Hade det inte varit det min unga hade jag fan gett upp.
Det är så jävla uppförsbacke.
Man blir mer puttad hela jävla tiden.
Min dotter sa i femte klass att mamma jag vill inte leva.
Och detta var 2016.
Och jag har fortfarande inte fått den hjälp hon behöver.
Alltså det gör så ont.
Det gör så förbannat ont.
Jag heter Anna och jag är en av alla mammor som kämpar för att min dotter ska få rätt hjälp från barn och ungdomspsykiatrin.
Jag kämpar för att min dotter ska få en ordentlig traumabehandling och en fullständig ADHD-utredning.
Jag har talat med en av många föräldrar som har kämpat mot den dåliga barn och ungdomspsykiatrin.
Vad är det som krävs för att barn och unga ska få det hjälp och det stöd som de har rätt till?
Lagstadgad 30-dagarsgräns. Ingen ska vänta längre så.
2006 så blev jag mamma till en helt fenomenal liten skitunge.
Och i femte klass så var hon extremt mobbad. Hon mådde skitdåligt.
Riktigt riktigt jävla dåligt.
Och det var första gången jag fick höra att mamma orkade inte leva.
Och det är någonting av det värsta man kan höra som förälder.
Den finaste födelsedagspresenten jag fick när jag fyllde 44 var den.
Varsågod. En burk med 101 lappar. En lack om dagen i 101 dagar.
Älskar dig mamma.
Då ska jag dra en lapp om dagen.
När jag behöver råd eller bara vill snacka finns det alltid där.
Små kärleksbrev som ändå visar att jag faktiskt gör någonting rätt.
Och att jag gör det bra.
Känslan som blir i mamma hjärtat när hon mår riktigt kast.
Alltså det gör så ont.
Det gör så förbannat ont.
Att man som förälder inte riktigt räcker till.
Fast man egentligen vill göra allt.
Men det enda jag kan göra är att hålla om henne.
Och säga att det blir bra och att det blir bättre.
Och att det fixar sig.
Jag känner själv att jag isolerar mig till fullo nu.
För att...
Jag bara...
Jag bara är.
Jag lever inte, jag existerar.
Och jag pluggar på som fan.
För att inte gå och bli helt jävla galen.
Vardagen är ju stressfull.
Jag vet ju aldrig riktigt hur hon mår.
Hur dagen har varit i skolan.
Om det är någonting som har gjort att hon har fått panikångest.
Hon skulle behöva någon att prata med.
Någon som lyssnar, någon som förstår.
Så att det finns någon vuxen som sitter där och bara...
Du är inte ensam.
Det är en sak att jag säger men att ytterligare en vuxen säger att du är inte ensam om hon mår så här.
Och att det är inte konstigt att du mår så här.
Och någon som ger henne verktygen till hur hon ska hantera vardagen.
Vi kommer inte kunna svara på frågor gällande väntetider.
Vi kommer inte kunna svara på frågor gällande väntetider.
Var prioriteringssystemet ett till fyra?
Och hon hade hamnat på en trea.
Alltså hur långt skulle det behöva gå då?
Ska hon behöva gå så jävla långt ner under isen?
Hon måste hoppa av gymnasiet för att hon inte klarar av sin egen existens.
För att hon inte får hjälp.
Jag kan inte göra något om prioriteringarna som jag har här.
Ha det bra.
Hej.
De har inte sagt någonting om varför vi inte får hjälp.
Det enda jag vet det är enormt långa köer.
Och ett prioriteringssystem.
Och där är inte min dotter prioriterad.
Det är hit som jag brukar gå när jag försöker samla kraft.
Jag kan inte visa all min svaghet.
Jag vill definitivt inte att någon ska dåligt samvete för att jag blir ledsen.
Eller upprörd eller arg eller förbannad.
Utan hon har det tillräckligt jävla jobbigt som det är.
Så då är jag hellre svag på avstånd så att hon inte ser det.
Min absolut största rädsla är att mitt barn får de förutsättningarna som hon förtjänar och ska ha.
Att vara med i det här projektet är för att visa att vardagen inte riktigt fungerar.
Om man inte får ett stöd.
Om våran historia kan rädda ett barn och en familj från att få samma helvete som vi har gått igenom.
Då är det värt det.
Självklart har man funderat på att ge upp.
Men vem tjänar på att jag ger upp?
Definitivt inte mitt barn.
Så det är egentligen inget alternativ.
Undertexter från Amara.org-gemenskapen