Supermodellen Iman ryter ifrån: Vill inte sitta vid bordet, vill välta det

Iman Abdulmajid, mest känd som bara Iman, är en ikon i modebranschen. Under guldåldern för supermodeller på 80-, 90- och 00-talet blev hon ett världskänt namn som syntes överallt; på catwalken under modeveckorna, på modemagasinens omslag och i lyxiga reklamfilmer.

I en ny, och ovanligt intim, intervju med brittiska Vogue berättar hon om kampen för att förändra modeindustrins syn på svarta och på kvinnor.

– Den här idén om att vi ber om en plats vid bordet... Jag vill inte ha en plats vid bordet, jag är trött på den idén. Låt oss bara omkullkasta hela bordet, säger hon till modemagasinet.

Imans äktenskap med David Bowie – odödliga kärleken efter hans död

Även David Bowie, mannen som efter 24 års äktenskap gjorde Iman till änka år 2016, var även han en ikon som stred för mångfald i en kreativ mångmiljonindustri; musikbranschen, i vilken han verkade.

Redan innan han och Iman blev ett av 90-talet allra hetaste kändispar, var han en stark röst som kritiserade dåtidens jätte i sammanhanget, MTV, för att de inte spelade mer musik från svarta kreatörer.

– Folk undrar ofta om jag influerade honom. Det gjorde jag inte. David kom till mig redan fullt medveten, säger Iman, som bor i parets en gång gemensamma hus i de amerikanska Catskillbergen utanför New York.

Iman och Bowie gifte sig år 1992 och var ett lyckligt par fram till dagen då han lämnade jordelivet i januari 2016. Trots att det gått snart sju år sedan dödsfallet vägrar Iman att kalla honom för sin ”framlidna make”.

– Han är inte min ”framlidna make”. Han är min make. Jag har inga problem att bli igenkänd som ”David Bowies fru”, men jag brukar alltid påminna folk om att jag var min egen person innan jag träffade honom, förklarar hon och fortsätter:

– Han var väldigt noggrann med att aldrig presentera mig genom att säga ”Möt min hustru”, han sade alltid ”Möt Iman, min hustru”. Vi båda hade våra egna identiteter. Vi var egna, fast tillsammans.

Än i dag känner Iman en odödlig kärlek till själsfränden i himlen. Hon säger att ”sorg inte har någon utgångsdatum”, men att hon väljer att fokusera på de positiva stunderna.

– I stället för att känna rädsla och tänka ”Åh gud, att tänka på det där minnet kommer att krossa mitt hjärta”, så låt det bara bringa dig glädje.

Arvet från uppväxten i Afrika: ”Vi firar att vi blir äldre”

Iman, som i dag är 67 år, reflekterar över modeindustrins och den västerländska kulturens sätt att se på åldrande. Något som, för den afrikanskfödda entreprenören, fortfarande känns helt främmande.

– Jag kommer från Afrika, där vi firar åldrandet. En vän berättade för mig att plastikkirurgi ökat drastiskt, efter att folk studerat sig själva och sitt utseende under digitala möten.

Något som hon själv menar på är helt absurt och ganska talande för den västerländska kulturen, att man väljer operationer i stället för att justera kameran på datorn. Att bli äldre är bättre än alternativet och för Iman har åldrandet aldrig varit något som orsakat henne stress.

Kampen mot rasismen i modeindustrin – såldes in som exotisk

Något som däremot har orsakat Iman mycket stress är strukturer; rasistiska strukturer, patriarkala strukturer och den sociala pressen som appliceras på en supermodell som anses ”revolutionera branschen”.

Iman föddes i Somalia år 1955. Hennes föräldrar var aktivister, som stod kämpade för att deras land, som vid tidpunkten var en italiensk koloni, skulle erkännas. När Somalia blev självständigt 1960 började hennes far arbeta som lärare och hennes mamma studerade för att bli sjuksköterska.

Hennes mors attityd till utbildning lade grunden för Iman. Det var ovanligt att kvinnor studerade i det muslimska landet.

– Det fanns inga skolor för flickor, förklarar hon och berättar att hon blev ivägskickad till en katolsk skola på helgerna. Något som hon hatade.

Senare fick hon veta att modern hade sålt alla hennes smycken för att ge dottern chansen att studera från en tidig ålder. En chans som pojkarna i familjen inte fick.

– Allt jag är i dag började då. Från någon som trodde på mig, som stöttade mig, som stod upp för mig och som hyllade mig. Det min mamma gjorde har aldrig lämnat mig. Det skapade grunden för min egen feminism.

Efter att ha flyttat runt i Mellanöstern; Sudan, Saudiarabien och Egypten, tvingades familjen fly till Kenya, efter en militär statskupp i hemlandet år 1969. I Kenya fick Iman studera vid universitet i Nairobi, där hon lämnade med en examen i statsvetenskap.

I mitten på 70-talet flyttade hon till USA. Fotografen Peter Beard hävdade att han upptäckt den lovande modellen Iman när hon vallade getter i Afrika och att hon inte talade ett ord engelska.

Iman berättar att de, i början av hennes karriär, sålde in henne som en exotisk ”somalisk folkstamskvinna” som tog hand om djuren.

– Jag försökte rätta dem och säga ”Jag pratar förresten engelska... och fyra andra språk. Jag är ingen getherde”, men de tyckte att den storyn var mycket bättre, så det var den de körde på.

Den strukturella rasismen tog inte slut där och i skiftet mellan 80- och 90-talet fick Iman nog. Med hjälp av hennes bästa vän tillika modellen och aktivisten Bethann Hardison och Naomi Campbell startade hon Black Girls Coalition, för att adressera bristen på representation i modevärlden och lönegapet mellan vita och icke-vita modeller.

Supermodellen Iman ryter ifrån: Vill inte sitta vid bordet, vill välta det

Iman tror att hennes orädda approach att kasta omkull industrin härstammar från det faktum att hon aldrig drömde om att bli modell. År 1994 lämnade hon därför karriären som modell och startade ett eget sminkbolag för människor med svart eller icke-vit hud; ett gap i marknaden som hon upptäckt under åren som modell.

Även om mångfalden i branschen ökat sedan dess, är Iman fortfarande skeptisk när det kommer till modeindustrin... och resten av världen.

– Det är alltid tre steg framåt, fem steg bak. Titta vad som händer runtomkring i Europa och i USA. Vi ser hur fler vit makt-rörelser dyker upp och påverkar alla, i alla industrier. Människor uttrycker åsikter som ”Vi har gjort tillräckligt för dem”, som om vi [svarta och icke-vita] är deras välgörenhetsprojekt, säger hon frustrerat och fortsätter:

– Ge mig inte någon välgörenhet, bara det är en rasistisk gärning i sig. Anledningen till att rasismen fortfarande har ett sådant hårt grepp om industrin är för att inga icke-vita personer finns i beslutsfattande maktpositioner. De finns, men de är få.

Avslutningsvis lämnar hon oss med en mycket befriande tanke om att inte bara krossa glastak, utan att ta bort dem helt och hållet.

– Så, hela den här idén om att vi ber om en plats vid bordet... Jag vill inte ha en plats vid bordet, jag är trött på den idén. Låt oss bara omkullkasta hela bordet, proklamerar hon.