och 6 år.

– För mig var det viktigt att ta med barnen. Jag har bott en höst i Ryssland själv tidigare och visste att det det inte skulle gå utan familjen. Man saknar sina barn för mycket.

Hon fortsätter:

– Jag vill inte känna mig begränsad av att jag är mamma, jag ser det mer som en fördel och en berikande erfarenhet att ha barn som gör att man lättare bondar med människor. Men jag hade inte kunnat resa och jobba så mycket om inte min man tagit ett stort ansvar. Han är en klippa, konstaterar Nina Svanberg och medger att hon var extra glad när pandemin svepte in, att maken är sjuksköterska.

– Han har hela hygientänket i sig redan till exempel. Det har varit en trygghet för mig och barnen.

Så kom smällen.

När såväl svensk som internationell press i slutet av maj toppade sina sajter och sändningar med nyheten ”Svensk reporter skjuten av polis”, var det Expressens Nina Svanberg rubrikerna handlade om. Det var mitt under de brinnande Black lives matter-upploppen och Nina befann sig i Minneapolis för att rapportera om protesterna och kravallerna efter George Floyds död när hon träffades av en gummikula i höften.

– Som journalist vill man själv inte vara historien men samtidigt hörde det våld som skedde mot journalister liksom ihop med berättelsen och visade på en polisbrutalitet som finns i USA.

Vad hann du tänka?

– Framförallt att inte bli träffad igen. Jag visste inte vad jag hade blivit träffad av heller och behövde hitta en plats att fly till. Men jag hann också tänka på hur sjukt det var att jag försökte undkomma skott från polisen, säger Nina Svanberg som filmade händelsen och fick obehagskänslor när hon såg upptagningen efteråt.

– Man ser på filmen hur de siktar på mig med grön laser. Det är en konstig känsla, att jag är där och jobbar som journalist och att polisen skjuter mot mig. Det kanske inte låter så avancerat men gummikulorna de använder är väldigt kraftfulla. Nu tog det i höften på mig men hade kunnat ta i ögat. En kille blev träffad mellan benen och tvingades opereras akut, läkaren sa att han kanske inte kunde få barn igen.

Under sommaren har Nina Svanberg varit i Sverige och fyllt upp lungor och hjärta med frisk luft fiske, bad och bastu i Norrbotten. I höst ser hon fram emot att följa presidentvalet på plats i USA.

– Det känns fantastiskt roligt att bevaka en av världens viktigaste politiska händelser, men jag vill berätta om det stora USA och de vanliga människorna, resa till platser det inte skrivs så mycket om annars. Kanske till någon av gruvdelstaterna för att berätta om hur gruvdriften påverkats av pandemin, säger hon och adderar ytterligare ett ämne på listan:

Abortfrågan.

– Frågan om abort är verkligen sprängstoff i USA. Det kanske inte seglar upp som en stor valfråga men det är en fråga som i allra högsta grad är relevant och berör minst hälften av USA:s befolkning. Det vill jag jobba med i höst.

***

När Lotten Collin, 36, under hösten återvänder hem efter sju år som Sveriges Radios korrespondent i Latinamerika är det med Nils Horner-priset i bagaget och otaliga historier från en kontinent hon blev förälskad i redan när hon som 18-åring reste till Chile för att lära sig spanska och studera musik.

– Jag hade gått ut gymnasiet och ville helt enkelt komma långt bort från Sverige. Jag hade tittat på kartan och var fascinerad av Chile rent geografiskt. På den tiden var det verkligen ett äventyr. Jag reste med tre gitarrer och en pappersbiljett och hade en pappersbiljett för min resa tillbaka som jag var tvungen att hålla reda på i ett helt år, berättar Lotten Collin med ett skratt.

Sedan 2013 har Lotten Collin burit en hel kontinent på sina axlar som Sveriges Radios korrespondent i Latinamerika.

Sveriges Radio

Sedan 2013 har hon varit en välbekant röst i public service-etern och har tagit lyssnarna med till urfolksbyar, gerillaläger, knarkkarteller i Mexiko och inställda klimatmöte i Santiago.

I början kunde hon känna viss frustration över att nyheterna från hennes del av världen tenderade att hamna långt bak i nyhetssändningarna men där har hon märkt en skillnad.

– Jag upplever att man bryr sig mer om Latinamerika i dag än när jag kom hit. Jag mäter det på hur lätt jag har att få in inslag i radion och det är enklare nu. Sedan vet jag inte om det beror på att jag har blivit bättre på att argumentera för mina jobb eller att intresset har blivit större hos befolkningen i stort. Men jag märker att många svenskar har en personlig relation till Latinamerika, säger Lotten Collin.

Aldrig känt sig rädd

Hon uppskattar att hon är på resande fot hälften av tiden och jobbar i princip alltid med sin mikrofon som enda team, något hon ser som en stor fördel.

Fakta/Drömmer om Antarktis

Namn: Lotten Collin

Ålder: 36

Familj: Pojkvännen Martin och sonen Isidor, ett och ett halvt år.

Kommer från: Stockholm

Bevakar: Latinamerika för Sveriges Radio. I höst tillbaka i Stockholm.

Bas: Bogotá, Colombia

Antal resdagar: Mellan 150-180 om året

Drömreportage: Att följa med en expedition till Antarktis.

– Jag gör alltid mina intervjuer ensam, det är ett måste för mig. Ett samtal blir aldrig likadant om man har en person till som lyssnar. Med bara en mikrofon kan man komma människor nära och dessutom är det enklare att ta sig över gränser och till mer riskfyllda områden om du reser utan kameror, säger Lotten Collin och tillägger att hon egentligen aldrig har känt sig utsatt under sina uppdrag.

– Jag har aldrig känt mig rädd och hade jag ha känt mig rädd skulle jag gå därifrån. Jag är inte förtjust i kravaller eller protester. Jag är en riktig fegis när det kommer till den saken och är hemskt känslig för tårgås, jag börjar gråta direkt. Jag håller mig alltid i utkanten och backar snabbt om det blir våldsamt. I Venezuela en gång fick jag en tårgasgranat kastad precis vid mig, det var kaos och folkmassa och människor sprang över varandra.

– Extremt obehagligt, säger Latinamerika-korren och tillägger att hon tänker desto mer på vilka risker de människor hon intervjuar kan utsätta sig för, genom att prata med henne.

Bas i colombiska Bogotá

De senaste åren har Lotten Collin varit stationerad i Colombias huvudstad Bogotá där hon bott tillsammans med sambon Martin och deras son på ett och ett halvt år. Hon upplever att sjumiljoners-staden har varit en bra och trygg plats för familjen att vara i.

– Det finns områden jag aldrig skulle gå i ens på dagen, men generellt är jag aldrig rädd i Bogotá. Jag har under de här åren blivit rånad på mobiltelefon två gånger. Den ena var på en tunnelbanetåg i Buenos Aires och den andra var när jag hemma på semester i Stockholm.

Lotten Collin intervjuar en kvinna som arbetar på en stor industri för snittblommor i Ecuador. Foto: Sveriges Radio

Däremot, konstaterar radio-journalisten, kunde förlossningsvården i Colombia vara ämne för ett reportage i sig.

Hon berättar att det onekligen var en upplevelse att föda i ett land med ett av världens högsta tal för kejsarsnitt.

– Förlossningsvården är totala motsatsen till Sverige och helt beroende på vad du har för ekonomiska förutsättningar. Mina egna var goda eftersom jag hade ett försäkringsbolag i ryggen och de försökte på alla sätt att jag skulle göra kejsarsnitt. Det går snabbare och de tjänar mer pengar helt enkelt. Jag har en enda kompis i Bogotá som har fött naturligt. De hittar på olika skäl ”bebisen är för stor”, ”bebisens hjärtkapacitet har gått ner” och ”vi är oroliga över ditt blodtryck”. – De tyckte vi var helt tokiga som stod på oss, berättar Lotten och poängterar att detta gäller privat sjukvård, inte offentlig.

”För att hon i ständig rörelse och med starkt engagemang skildrar politiska omvälvningar, klimateffekter och vardagsliv på en dynamisk kontinent”, löd juryns motivering när Lotten Collin vann Nils Horner-priset 2020. Foto: Camilo Lozano T

Hon hade bara några få månader kvar av sitt långa utlandsuppdrag när spelplanen ändrades dramatiskt.

Lotten Collin berättar att hon var på reportageresa i Mexiko när larmet ljöd om att Colombia skulle stänga gränserna och hon fick kasta sig på ett plan. Istället för att åka till Bolivia och rapportera om presidentvalet, vara i Chile och berätta om en ny grundlag och göra en sista resa till Amazonas, har hon sedan i slutet av mars fått hålla sig i Bogotá och följa coronapandemins utveckling.

"Kan inte ens säga hejdå till människor"

– Jag har jättemycket material från mina sista resor till Mexiko och Venezuela som inte kommer att gå att sända eftersom världen har förändrats så mycket under den här tiden, säger radioreportern som också tillåter sig att sörja att slutet inte blev vad hon sett framför sig.

– Det känns särskilt svårt att lämna under de här om omständigheterna. Jag kan inte ens säga hejdå till vänner eftersom det är strikt karantän. Jag kommer behöva lämna allt mitt i utan att ha den avskedsfest vi hade planerat för.

Avskogningen i Amazonas regnskog är ett ämne Lotten Collin kommer att fortsätta berätta om när hon återvänder till Sverige i höst. Foto: Camilo Lozano T

Men alla människor, möten och minnen från en kontinent som i dag är mer hemma för henne än landet där hon föddes, bär Lotten Collin med sig för alltid. Några extra starkt.

– Jag var redan väldigt övertygad feminist och påläst i genusfrågor när jag åkte hit men något som verkligen har förändrats under min tid här är min känsla och insikt kring klimatet. Latinamerika är väldigt utsatt för klimatförändringarna. Havshöjningen och temperaturhöjningen märks tydligt och kommer få katastrofala följder för all möjlighet till mänskligt liv. Där det för fem år sedan var urskog är det bara boskapsfält i dag.

– På ett politisk plan är detta en mycket större utmaning är corona, säger Lotten Collin som kommer att fortsätta berätta om platsen i hjärtat för Sveriges Radios lyssnare.

Närmast i höst gör hon en podcast om Amazonas.

Läs mer:

Petra Mede om att få barn som 43-åring: ”Förstår inte hur jag tänkte innan”

Titiyo om att bli mamma vid 50: ”Det är ingen dans på rosor”

Christina Herrström levde med en psykopat i tre år