Anette Alsing: "Förstod först när ambulansen kom"

Transkribering

• 00:05Jättemycket frågetecken, vad
• 00:06är här, vad händer nu,
• 00:08är det på riktigt?
• 00:12Man kunde nästan inte tro att
• 00:13det var på riktigt.
• 00:15Att han skulle åka in med
• 00:16ambulans och att han var så
• 00:18sjuk.
• 00:20Också när jag kan lägga
• 00:21händerna så här, som om jag
• 00:23var politiker.
• 00:31Även om jag hade förstått att
• 00:33han var sjuk, så inte så sjuk.
• 00:37Så när ambulansen och de
• 00:40kom, det var väl då först man
• 00:43förstod hur illa det var.
• 00:47Och det var ju som ett slag i
• 00:49magen.
• 00:49Det var fruktansvärt, det var
• 00:55helt fruktansvärt.
• 00:57Nej, det fanns inte
• 00:58överhuvudtaget i mitt huvud
• 01:02att han skulle kunna gå bort
• 01:03helt och hållet.
• 01:15Vi var ju utspridda, vi var ju
• 01:17helt utspridda.
• 01:18Vi fick ju inte träffa varann,
• 01:20utan vi fick ju då ringa till
• 01:23varann och ha telefonkedjor.
• 01:26Och det var ju också
• 01:27fruktansvärt.
• 01:28Det var ju också hemskt att
• 01:29behöva ringa och meddela att
• 01:30det inte var någon förbättring
• 01:32eller till och med att det var
• 01:33försämring ibland.
• 01:35Jag vet också att vi satt och
• 01:36tittade på statistik och vi
• 01:40försökte hitta saker så att vi
• 01:42höll hoppet uppe.
• 01:45Och så satt jag i köket och
• 01:47skulle äta min lunch och då
• 01:48kom det samtalet att ni måste
• 01:51komma in.
• 01:54Och då förstod man ju att det
• 01:55var något, även om de inte
• 01:56ville meddela där på telefon.
• 02:01Att det var slut.
• 02:04Jag tror jag blev ganska
• 02:05rationell.
• 02:07Jag inser att jag måste ringa
• 02:08sönerna.
• 02:11Och jag ville inte ringa en och
• 02:12en, utan jag ville ha dem båda
• 02:13två på telefon samtidigt.
• 02:17Jag är inte direkt teknisk, men
• 02:18jag lyckades få ihop ett samtal
• 02:21på tre.
• 02:22Och sa att vi måste åka in.
• 02:25Och de ställde inga frågor
• 02:26heller, de bara sa att vi
• 02:27kommer.
• 02:28För de förstod väl också.
• 02:32Och jag tror att det var först
• 02:35när jag mötte läkarna, när jag
• 02:37såg på dem att det här var
• 02:38inte bra.
• 02:39Det var först då som jag riktigt
• 02:41trillade samman.
• 02:44Nej, nej, nej.
• 02:45Inte när jag får smink, hörru.
• 02:46Inte när jag får smink.
• 02:49Divalater man lägger sig till
• 02:51med första dagen, innan
• 02:51första programmet.
• 02:57Man var stolt att läsa det som
• 02:57man
• 02:58valde att läsa när man
• 02:59behövde.
• 03:00För det var också någon tröst
• 03:02att läsa på ett sätt.
• 03:06Att han var saknad och att
• 03:07folk...
• 03:12Ja, hade uppskattat honom.
• 03:14Favoritmomenten?
• 03:16Ja, för mig är det absolut mest
• 03:18stimulerande när jag kan
• 03:20dricka vatten.
• 03:24Ja, han hade ju inte velat bli
• 03:27det ansiktet.
• 03:29Det sa han till och med.
• 03:30Det sa han till och med.
• 03:31Så det vet jag ju.
• 03:34Och samtidigt så nu blev han
• 03:36det.
• 03:37Jag tror man behöver lite
• 03:38väckarklockor och nu råkade
• 03:39han bli det.
• 03:41Och det är fruktansvärt.
• 03:42Det var det sista man önskade
• 03:44att det skulle vara.
• 03:46Någon egentligen som skulle
• 03:47behöva bli det.
• 03:49Men att det blev min man...
• 03:55Jag hoppas att det kanske
• 03:57gjorde något för samhället
• 03:58och för medborgarna.
• 04:02på riktigt.
• 04:03Det här är inte någonting att
• 04:04slå bort.
• 04:36Jag mår väldigt bra.
• 04:43Jag känner att det är hopp om
• 04:48livet.
• 04:51Att jag har haft en otroligt fint
• 04:56liv.
• 04:58Med Adam, med sönerna.
• 05:11Och att det nu går att hitta en
• 05:12Ett nytt sätt att leva.
• 05:13Det är okej.