Det görs en bedömning att mitt barn har hög suicidrisk och behöver specialistvård, men han får inte det.
Jag var ju rädd varje dag för att han skulle ta livet av sig.
Vi behövde ju få hjälp på en gång.
Jag heter Karoline och jag är en av de mammorna som har krigat för att mitt barn ska få hjälp från BUP och som inte har fått någon hjälp.
Min son har sedan 2018, när han var åtta år, livet av psykisk ohälsa.
Det började ju med att han blev utsatt i skolan och till slut så hamnade vi i olika situationer med honom där han uttryckte att han inte ville leva.
Han uttryckte att han hade självmordstankar och att han ville dö.
Jag kontaktade BUP för att jag behövde få hjälp med honom.
Då var det en psykologkonsult och hon gjorde en bedömning och en remiss till BUP.
Dels så var det ju att han hade så hög suicidrisk, som de gjorde i bedömningen, att han behövde få behandling.
Och även att han behövde få specialistbehandling för han var så liten.
Tiden däremellan är ju en kamp, en lång väntan.
Det är det värsta tänkbara, att ens barn ska vilja dö eller vilja skada sig och inte vilja leva.
Jag har ju självklart varit livrädd att han skulle göra sig illa.
Så jag har ju försökt att hitta material som jag har kollat på nätet.
För att försöka få tips om hur man pratar med sin åttaåring som vill ta livet av sig.
Då har det varit framförallt lite om rädslomonstret som vi har pratat om.
Det är ju så svårt att ta in, att han bara var åtta år och att man behövde prata om ångest och självmord.
Men hur gör man det med en åttaåring?
Jag har känt att vi har blivit svikna av Bup och att han borde ha prioriterats.
Det står ju även i journalerna att han skulle ha gjort det.
Men det blev inte så.
Jag är väldigt tacksam att det inte hände något värre med honom.
Jag tänkte att jag måste göra någonting för att göra min röst hörd.
Och att få fram vad vi har varit med om.
Förhoppningsvis att det kan förändras så att det inte ska fortsätta vara så här.
Nu har det ju gått en tid idag.
Och han börjar må lite bättre.
Och när jag har fått lite distans till och kommit ur den här krisen som har varit med honom.
Så jag kan också se nu att jag hade behövt hjälp från andra personer och från vården.
Och att det här inte var någonting som jag skulle behöva göra ensam eller klara av ensam.
Men jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag orkar inte mer eller det går inte.
Jag kan inte mer.
Vem ska orka om inte jag orkar? Vem ska kämpa för honom då?
Jag har ju kämpat för honom. Jag har gjort allt för honom.