FÖRSÄTTERNAS
Frukost på Tiffanys. Vad är grejen med Truman Capotes korta roman från 1958
och filmatiseringen som kom 1961?
Capotes berättelse om vänskapen mellan en homosexuell författare
och en mer eller mindre prostituerad lantlolla, Holly Golightly,
som rymt till New York för att leva nattliv.
Den sågs i princip som ofilmbar.
För omoralisk, förvågad, ett lite deppigt slut.
Henne fick man förvandla till en excentrisk överlevnadskonstnär
med drömmar om att snärja en rik man.
Honom till en bojtoj åt en rik äldre kvinna.
Vänskapen mellan de här två till en romantisk kärlekshistoria med ett lyckligt slut.
Capote ville ha Marilyn Monroe i huvudrollen,
men producenterna visste att om man skulle komma undan den tidens moralregler
var man tvungen att ha en skådespelerska som inte förknippades med sex
och som hade en snäll image.
Audrey Hepburn fick rollen och sen när man skulle sälja in filmen
poängterade man att hon inte var alls som Holly Golightly
och hon var väldigt mycket fru och mamma.
Hennes version av Holly Golightly blev helt oavsett det
sinnebilden för många av en mer modern och självständig kvinna.
Och den där Givenchy-klänningen hon hade på sig där i Griningen i New York
när hon dricker sin tarmékaffe och äter viner på sig
framför skyltfönstret till Tiffanys.
Den gjorde den lilla svarta till ett måsteplagg för alla som vill åt enkel elegans
som lät personligheten lysa.
Lägg till det det där cigarettmunstycket, pärlorna och de stora solglasögonen
de hade skapat en ikonisk look.
Så ska man se och läsa Frukost på Tiffanys.
Förelagen är, precis som nästan allt annat Capote skrev, otrolig
och filmen är fin på ett annat sätt.
Även om Capote själv hatade den.
Men då måste man försöka tänka bort att Mick Rooney spelar i Japan
och hur grovt rasistiskt han gör det.
Det flög inte 1961 och det flyger verkligen inte idag.
gu.se