Lena Endres ord om kampen efter plötsliga insjuknandet
Nu berättar Lena om den tuffa tiden då hon själv var sjuk.
– Otäckt, säger hon i Efter fem.
Lena Endre, 65, och Alexander Karim, 44, ska snart börja spela in filmen Glaciär där man får följa en man och en kvinna som träffas på ett karantänhotell under en pandemi som har dödat halva jordens befolkning. En stark kärlek börjar växa fram mellan karaktärerna, men då mänsklig kontakt kan innebära döden får de inte röra varandra. Nu berättar Lena om vad som inspirerade dem till att göra filmen, och hur hon själv blev påverkad av tiden då hon tvingades vara isolerad på grund av den tuffa sjukdomen.
Alexander Karim om filmen Glaciär
I en intervju i Efter fem berättar Alexander om när idén till filmen föddes.
– Idén föddes när jag, min bror och Camilla Läckberg satt och pratade just när coronapandemin drog igång. Vi satt och pratade om vad man saknade och vad man verkligen vill tillbaka till, berättar han.
Det de kom fram till var det jobbigaste var avsaknaden av den fysiska kontakten och sorgen över att inte få krama de man är nära, och Lena berättar hur hon tror att filmen kommer få många att känna igen sig.
– Särskit äldre människor som har varit i karantän nu sen tidigt i våras. Man kan inte träffa sin barn och jag till exempel har inte kunnat träffa min pappa, säger hon.
Samtalet leder in på ifall de tror att det är värt att leva utan fysisk kontakt eller inte och Lena är tveksam.
– Det är ju otäckt det där att tänka sig att man är helt ensam och att man aldrig kommer kunna träffa någon. Vad ska man göra?
Lena om den svåra tiden
Lena Endre själv insjuknade i corona under våren och har i en intervju med Nyhetsmorgon tidigare berättat om hur hon var sjuk så länge att hon till slut inte visste om hon var hypokondrisk eller om det faktiskt var sjukdomen som aldrig gick över.
– Jag blev sämre och sämre och sen tog det tio veckor. Jag hade inte särskilt hög feber men massa andra symptom som hosta, illamående, små röda prickar, ont i halsen, snuvig och trött, sa hon då.
Nu berättar hon om tiden då hon var tvungen att vara isolerad, och hur ensamheten framkallade en stark ångest hos henne.
– Man tappar fotfästet och bara snurrar runt i sina destruktiva tankar och man blir jättedeppig, förklarar hon.
Hon berättar att hon var sjuk i elva veckor och att hon under tiden inte såg något slut.
– Jag tänkte ”är det här kroniskt nu? Kan jag aldrig träffa någon mer?”. Du vet, man fick sådan ångest.
Hon säger att hon absolut kommer kunna använda sina egna erfarenheter till filmen, men att den stora skillnaden är att hon bara var sjuk i elva veckor medan de i filmen inte får träffa någon alls under mycket längre tid.
– Det är en riktig rysare alltså, säger hon och fortsätter sedan:
– Det är otäckt.
Läs mer: