ELIN UNNES

ÅLDER: 40 år.
GÖR: Journalist och författare. Är musikkritiker i Dagens Nyheter, krönikör i Allt om trädgård samt författare. Har gjort serien Elins Torp i Go’kväll.
FAMILJ: Maken Stefan Fält, formgivare.
AKTUELL: Firar tio år med bloggen The Secret Gardener med vilken hon kom ut som trädgårdsentusiast.
FAVORITBLOMMA: Ringblomma – anspråkslös och multifunktionell på samma gång. Den funkar som smaksättare, i sallad, som prydnad och i ansiktskrämen. Bland annat.
BÄSTA LÅTEN GENOM TIDERNA: Oj, svårt… Det får bli Free Bird med Lynyrd Skynyrd, eftersom jag älskar att lyssna på den, samt önska den under diverse konserter.

Två gånger i livet har Elin Unnes drabbats av en förälskelse som närmast kan liknas vid en psykos eller besatthet. Händelser som varit totalt livsavgörande. Den ena gjorde henne till hyllad musikjournalist, den andra till trädgårdsexpert och författare.

Första vändpunkten kom när Elin hörde Buddy Holly. Hon beskriver det som att ”det började brinna i hjärnan” och där och då blev 12-åriga Elin från Edsbyn musikintresserad. Extremt musikintresserad. När hon gått ut gymnasiet flyttade hon därför till Stockholm och blev praktikant på tidningen Darling, som ledde till jobb som musikredaktör. Inom några år var hon etablerad och hyllad skribent och blev nordisk chefredaktör för den internationella och kaxiga populärkulturtidningen Vice.

– Jobbet på Vice var svincoolt och lärorikt, men totalt utmattande, säger Elin Unnes. Företagskulturen var gapig och amerikansk och jag jobbade alltid över.

Det var då (och kanske därför?) nästa besatthet slog till: trädgårdsfixeringen. Det var sommar, alla andra hade semester men Elin jobbade över som vanligt. Hennes kompis insisterade på att de skulle åka och dricka vin på hennes mammas koloniområde. Elin var måttligt intresserad, men tänkte att det var lika bra att följa med för att ha saken ur världen.

– Att ha en kolonilott verkade ärligt talat småborgerligt, men det var en varm julikväll och allt kändes möjligt.

Väl där möttes hon av ett bohemiskt igen-vuxet miniparadis: rosor klättrade över varandra, doftande schersmin hängde långt ut i gångarna och det fanns både minislott med snickarglädje och förbisedda hörnor som närmast förde tankarna till en brasiliansk favela. Elin blev överväldigad – och odlingsintresset slog till som en slägga i skallen.

– Jag visste direkt att någonting i mig hade förändrats för alltid.

Dagen därpå ställde hon sig i kö till en egen lott och gick till biblioteket och lånade en hög med nybörjarböcker om odling. Under de två år som kön sniglade sig framåt slukade hon allt i ämnet. Hon tänkte bara på odling och startade en blogg, The Secret Gardener.

Den nya passionen försvårade det sociala livet, både ur Elins och hennes förvånade omgivnings perspektiv.

– Jag ville bara prata om växter och när mina vänner samtalade om det vi brukade prata om: musik, film och vad de gjorde förra helgen kändes det som om vi hamnat i olika världar, som om de sysslade med något helt overkligt, säger hon.

Med sin hårt prövade make Stefan malde hon timme ut och timme in om växter, försådd och odlingsplaner. Som en skiva på repeat.

– En morgon när jag som vanligt pratade på märkte jag hur han bara satt och stirrade rakt framför sig med helt tom blick. Jag hade nästan bokstavligen pratat hål i huvudet på honom!

När Elin Unnes äntligen fick en kolonilott (tvärs över gången från där hon blivit besatt två år tidigare) visade det sig att det var Stefan som hade gröna fingrar medan hon, odlingsexperten, fick kämpa för att få saker att växa.

– Jag kan förså 100 fröer, jordförbättra, täckodla och fjäska utan att det blir skörd, medan min man kan kasta iväg ett enda frö och trycka till med hälen – och det växer direkt. Det är vansinnigt knäckande. Jag älskar växter, men de älskar mig inte tillbaka.

Att det inte är så lätt som man tror blev helt enkelt den första lärdomen när hon gick från teori till praktik – från blogg till en riktig jordplätt.

– Jag är så tacksam för att odlarvärlden tog emot mig med öppna armar och ett stort tålamod när jag nyomvänd stormade in i deras liv. Jag dömde ut blommor och basunerade ut att jag skulle bli totalt självförsörjande på allt: grönsaker, mandelolja, svartpeppar, valeriana-te och kaffe.

Efter den första säsongen var resultatet blott fem rader potatis. Allt annat hade tvärdött. Och just potatisen hade hennes pappa hjälpt till att sätta. Då slog ångesten till med full kraft: ”Hjälp, hur ska vi överleva när det är så svårt att odla?”

– Jag har alltid haft ett miljöengagemang, så när jag upptäckte odlingen tänkte jag att självförsörjning var lösningen på en rad problem som jag tidigare hade brottats med. Det var ett riktigt bakslag när jag tvingades att tänka om.

Allt man odlat själv smakar så mycket bättre.

I dag tvivlar Elin på att man kan bli självförsörjande på det sätt som hon först trodde.

– Även om man löser markfrågan så måste man hitta plats att förvara all mat. Prova att storhandla i oktober för ett halvår framåt så förstår du vad jag menar. Nu tror jag mera på nätverk där man byter saker – jag ger dig min handgjorda tvål mot dina tomater – i stället för att alla ska göra allt var för sig.

När man byter identitet från övertidsarbetande chefredaktör på en trendig tidskrift till att satsa på växtexperiment så sätter det igång stora processer. Någonting hade verkligen förändrats för alltid i Elin Unnes liv. Ändå tycker hon egentligen att hon pratar om samma sak oavsett om det handlar om rockmusik eller den udda grödan pomat.

– Det handlar fortfarande om sex och död och att hitta de njutningsfulla delarna av livet.

Oavsett så ledde kolonilivet till frågor om hur hon egentligen ville leva. En sak visste hon: hon ville ha tid att skriva mer om sin nya passion. Så hon begärde tjänstledigt en tid från Vice och förlängde perioden ytterligare ett halvår innan hon insåg att det var dags att säga upp sig och byta livsstil.

– Vi har så mycket prylar och vanor som vi tror ska skänka oss lycka, men som egentligen står i vägen för den riktiga bekvämligheten. Under den här perioden började jag fråga mig själv vad jag tycker om, och vad jag inte tycker om. Jag hade aldrig vågat bryta upp om det inte var för odlingen. För mig är den svaret på allt!

Elin insåg att för henne är det viktigt att vara fri. Hon vill inte ha fast jobb eller barn. Hon vill ha tid att fördjupa sig i udda örter eller att syra bröd, lyssna på musik, läsa böcker. Och inte minst att skriva.Bloggen hade dragit till sig så många läsare att det ledde till bokkontrakt – som i sin tur ledde till en massa odlingsrelaterade uppdrag som föreläsningar, workshops, krönikor och tv-serien Elins torp i SVT.

Ur bokskörden: The Secret Gardener och I odödliga odlares sällskap. Härnäst skriver Elin en ny om doftande växter.

Hittills har det nya livet lett till fem böcker, varav tre om odling och växter, och numera delar hon och maken Stefan sin tid mellan lägenheten i Stockholm, en lånad lägenhet i Paris och ett hyrt torp i Sörmland. Den häftiga förälskelsen i odling har övergått till en djup och trygg kärlek och Elin säger sig ha nått acceptans kring sin obesvarade kärlek till växtligheten.

– Vi har valt vårt ultimata liv. Jag som hatar vintern slogs plötsligt av att man som frilansande skribent inte måste bo i Sverige under vinterhalvåret. När det börjar bli kallt packar vi våra saker och tar tåget ner till Paris, där vi bor fram till april. Då blir odlingslusten för stor och vi vänder hemåt.

Det är inte utan att man blir mörkgrön av avund när Elin berättar om sin spontana och bohemiska tillvaro – men hur går det ihop ekonomiskt?

– När jag var tjänstledig från Vice insåg jag att ju mindre jag slösade, desto längre tid kunde jag vara ledig. Därför blev jag expert på att göra av med lite pengar.

Hon beskriver sig som extremt bra på att hitta alternativa lösningar. Saknar datorn en sladd går det alltid att hitta någon som har en sådan.

– Nästan allt som vi människor behöver är redan tillverkat. Det gäller bara att leta reda på den där personen som vill skänka bort en iPod mini – eller så löser en tur ner i källaren många problem. Numera köper jag inget nytt förrän jag har kollat i förrådet, påfallande ofta finns sakerna där fast jag har glömt bort det.

Ibland kan dock det spontana bohemlivet gå över styr. Som när hon och maken bestämde sig för att bo i torpet på Mörkö över vintern. Trots att det saknar vatten och inte är vinterbonat.

”Hur svårt kan det vara, det är väl bara att hämta en extra filt” fnös Elin. Men riktigt så var det förstås inte. När det blev november, råkallt i hela huset och de måste turas om att sitta eldvakt var det bara att ge upp.

Det där personlighetsdraget tycks gå som en röd tråd i Elin Unnes liv, att kaxigt och högljutt ge sig på något för att sedan inse att allt inte är så enkelt. ”Hur svårt kan det vara att bli självförsörjande på kaffe i odlingszon två?” ”Klart man kan bo i ett icke vinterbonat hus!” ”Gud så onödigt att odla blommor, det ska jag aldrig göra” ”… eller förresten, det ska jag. Oj, nu älskar jag blommor!”

Eftersom hon inte drar sig för att lufta sina planer och uppfattningar i sina böcker, på bloggen eller i krönikor så får Elin gång på gång äta upp sina uttalanden när hon misslyckas eller byter åsikt.

– Ha ha, det värsta är att jag alltid går ut så hårt. De senaste tio åren har jag ägnat orimligt mycket tid åt att misslyckas med precis allt jag påstod mig veta om odling. Men jag har älskat varje sekund av det!

Vad tänker du misslyckas med i sommar?

– Jag tänker prova Puntarelle, en grön endive som har sparrisar inuti. Det är gott, roligt och överraskande – om det blir något. Jag kommer även att försöka odla Painted Mountain, en majssort som ger regnbågsfärgade majskorn. Det blir en tacksam present till gayvänner.

Regnbågsmajs och endivesparris … Elin Unnes är och förblir en nörd i själ och hjärta. Men måste allt vara så komplicerat och udda?

– Nej, men jag har lovat mig själv att odla allt jag skriver om. Då blir det lätt spretigt och nördigt. Just nu skriver jag en bok om trädgårdens dofter, så i sommar blir det mycket doftande växter.

– Men annars kommer man långt med potatis, bondbönor och persilja. Jag älskar potatis! Och dem lyckas jag dessutom med.

Elin Unnes rekommenderar de bästa trädgårdsredskapen:

1. Trestegssekatör från RP Demoprodukter

”Jag känner mig som Hulken när jag använder den.”

2. Pindstrup minikap 60

Ett sorts kombinerat pluggbrätte/minidrivhus. ”Det ser inte mycket ut för världen, men är ultrafunktionellt.”

3. Skottkärra

”Jag fick punka på skottkärran förra sommaren. Kan vara bland det värsta som hänt.”

4. Lie

Att låta ytterkanten av gräsmattan växa upp till en äng sparar arbete och förbättrar den biologiska mångfalden. ”Man känner sig extra mycket som Slas om man slår ängen med lie.”

5. Korg (reklamlänk från Adtraction)

”Oumbärlig i skördetid!” Bonustips: om du behöver frakta din skörd, på en varm buss till exempel, går det att lägga en blöt handduk över korgen. När vattnet dunstar blir korgen som ett enkelt kylskåp.

Boktips i trädgårdslandet!

Bästa nybörjarboken:
Jordens täppor (reklamlänk från Adtraction) av Lena Israelsson är ultimat för nybörjaren, och Kål och krasse är utmärkt för fördjupning.

För den med drömmar om självförsörjning:
The Fat of the Land (reklamlänk från Adtraction) av John Seymour.

För den som faktiskt strävar efter självförsörjning:
Självhushållning (reklamlänk från Apprl) av John Seymour.

Barnboksfavorit:
The Secret Garden (reklamlänk från Apprl) (På svenska Den hemliga trädgården) av Frances Hodgson-Burnett är orimligt bra – se till att få tag i en version med originaltext.

För den mer avancerade, esoteriska odlaren:
The One-Straw Revolution (reklamlänk från Apprl) av Masanobu Fukuoka är ett uppvaknande.

AV TERRI HERRERA

FOTO CALLE STOLTZ, ANNIKA ZETTERMAN

Läs även:
Svante Öquist: På besök i Torsten Wallins trädgårdsparadis

Lyft uteplats och trädgård – trädgårdsarkitektens tips

Experten tipsar: Så matchar du trädgården med husets stil