Därför lämnade Tina Leijonberg serien Tre kronor

På 1990-talet kunde svenskarna se Tina Leijonberg i rollen som Pernilla ”Pilla” Frisk i TV4:s succéserie Tre kronor. Mellan 1994 och 1997, i sju av totalt tio säsonger, gav hon karaktären liv i tv-rutan.

Trots att Tina gjort en drös av andra imponerande saker under karriären är hon, än i dag, fortfarande starkt förknippad med serien. Det är dock ingenting som hon har något emot. I en ny intervju med programledaren Fredrik Ralstrand i dennes podcast Tv-fabriken reflekterar Tina över seriens historia.

– Det var helt hysteriskt, det sa pang så var vi jättekända, säger Tina.

– Jag är så stolt över den. Det är bland det roligaste jag har gjort. Fantastisk tid. Jag har aldrig jobbat någonstans där alla tycker om varandra och det inte finns något skav. Och vi var ju så många!

Succéserien Tre kronor blev stora genombrottet

Under intervjun avslöjar Tina att det var slumpen (och hennes kontaktnät) som avgjorde att hon fick rollen som Pernilla.

– Jag hade provfilmat till en film på SF och då hade… Jag kommer inte ihåg om jag fick den rollen eller inte, men då hade de kvar min provfilmning när de skulle göra Tre kronor.

Hon berättar att de redan hade castat Bengt Järnblad, som spelar hennes make i serien och att de hade spelat mot varandra tidigare. Produktionen tänkte därför att de skulle ha bra kemi och på så sätt blev hon kallad till audition.

Tina är noga med att poängtera att Tre kronor var en dramaserie och inte en såpa. Hon säger, om än något partiskt, att serien höll en högre standard än likvärdiga serier på 90-talet. Fredrik frågar om serien betalade hög lön, varpå Tina svarar:

– Inte i början alls. Vissa då, som Christina [Schollin] och Uffe [Brunnberg], hade väl bra betalt från början. De hade ju agenter, men jag hade ju inget att stå på.

Hon säger att de skådespelare som var relativt okända innan serien, som henne själv, inte fick höga löner. Efter några säsonger ställde hon dock ett ultimatum på produktionen: Höj min lön, annars går jag.

Därför lämnade Tina Leijonberg serien Tre Kronor

Parallellt med att Tre kronor sändes på tv tävlade Tina i Melodifestivalen, skådespelade i nationella reklamfilmer och var programledare i SVT:s Söndagsöppet.

– Jag var ju på tv jämt. Jag kunde inte ens titta på tv för jag såg mig själv hela tiden. Jag klarade inte det. Till slut fick jag bara… Nä, nu räcker det. Folk kanske inte förstå det, när man har en sådan framgång som jag hade, att man tröttnar på det. Nu när jag är arbetslös känns ju allt tråkigt, berättar hon.

Men det var inte på grund av det blev för mycket, eller att lönen var låg som Tina till slut tog beslutet att lämna serien.

– Det som var grejen var att Bengt ville sluta. Då var det svårt för mig att fortsätta. Men det var rätt okej. Det var bra att sluta då, förklarar Tina och fortsätter:

– Det var inte ett svårt beslut. Sju säsonger är en lång tid. Jag ville sluta innan de blev trötta på mig.

År 1999 kom seriens sista säsong. Den hade en minst sagt brutal avslutning, där en av karaktärerna spränger (nästan) hela casten i luften.

– Jag tycker det var roligt, för folk kommer ihåg det. Det är ju en sjuk grej!

Tina Leijonberg tankar om branschen: Åldersdiskriminering

För några år sedan drabbades Leijonberg dock av en utmattningsdepression, efter flera livskriser och ett intensivt jobbschema. När sjukskrivningen var över började hon jobba inom vården.

Hon säger att hon funderat på att återgå till skolbänken för att plugga till psykolog, men att hon insett att det inte finns i stjärnorna. Som 60 åring skulle det nämligen dröja för många år innan hon skulle kunna praktisera och då sammanfalla med pensionen.

I dag, lever hon som arbetslös, men med en önskan om att jobba i underhållningsindustrin som skådespelare.

– Jag skulle ju jättegärna vilja jobba, men nu finns det inga jobb. Det är så mycket som legat i pipen [till följd av uppskjutna produktioner under coronapandemin] som måste göras nu. Då finns inga möjligheter, konstaterar hon.

Dessutom riktar hon skrap kritik mot branschen, då hon upplever att det finns en åldersdiskriminering. Hon menar på att det inte finns några som helst roller för kvinnor över 60 år, vilket renderar ett svårt landskap för en jobbsökande.