Det handlar inte om att han inte vill.
Han älskar att vara i skolan.
Han älskar att vara med sina kompisar.
Han älskar sin resurs.
Men han klarar inte av det.
Hjärnan stänger ner. Det blir för mycket.
Han får ju ingen undervisning.
Han har ju en resurs som inte utbildar lärare
som ser till honom
och försöker hjälpa honom in i de här miljöerna.
Som det är sagt, att det ska gå till.
Men det sjuka är ju att det är skolplikt.
Men det är ju plikt att gå in i skolor som du inte passar i.
Jag kan inte göra mer än det jag har gjort.
Så nästa steg är att han kommer bli en hemmasittare.
För att nästa år så ökar kraven ytterligare.
Klarar han inte av det?
Det finns inget mer i strukturen.
Jag kan inte göra mer. Han är också så himla stor nu.
Så att han får vara hemma.
Vems ansvar är det att få honom till skolan?
När han själv inte vill gå.
Och jag kan ju inte bära honom till skolan då.
Då blir han ju hemma.
Då måste väl någon reagera. Jag vet inte vem.
Jag kan inte tappa hoppet.
Jag måste fortsätta. Och jag kommer fortsätta.
Men jag har inte hopp på att vi ska få hjälp utifrån.