Sif Ruuds dolda kamp – orden om oron
Den 6 maj 2022 är det exakt 106 år sedan Sif Ruud föddes, i Kungsholms församling i Stockholm. Hon somnade in 2011, den 15 augusti. Men hennes minne lever kvar. År efter år. Det gör också hennes makalösa insatser på teaterscenen, på vita duken och på tv. Nya generationer upptäcker ständigt hennes makalösa skådespeleri, inte minst genom oförglömliga barnklassikern Madicken på Junibacken där hon gör rollen som Linus-Ida.
Sif Ruud i julkalendern
Sif Ruud gjorde många roller under åren, men hon är nog mest känd som sagotanten Mytha i julkalendern Stjärnhuset (där hon spelade mot Johannes Brost) och som Madame Flod i tv-serien som byggde på August Strindbergs klassiker, Hemsöborna. Och egentligen var det främst Sif Ruuds fina tolkning av madamen som publiken föll för. Inte karaktären Madam Flod i sig. I Strindbergs manus var nämligen Flod mer arg, kantig och gnatig. Sif Ruud ändrade det.
”I Madam Flod såg hon en komplex kvinna och erotisk varelse som längtade efter kärlek och inte skämdes över det”, skriver Land.
Sif Ruuds liv som ung
Sif Ruud kom ursprungligen från ett hem som hade det gott ställt. Hennes mamma var sångerska och hennes mormor drev en vinhandel. Släkten var välbärgad. Men då Sifs pappa dog gifte modern om sig med en man som hade svårt att hålla i pengar. Det hela slutade med att hus och hem såldes på auktion.
Tidigt vaknade Sif Ruuds passion för skådespeleri. Kanske på grund av uppväxten, hennes mor stod ju också på scenen. 1936 gick hon ut Dramatens elevskola och har, sedan dess, medverkat i en stor mängd svenska produktioner: Hemsöborna och Madicken, som sagt, En vandring i solen och Den goda viljan, bara för att nämna några.
Från 1953 och framåt var Sif Ruud verksam som skådespelare vid Dramaten. Mellan 1951 och 1964 var hon dessutom lärare i scenframställning vid elevskolan (där utvecklade hon en nära vänskap med Lena Nyman). Under åren på Dramaten gjorde hon totalt 97 olika rollen. Den sista 2001.
– Hon är en av de personer som bär templet, har Ingmar Bergman en gång sagt om skådespelerskan.
Sif Ruud belönades med en Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll i En vandring i solen, hon fick dessutom Guldbagge för Bästa kvinnliga biroll i Pensionat Oskar och Stora och små män. Bland övriga utmärkelser hittar vi Litteris et Artibus 1986, Svenska Akademiens teaterpris 1996 och professors namn för ”sina karaktärsroller fyllda av medkänsla och kraft”, 2000.
Sif Ruud hade dyslexi
Sif Ruud läste otaliga sidor manus under sitt liv. Men hon hade läs- och skrivsvårigheter. Få personer vet om hennes kamp med texterna. När hennes kollegor bara behövde läsa manuset ett par gånger, behövde hon göra det många. Det har inte varit helt lätt men Sif menar att det inte bara varit en nackdel. Genom att läsa något många gånger upptäcker man nyanser.
– Att lära sig en roll handlar inte bara om att memorera. Det handlar om att förstå rollen, tankarna och känslorna. När man väl gjort det, då blir texten inte längre text, då blir orden i texten mer självklar, har Sif Ruud sagt i en tv-intervju.
Sif Ruud har dock berättat att dyslexin oroat henne i vissa situationer.
– Jag har aldrig haft svårt att läsa innantill. Ända sedan jag var sex år har jag läst. Men att för mig ställa mig upp och läsa på ett papper som någon räcker mig, det nekar jag. För det kan jag inte. Jag ser bara ett ord i taget. Ord för ord, har hon berättat och fortsatt:
– Vid kollationeringen, då vi sitter allihop i ensemblen vid ett bord, det har varit svårt för mig... Då har jag blivit väldigt oroad. Det är det besvär jag har haft av det. När jag gör uppläsningar i radio måste jag arbeta väldigt mycket. Jag får läsa det gång på gång.
Sif Ruuds barn
Sif Ruud var gift två gånger. Först med Sune Bergström, 1944–1953, och sedan med Per-Olof Fallde, 1954–2007 (då Per-Olof somnade in). Hon fick två barn, en pojke och en flicka: Kenneth och Marja. Sif Ruud markerade tydligt i intervjuer vad hon ville tala om och inte. Hon var inte alltid privat, men ofta personlig. I en intervju med SR avslöjade hon att hon, trots skådespeleriet, var ganska blyg och hade en stark integritet. Hon berättade också att hon ibland tyckt att livet varit svårt.
– När jag var ganska liten tänkte jag för mig själv ”hur ska jag orka leva så många år?”. Jag tyckte att det var svårt att leva. Jag har aldrig varit rädd för döden. Jag har sett döden som en befriare.
Då Sif Ruud somnade in var hon 95 år gammal
